STUGOR I BACKEN OCH STUGOR I JORDEN

Ledsbacken under Gundlered i Ljurs socken (numera Vårgårda kommun)

Under 1700 och 1800-talen bodde samhällets allra fattigaste på landsbygden bodde i så kallade backstugor. Med det menas stugor som står på “bar backe“, det vill säga på ofri grund. Man varken ägde eller arrenderade mark, utan försörjde sig genom avlönat arbete på gårdarna eller som oberoende hantverkare såsom snickare, svarvare, skomakare, sömmerska med mera.

En sådan här backstuga var Ledsbacken i Ljurs socken, numera Vårgårda kommun. Där bodde i slutet på 1800-talet syskonen Karl och Kristina. De var båda ytterst kortväxta och beskrevs på den tiden som ”dvärgar”. Karl var endast 120 centimeter lång och Kristina var betydligt kortare. Karl svarvade åt gårdarna runt omkring och Kristina spann och sydde. Båda var flitiga och duktiga yrkesmän, men när Karl blivit över 80-år tyckte den hetlevrade Kristina att han började bli lat och onödig, varför hon tog till ytterst drastiska metoder för att bli av med den belastning som hon tyckte att Karl utgjorde. Läs hela berättelsen här: www.iglabo.se/b42

Antalet backstugor ökade markant i och med att Sveriges befolkning steg kraftigt från slutet av 1700-talet och under 1800-talet. Bostadsbrist uppstod och backstugorna uppfördes i utkanten av byarna på steniga backar, långt från de bördiga åkrarna. Vid den här tiden var all jordbruksmark i landet sedan länge uppodlad och landsbygden fick svårt att försörja sin befolkning.

Äldre kvinna framför en helt ingrävd jordstuga. Den främre kortsidan på stugan är byggd i skiftesverk, taket täckt med torv. Notera den rykande skorstenen till vänster i bild, kallmurad i natursten.

Fotot taget omkring 1890-1910, i Klevshult, Småland

I södra Sverige byggde man en speciell typ av backstugor, nämligen jordstugorna. Där bodde de fattigaste av de fattiga. Stugorna var helt eller delvis ingrävda i marken, oftast med tre väggar kallmurade (utan murbruk) i sten och fullständigt täckta av jord. Övriga väggar var vanligen utförda i skiftesverk eller korsvirke, men det fanns även riktigt små jordstugor som var helt ingrävda i marken och där alla väggar var i sten. Taket var klätt med halm, vass eller torv. Innerväggarna kunde vara täckta med bräder och tapet för att skydda mot drag. Golvbrädor och isolering fanns inte utan bestod endast av jord som stampats hårt. För den som inte hade god tillgång till timmer och virke var detta det billigaste sättet att bygga sig en bostad.

Nisse Bäll framför sin jordstuga vid Sinnern Högsby 1890 Kalmar Läns museum

De riktigt små och helt ingrävda jordstugorna bestod av bara ett enda rum med en eldstad i ena hörnet. Om man hade djur kunde de bo inne i stugan; hönsen fick bo under en säng med spjälor mellan sängbenen och griskultingen i en liten spjällåda. Ibland såg stugan knappt ut som ett hus utan mest som en stenhög med några brädlappar till tak.

Emelie Schmidt Wikborg berättar en delvis bortglömd historia:

”År 1716 dog gossen Måns i en sjukdom med hastigt förlopp, bara två veckor före sin tolvårsdag. Han var son till Karna Nilsdotter och saltpetersjudaren (vars uppgift bestod i att samla in urinindränkt jord för att kunna tillvara salpeter, vilket behövdes för tillverkning av krut) Nils Larsson i Fartorps socken i norra Skåne. Familjen bodde i en jordstuga. Det här är det äldsta skriftliga belägget i landet för en jordstuga.

“Lille-Jans” stuga utanför Älmhult. Foto Anders Agetorp

Få jordstugor finns bevarade i dag, den här typen av bebyggelse ansågs knappast värd att vårda och bevara på samma sätt som allmogens mangårdsbyggnader med väggmålningar och rika interiörer, men tack vare två eldsjälar, Anders och Marianna Agetorp, finns ”Lille-Jans” backstuga fortfarande kvar i Smålandsskogen. I trakterna kring Älmhult ligger denna backstuga med anor från tidigt 1800-tal. Tre av stugans sidor är helt nedgrävda i marken, endast en långsida, där ytterdörr och ett litet fönster är beläget, har en brädvägg och där sitter stugans enda dörr och fönster.

