IDYLL ELLER AVGRUND

TORPARIDYLLEN

Relativt välmående torparfamilj vid torpet Lövhagen tillhörande Julita gård i Julita socken

Ordet torp väcker känslor hos de mesta av oss lite äldre personer, speciellt om vi växt upp på landet. Det finns något enkelt, vackert och substantiellt i detta ord och det som det står för. Det väcker drömmar om det enkla livet med evig sommar, blommande ängar och lekande barn.

Sverige hade som flest torp i mitten på 1800-talet, då det fanns runt 100 000. 50 år senare hade antalet halverats. Torpen övergavs när det blev möjligt för dem som inte ägde sin jord att hitta arbeten i industrierna vilka växte upp som svampar i slutet på 1800-talet. De torpare som ville och kunde, friköpte sina torp och den mark de så mödosamt odlat genom generationer. 1943 försvann de ”äkta” torparna när det blev förbjudet att bruka annans jord och betala arrendet genom dagsverken. Torpen som institution försvann, byggnaderna omvandlas ofta till sommarstugor för de välbeställda och många torpare blev fabriksarbetare i städerna.

Det var helt säkert mycket enkelt och sparsamt på samtliga torp under 1800-talet även om en hel del av torparna lyckades väl och kunde mätta familjen. En del av dessa torparbarn kunde till och med skaffa sig en egen liten gård och få ett bättre liv.

MISSVÄXT OCH FATTIGDOM

Men så här ”idylliskt” var det inte för alla, tvärtom fick många lida och utstå oerhörda påfrestningar och umbäranden. För den som var sjuk eller utan arbete var livet speciellt hårt i 1800-talets Sverige. Socknarna hade förvisso plikt att ta hand om sina utslagna, men det skedde högst motvilligt, och med så små utgifter som möjligt. Vissa år blev det speciellt svårt när skördarna slog fel då det blev missväxtår. Dessa inföll under ett flertal gånger på 1800-talet. Den sista riktigt stora missväxten i Sverige inträffade 1867–1869.

1867 var ett ovanligt kallt och fuktigt år, speciellt i norra Sverige. Efter en fin vår 1868 kom en långvarig torka som höll i sig ända till början på hösten. I juli var hettan tropisk. Bönder och torpare tvingades se hur säd och gräs brände bort på åkrar och ängar. Mjölken från korna sinade och var ofta blodblandad som en följd av kornas tomma magar och försök att idissla det som inte fanns. Kor, grisar och hästar måste nödslaktas på grund av bristen på mat och vatten.

Säden kunde inte växa på de torra åkrarna så det blev inget mjöl att tröska fram. I kvarnarna maldes i stället halm, bark, mossa och skott av lind för att få fram något som kunde ersätta det riktiga mjölet. De allra fattigaste livnärde sig på välling gjord på malda ben och råghalm och några blandade till och med fårspillning i mjölet för att få något som helst i magen.

Under de här åren var det många som fick gråta sig till sömns när magen skrek efter något att fylla den med. När barnen grät sig till sömns över de skrikande magarna, blev smärtan för föräldrarna dubbelt, de var inte bara hungriga och utmärglade själva, de tvingades även se sina barn lida och tyna bort av bristen på näring.

Stuga i Lekvattnet Foto Nils Keyland

I en uppteckning från Lekvattnet i Värmland beskriver en bonde hur han passerar en gård där han känner folket men där det är märkligt tyst och stilla. När han går in förmår änkan i huset nätt och jämnt sätta sig upp på grund av hunger. Hennes söner ligger tysta och livlösa i sina sängar fast det är mitt på dagen.

Två fattigpojkar på 1800-talet

Många dog i vad som kallades för ”svältfeber”, som förvisso inte var någon direkt sjukdom, men inte desto mindre skördade oerhört många offer. I ren desperation blev vanligtvis ärliga människor tvingade till tjuvnad. Antalet människor dömda för stöld fördubblades. Året efter hungersnöden, 1869, slogs också ett dystert rekord för fattigvården, det fanns då över två hundra tusen registrerade understödstagare i riket, nästan 10 procent av landets befolkning.

