GÅ PÅ SOCKNEN

Barn från en fattiggård

Läser man sockenböckerna från bygderna så är det en beklämmande läsning hur de fattiga togs om hand och behandlades. Och detta så sent som under 1800 och 1900-talen.

Fattigbricka från Arboga

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689. Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

De föräldralösa barnen och de gamla orkeslösa och fattiga fick gå ”på socknen” eller ”på rote” som det kallades och tigga för sin överlevnad. De fick bära om halsen en så kallad ”fattigbricka” som bevis på att sockenstämman ”i barmhärtighet och godhet” gett dem tillstånd för sitt tiggeri.

Huskavel som användes för att skicka bud om att en fattig var på väg 1856

Fattighjonen var uppdelade i tre olika klasser allt efter arbetsförmåga och behov. Det fanns särskilda bestämmelser hur många dagar de skulle få stanna på varje ställe. Detta beräknades efter gårdens mantal. Man skickade en budkavel i samband med att den fattige skulle tas emot och vårdas. När den bestämda tiden var slut och flyttning skulle ske till nästa gård sändes budkaveln dit i förväg.

Det är inte svårt att tänka sig det mottagande dessa stackare fick i gårdar som själva hade det svårt med brödfödan.

”Rappe-Pelle” och ”Brittan” Två gamla ökända hjon från Askersunds Landsförsamlings fattighus Båda födda på 1700-talet. Foto Örebro museum

Från Hemsjö berättade författaren Fridolf Wildte att det år 1839 fanns tre torp under Öijareds säteri där de boende var så fattiga, att det klagades i bygden över barnens svåra tiggeri. För änkan Kerstin i torpet Ällehagen påkallade man snar och skyndsam hjälp. Hennes stuga var i usel beskaffenhet och de tre minderåriga barnen hade inga kläder, varmed de kunde skyla sin nakenhet.

I Hålanda sockenbok berättas det om fader- och moderlösa flickebarnet Catharina Persdotter som genom församlingens ”godhet och barmhärtighet” fått tillåtelse att gå ”på socknen” och tigga. Sockenstämman uppmanade alla hemmabrukare i de olika roterna, att inte förskjuta det nödlidande barnet så att hon inte förgås av hunger och elände.

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Från samma socken omtalas att år 1843 utdelades det tjugonio riksdaler till tjugofem behövande. Alltså var och en fick något mer än en riksdaler under ett år. Hur det nu skulle gå till att klara sig på det!

Fd gardisten Sven Östman Död såsom fattighjon i Skara stadsförsamling 1860-och 1870-talet

I Risveden, Långareds socken, blev år 1853 Elias Wärling med hustru och fyra barn husvilla genom eldsvåda. Sockenstämman beslöt att de skulle gå ”på socknen”, inhysas två dagar på varje gård som var minst 1/8 mantal. De skulle börja i Kvarnabo rote. Hur den familjen togs emot kan man bara ana. Det verkar dock som om det ordnat sig någorlunda för familjen för 1856 var de fast boende på ett litet torp vid Vaselid Holma i Lena församling.

Mot slutet av 1800-talet påbjöds, som det ansågs, en humanare behandling av de fattiga. De skulle utackorderas till den minstbjudande, som för ett år skulle ta hand om fattighjonet eller hjonen för en av socknen fördelaktig summa. ”Inroparen” var oftast själv i behov av kontanta pengar och var därför intresserad att ta hand om utackorderingar. Vid dessa fattigstämmor var oftast fattighjonet närvarande och blev då prissatt efter sin förmodade arbetsförmåga.

Från Ornunga berättar Karl Eriksson att soldaten Johan Svensson Ström år 1885 erhöll av socknen åttio kronor i betalning för att hålla Anders Gunnarsson och hustrun med mat och husrum ett år.

Karl Eriksson berättar också, att socknarna oftast försökte få över försörjningsbördan av fattighjonen till en grannsocken. Ingenstans var de välkomna.

Ett annat sätt för socknen att bli av med bördan av fattighjon var att se till att de kunde resa till Amerika. Pigan Tilda Karlsdotter i Ornunga fick nittio kronor i resebidrag år 1885 för att ta sig över till Amerika. På så sätt blev socknen garanterad att bli av med henne för alltid. Deportation av icke önskvärda personer är således inget nytt.

”Krusa-Pelle” luffare fot 1880-1920 Västergötlands museum

I Alingsås var förhållandet likartat. På 1820-talet var det ett myller av tiggare och luffare i staden. Då fastställdes av stämman ett reglemente, att uppsyningsmän skulle ”gripa, hopsamla och utdrifva främmande tiggare”.

Under några år på 1830-talet var det på grund av missväxt en verklig hungersnöd i trakten. Det förekom på allmänna platser offentlig soppkokning och soppan serverades sedan ut tillsammans med bröd till de behövande.

Alingsås fattighuset och fattighusbron

Alingsås äldsta fattigstuga låg i den östra stadsdelen. År 1833 fastslogs det ett billigare system, som gick ut på att fattighjonet skulle utackorderas i bondehem till minstbjudande. Men detta kom nog bara till användning under en mycket kort tid, för någon gång år 1833 köpte staden hus vid Plangatan—Färgaregatan som blev fattighus ända till år 1907 då det nya ålderdomshemmet i Plantaget var färdigt, som sedan en maj natt 1941 så dramatiskt brann ner.

Så ”Lunn-Ida” i Ljurs socken var inte ensam i sitt svåra öde att vara fattig och leva på andras godtycke. För en gång, och det för inte så längesen, fanns ett fattig-Sverige där tusenden och åter tusenden flydde landet för att drägligt få överleva.

Jul på fattighuset i Landskrona

I dag är det vi som sitter på första parkett och åser när andra länders fattiga agerar på hungerscenen.