Jordstuga med ena långsidan nergrävd i marken

En del skånska jordstugor hade den inre långsidan ingrävd i backen och en rumsindelning typisk för en skånsk länga med tre rum i fil; kistekammare (förråd), kök och stuga. Köket med ytterdörren var beläget i husets mitt. I de här skånska köken var golvet ofta stensatt med kullersten.

I backstugan hamnade de vars alla andra utvägar till försörjning var stängda, såsom soldatänkan som fick lämna soldattorpet när soldaten dött eller andra egendomslösa, ofta äldre män och kvinnor. Backstugusittaren fick vara mångsysslare och kunde försörja sig genom hantverk såsom skomakeri, spinning, kvastbindning eller genom daglönearbete hos bönderna. Inkomsterna blev därför osäkra och varierande.

Interiör av backstuga. Småland, Kalmar län, Södra Möre härad. Torsås socken, Linnabacken,1904

Bordet är täckt med tidningssidor som duk och på väggen hänger en reklamaffisch för Skandinavien New York-båten

Backstugor fanns I hela landet, men norr om Småland var de inte ingrävda i backen, utan såg ut som vanliga torp. En torpare arrenderade stugan och tillhörande jordbruksmark av en gård. På torpet fanns det alltså en möjlighet att försörja sig helt och hållet på det egna jordbruket och levnadsvillkoren skiljde sig betydligt gentemot backstugusittarens, som stod under torparen på den sociala stegen.

Nöden och utsattheten för de här människorna kunde alltså vara stor. Orden “utfattig och ofärdig” användes inte sällan i husförhörslängderna i beskrivningen av backstugusittare. I backstugan Skogsnäs i Bälaryds socken i Småland berättas om ”Udda-Kalle” och hans hustru Anna. De fick tre barn födda mellan åren 1833 och 1838. Första barnet dog under sitt första levnadsår, liksom Gustaf som föddes 1838. Efter Gustafs död häktades fadern och dömdes sedan för mord på grund av att “genom våldsam behandling tillfogat barnet döden“. Senare ryktades det om att han även låg bakom Annas död 1840, dödsorsaken i kyrkoboken anges som “nervsvaghet“. Det enda överlevande barnet utackorderades på socknen, det vill säga den som begärde lägst i ersättning fick ta sig an barnet.

I en annan backstuga i samma socken bodde den avskedade soldaten Jonas Björk. Han begravdes 1812 i skogen efter att ha begått självmord, vilket var en svår synd. “Självspillingar” fick inte vila i vigd jord.

I Ljur socken bodde den avskedade soldaten Anders Alf, när han inte längre kunde skaffa mat till hustru och barn blev han så desperat att han stal korn från marken på kaptenens mark. Han blev ertappad och riskerade svåra straff förutom att bli piskad. För att ge familjen en chans att överleva bestämde han och hustru att det bästa vore om han dränkte sig, vilket han även gjorde. Läs hela denna berättelse här: www.iglabo.se/b1

Under de svåra svältåren på 1860-talet var backstugusittarna naturligtvis extra utsatta. Vissa gick ut i skogen och åt tallskott när svälten var för svår. Halsbrännan som följde på den kosten satt i hela livet.

Under mitten av 1800-talet påbörjades den stora flytten från landsbygden till städerna, där de uppväxande industrierna behövde arbetare. Många av de fattigaste och uslaste bostäderna övergavs då.

Interiör av backstuga med affischen som sitter till höger om fönstret förstorad

Ett annat sätt att försöka fly den mördande hungern var att emigrera till Amerika. Bland emigranterna till Amerika hittade man också många backstugusittare, men tillvaron i den nya världen kunde också bli hård. Till exempel fick de trehundra svenskar som utvandrade till Bishop Hill bosätta sig i helt ingrävda jordstugor första vintern. Ungefär en tredjedel av dem dog.

Utvandrare på väg till Göteborg

Oljemålning av Geskel Saloman (1821 – 1902) målad 1872

​