​STENMUR’N BLEV ALDRIG RIKTIGT FÄRDIG

Om man ville uppleva “tryckfel i Naturens stora bok, så skulle man åka till Svältorna i Gäsene“, skrev en gång skalden Vilhelm von Braun, som ibland vistades på Sällerhögs egendom i Asklanda socken.

Om man i dag kommer vandrande stigen från Algutsgärde och Nygärde i Ornunga socken upp till triangelpunkten vid Krabbegärde, som ligger 215 m.ö.h., i Vesene socken, Gäsene härad, så har man utblickar över en numera vacker bygd. Det “fula” och “förskräckliga” Svältorna har blivit en välansad odlingsbygd, där de större eller mindre stenmursomkransade åkerfälten sträcker sig ut mot skog och utmarker, så långt man ser mot Horsared och Marstorp i söder, Björkhem i öster och Bodagärde och Intabo i Vesene i norr. Skogsplantering och nyodling har gjort underverk.

Intabo, det var här Joel Andersson bodde. ”Joel i Intabo”, blev en legend redan i sin livstid. Nyodlare och den stenbundna markens besegrare.

86 år gammal dog Joel 1986 på Gäsenehemmet i Ljung. Ända fram till sina sista dagar var han lika minnesgod som förr och berättade gärna om de tider som varit.

Joel hade blivit TV-kändis. Hans rum på hemmet var fyllt med blommor. Det var från när och fjärran som okända människor, från Stockholm och ännu längre upp i landet, ville hylla denne stenmarkernas jätte.

Med kamraten Evald Johansson, som växte upp i dessa bygder, kom hembygdsforskaren och författaren Håkan Sandstedt då och då vandrande stigen från Baggebol över “Baggalia” till Joel på gården Intabo och fick nåden att sitta i hans kök och lyssna till denne väldige berättare, som i minsta detalj kunde utreda släktens gång, årtal och bygdens historia. Hans tal var gammeldags Gäsenedialekt med många diftonger.

Från föräldrarna August och Selma fick han och brodern Enoch år 1942 överta gården, som var 5 hektar åker och 72 hektar skog och hade som mest två hästar och elva nötkreatur. Mangårdsbyggnaden var en av de äldsta i socknen, troligen från 1723, men ombyggd 1830. Joel kunde följa sin släkt från Karl XII:s tid. Han hade i sin krafts dagar varit en verklig rese, stark som en björn. Han berättade själv hur han en gång bar plogen, som hade gått sönder, den tre kilometer långa vägen till affären i Vesene för att få den lagad. Hästen ville han spara till andra uppgifter.

Årens slit hade krökt Joel mot marken

Slitet och släpet hade med åren böjt hans rygg. Den var krum som kryckan på hans käpp, som fick bli hans stöd när han stultade omkring på sina marker.

Stenmuren som Joel i Intabo byggde. Foton David Little

Utanför köksfönstret ringlade sig de väldiga stenmurarna bort mot skogsmarker, som en gång hade varit en del av Svältorna. Det var dessa hägnader som Joel och brodern Enoch släpat ihop under åren som gått och som genom hårt arbete och oförtröttlig kraft gett gården dess välbehövliga nyodlingar.

En gång när författaren Håkan Sandstedt var ute tillsammans med Joel och tittade på en av dessa väldiga murar, över 200 meter lång, på sina ställen 3 meter bred och 2 meter hög frågade Håkan:

”Hur lång tid tog det, Joel?”

”Ti??? Tjaa, en ha ente räknat så noga, kanske tjuge år!”

”Tjugo år?”

”Jaa, de va ente längda på tia vi räkna, utan längda på mur’n!”

”Men det måste ha varit ett väldigt slit och släp?”

”Äånäää — de geck ena daa i sänder ska veta!”

Tiden fanns för Joel och Enoch. Men inte tillräckligt. ”Stenmur’n” blev aldrig riktigt färdig. De sju tunnland nyodling hade kunnat bli åtta och kanske traktens största åker, men den hösten slog vintern till tidigt, arbetet blev inte gjort. Enoch blev sjuk och dog. Joels rygg mäktade inte längre, stod inte pall för årens slit. Det sista tunnlandets stenar blev liggande. Det hade Joel svårt att smälta.

”De är uschlit att se dem legga där å ente rå på dem”, sa Joel.

Men stenmurarna i Intabo kommer säkerligen att stå häri evärdliga tider. De är byggda så. Och förblir ett äreminne över några som inte räknat tiden, arbetet, mödan, utan bara försökte rå på “ena daa i sänder” så länge krafterna räckte.

 

Joel i Intabos stenmur. Foto David Little

Det har alltså inte varit förgäves, Joels, Enochs och alla de andras arbeten i Vesene socken och i alla de andra socknarna i det gamla fattiga Svältorna. Det bär numera denna bygd syn för sägen om.

Källa Håkan Sandstedt: ”Där stigarna tar slut”

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?