SMÅTORPEN

Sjötorp säteri i Larv

Norr ut från Valbergs by i Larvs socken, några kilometer öster om Vara, förde på 1800-talet flera vägar. En av dem förde till Sjötorps herrgård; det var den dagsverkarna dagligdags hade att vandra, som man kunde se av den hårt upptrampade stigen vid sidan om hjulspåren. Andra vägar förde djupt in i den mörka skogen. Följde man däremot vägen längst till vänster, den som gick fram just i själva skogsbrynet, kom man till de så kallade ”småtorpen”. På ena sidan om vägen hade man ”haget” och därinnanför låg småstugor och täppor om vartannat, och på den andra reste sig skogen med sina höga och rakvuxna gran- och furustammar. Även ladugården, där sådan fanns, stod rätt ofta längsmed ”haget” eller den höga skigärdesgården (gärdsgård av kluvet rundvirke), så att baksidan ersatte hägnaden, så långt den sträckte sig.

Stuga med skigärdsgård

Stugan bestod på småställena av ett enda rum med en liten skrubb eller ”kove” (hydda) bakom den ytterligt trånga förstugan. Ofta var den sammanbyggd med ladugården. De flesta småstugor bar även till det yttre spår av stor fattigdom. Välstånd och hemtrevnad blomstrade sällan i herrgårdarnas närhet, åtminstone ej på den tiden. Även om jordbiten var aldrig så liten, fick innehavaren ge sin dryga tribut i form av dagsverken.

Men det fanns även småstugor, som trots den yttre torftigheten vittnade om flit och hemtrevnad. Från den lilla »leen» (en mycket liten grind av granspjälor, som endast avsåg att vara till tjänst för gångtrafiken) förde en smal och väl upptrampad stig fram till stugans nötta gråstenstrappa, där hundrovan (tillhör familjen gurkväxter/RL) klängde på sin spjälställning omkring dörren. Framför sid- eller gavelfönstret stod en bibänk med ett par-tre halmklädda kupor. Och innanför det skyddande stängslet, som omgav bigården, hade i regel även några blomstånd en fredad plats. Där fanns akvileja, löjtnantshjärtan och brandgula liljor, vilka senare betraktades som en stor raritet i blomsterväg. Mera i skymundan stod den högresta och mörkbladiga munkaluvan (tillhör stormhattsläktet och är giftig). Barnen brukade leka med dess blå blommor. De drog av själva luvan, och se då vart blomman förvandlad till en »halvtäckare» med parhästar före, just en sådan fin vagn som herrskapsfolk bruka åka i.

Gamla växter vid en gård, fr.v. Daglilja, Riddarsporre, Akleja, Åbrodd, Malört, Luktsalvia och Libbsticka

Men vad som aldrig fattades även vid den minsta stuga, det var »abbrötabusken», (åbrodd, yvig halvbuske) »marta» (malört) och »sal-vie-loktebla» (luktsalvia). När gummorna skulle gå till kyrkan, brukade de alltid förse sig med ett par kvistar åbrodd eller några blad från luktsalvian. Sen satt de där och strök sig om näsan, medan prästen läste och predikade. Det var för att de inte skulle somna in, för trötta, som de var efter veckans slit och släp, som hade frestat på deras krafter. Några nejlikor och sockersmulor var också bra att ha till hands: sockret lindrade om de skulle få ett hostanfall. Gubbarna hade ju sitt snus att friska upp sig med, och kvinnfolken behövde något, de med.

Jönköpings läns museum

På väg till kyrkan i finaste kyrkkläderna

Men, som sagt, till kyrkan gick de, om de var aldrig så trötta. Bara de hade ”kyrkkläder”. Fattades de, som nog kunde vara fallet i många fattigmanshem, ja då kände man sig ensam och utestängd från både Guds och människors gemenskap. Då gjorde sig fattigdomen påmind och man stod utanför gemenskapen. De allra fattigaste fick göra oerhörda uppoffringar för att skaffa sig kyrkokläder som var tillräckligt fina för att få besöka Guds heliga hus.