Hunger och fattigdom har funnits i alla tider, och i en tid utan sociala skyddsnät var steget mellan bärgning och fattigdom kort, liksom mellan fattigdom och total misär. Bränder, sjukdom, dödsfall eller handikapp i familjen kunde snabbt göra situationen katastrofal.

Synen på dem som inte klarade av sin egen försörjning var ofta negativ under åtminstone under den första delen av 1800-talet. De bättre beställda menade att de fattiga hade sig själva att skylla.

Att den allmänna fattigdomen var utbredd var en sak, men nöd var något annat. ”Husvillhet, nakenhet, hunger eller vanvård” skulle leda till åtgärder, som det stod i ett bystämmoprotokoll. Ända sedan 1600-talet hade ansvaret för de nödställda fallit på i första hand hushållet, i andra hand socknen. Ansvarsstrukturen byggde på den så kallade ”hustavlan”, som gällde långt in på 1800-talet.

Enligt denna, från början publicerad i Luthers lilla katekes, var världen organiserad enligt ett strikt och rangordnat schema. Där hade varje stånd, yrkeskategori och hushållsmedlem sin speciella plats.

Kvinna och hennes dotter framför fallfärdig backstuga i Enskede Stockholm Foto Ivar Nilsson 1906

I respektive grupp fanns en överhöghet med rätt att straffa underlydande, men denne var också skyldig att sörja för dem. Husbonden skulle vara som en far inte bara för sin familj utan också för tjänstefolket. Gamla föräldrar som inte längre orkade arbeta skulle tas om hand av barnen och pigor, drängar och arbetare hållas med mat, husrum och kläder. Så här sas det bland annat i Luthers Lilla Katekes: ”När var och en sin syssla sköter, då går det väl, vad än oss möter”.

Så långt var allt i sin ordning. Det var människor som föll utanför det här systemet, som inte ägde jord, som inte hade anställning eller anhöriga som kunde sörja för dem, som hamnade utanför varje typ av skyddsnät.

Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, i triangeln mellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911.

Foto: Olof Jonsson, Vänersborgs Museum

De betraktades som ”försvarslösa”, ett begrepp som efterhand blev synonymt med det starkt negativa ”lösdrivare”. Och under 1800-talets lopp blev de allt fler, när jorden inte räckte till för att försörja den växande befolkningen.

Prästen, läkaren och riksdagsledamoten under andra delen av 1700-talet, Anders Chydenius, beskrev de fattigas situation så här måleriskt och tragiskt; ”Träla i andras arbete, så länge du orkar, vräkas bort i armod på sina gamla dagar och dö i uselhet”.

FATTIGVÅRD

Några statliga regler för fattigvården fanns inte under första halvan av 1800-talet, bara en allmänt hållen stadga från 1788. I den angavs att socknarna hade ett ansvar för sina nödställda, enligt hustavlans system räknades socknen som ett utvidgat hushåll, men att de själva fick bestämma hur hjälpen skulle se ut.

En kvinna vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland Foto Nils Keyland Nordiska Museet

Från och med 1811 hade socknarna rätt att ta ut skatt för fattigvård, men det var ingen plikt. Olikheterna inom riket var därför stora. Små socknar ansåg sig inte ha råd med någon fattigvård överhuvudtaget. Där var de utblottade hänvisade till tiggeri, något som i sin tur inte sågs med blida ögon. I andra socknar var detta förbjudet och fattigfrågan löstes på andra sätt.

Även om inte alla socknar hade organiserat fattigvård så sent som på 1800-talet fanns det vissa socknar som hjälpte sina fattiga långt innan.

I Gällstad i närheten av Borås beslutade sockenmännen 1736 att tillsammans skjuta till allmosor till den 110 år gamla och skröpliga hustrun ”Jut-Ingri” eftersom endast ett fåtal av dem var villiga att ställa upp och sköta henne. När den gamla gumman dog, 114 år gammal, lämnade hon efter sig ett par skor och en tröja som såldes för 19 öre samt en gammal kista som såldes för 20 öre. Sockenmännen beslutade att dessa pengar skulle delas ut till de fattiga.

Läs fortsättningen i morgon!

​