NÄR SILLEN GICK TILL I VÅRGÅRDA

Vårgårda runt 1890. Klicka på kartan för förstoring

Inom ett landområde begränsat av städerna Vänersborg, Skara, Borås och Alingsås växte vid mitten av 1800-talet upp ett samhälle som mer och mer utvecklade sig till ett av västgötaslättens dominerande affärscentra. Innan järnvägen anlände låg där ett par små stugor vid landsvägen. I närheten av kyrkan låg Galgbacken, ortens avrättningsplats, där rånaren och mördaren Karlsson-Pelur avrättades 1859, två år efter att stationen öppnade. Hobergs lilla by låg ett par kilometer väster om stationen, men för övrigt var det mest ljungmark med en odling här och där.

Ett flertal bautastenar och andra mycket gamla fornminnen vittnade om en gammal kulturbygd, som varit bebodd i årtusenden. På denna relativt öde plats uppstod i mitten av 1800-talet ett samhälle, som skulle komma att bli dominerande inom en stor omkrets.

Ett femtontal år senare fanns det, där västra stambanan korsar landsvägen från Göteborg mot mellersta Sverige, ungefär ett tjugotal boningshus och ett par tre magasin hopade. Bebyggelsen låg helt inom Kullings Skövde socken, vars hela innevånarantal var omkring 1200.

Runt om detta område fanns det tättbebyggda orter och sädesodlande bönder. Järnvägstrafiken frodades, framför allt genom transport av mjölk, smör och grädde till Göteborg. Dagligen avlämnade bönderna sina mjölkfyllda ektunnor till järnvägen och hämtade sen de tillbakaskickade tomkärlen. Dessas rengöring var av den största betydelse. Vid återkomsten fylldes tunnorna med enelag, kokande hett från den i mejerikökets spis inmurade väldiga kopparkitteln. Sen borstades de ut- och invändigt. Det kan vara intressant att notera att detta skedde vid samma tid som Pasteur sysslade med den vetenskapliga lösningen av förruttnelsens problem. I praktiken hade lösningen redan tillämpats i den lokala mjölkhanteringen.

I parken vid Ribbingsbergs herrgård finns fyra »kungaekar», planterade av Karl XV, Oskar II, Gustaf V under dennes kronprinstid och Gustaf VI Adolf. Den förstnämnde planterade sin ek 1864 och av allt att döma har han vid en del tillfällen övernattat på Ribbingsberg. I ett av gästrummen står en magnifik säng som alltid kallats Karl XV:s säng

Vårgårda blev centrum för havrehandeln och varan kom ända uppifrån den bördiga Varaslätten i Skaraborgs län såväl som från Kullings härads flesta socknar. Det byggdes ett stickspår till kultorvsfabriken, 2 å 3 km. väster om stationen. Hästspårvägen från grynkvarnen hade sin ändpunkt på bangården, och längst bort i dess östra del hade artilleriet en lastkaj för tyngre fordon. Göta artilleri-regementes stallar och andra byggnader hade år 1864 förflyttats från den gamla övningsplatsen Dösebacka till Tånga hed.

Tånga hed Vattning av hästar Miliseum 1896

Till Tånga Hed förlades sedermera regementsmötena i maj och juni samt skjutövningarna. Med sina egna frakter, leverantörer och nyfikna besökare bidrog det att öka trafiken på platsen.

Stationspersonalen utgjordes vid 1870-talets början av: 1 stins, 2 stationsbokhållare, 3 eller stationskarlar med 1 förman, husägare och före detta befälhavare för den upplösta Vårgårda skarpskyttekår. Hans namn var Åman. Stationsinspektor Nils Nilsson, som efterträdde Nils Gustaf Stråle, på ryggen kallad ”Bismark”, var en myndig man som hastigt nog befordrades till chef för Katrineholms stora station. Hans efterträdare, Otto Hultgren, kom att stanna i många år på platsen.

Vårgårda station 1857-1940

Stationshuset av rödtegel i två våningar innehöll förutom expeditionslokaler och två väntsalar för trafikanterna även familjebostad för stationsbefälhavaren i övre våningen. Längs vägen till Tånga på sydsidan om bangården låg två privathus med trädgårdar; det mindre, mitt emot stationshuset, var ett av platsens tidigaste, uppfört av den förste stationsinspektoren kapten Fredrik Sundler; det villaliknande större lär av byggherren, Svante Andersson i Skövde Backgården, ha ämnats till hotell. Det var nämligen på tal att järnvägen från Borås skulle anslutas till statens bana i Vårgårda i stället för i Herrljunga. Det unga Vårgårda började vakna upp som ett litet välskött samhälle.

Vårgårda Herrgård Foto Gustaf Ewald

Runt det nya samhället låg tre större herrgårdar, nämligen Olstorp, ägt av Axel Rutenskiöld, Vårgårda herrgård och Vårvik, båda tillhörande Aron Heyman.

På Heymans jord och antagligen på hans initiativ växte vid denna tid upp två industriföretag: grynkvarnen vid Hjultorp år 1871 och något litet tidigare Kultorvsfabriken. Vid slutet av 1870-talet uppstod en tredje industri. Knut Belfrage, en ung man från garvarestaden Alingsås med yrkesutbildning i Tyskland, anlade ett garveri mellan järnvägen och ån.

Rätt många hantverksmän hade etablerat sig i samhället. Den i Paris utbildade skräddarmästare Reimer rekryterade sin kundkrets även från städerna; damsömmerskan fru Tifverman räknade de förnäma damerna från Ribbingsberg bland sina kunder; murmästaren Lars Andersson, ägare till ett nätt enfamiljshus på landsvägens östra sida, var en anlitad entreprenadbyggmästare; bagaren Magnusson förmenades samla förmögenhet i sitt yrke; skomakaren hette Lundström.

Carl Johan Anderssons affär grundades i början av 1890-talet, men huset byggdes runt 1850 i samband med att stationen öppnade. Till höger såldes porslin och hattmode

På trappan Carl Johan själv med barnen Harald, Greta, Sigrid, Erik, byggt runt 1850. Foto 1906

I samhället fanns det 5 handelsbodar, alla av typen diversehandel: endast en andelsaffär med storbönder och patroner till lottägare var litet mer speceribetonad. Den gick under namnet ”Bolaget”. Bland handelsmännen fanns namnen Carl Johansson, Svante Andersson, ägare till den stora villan vid vägen till Tånga, samt Johannes Lundkvist, som också bedrev partihandel i havre. Hans affär och magasin låg halvvägs mellan stationen och Skövde kyrka, just där vägen till Algutstorp grenade av från landsvägen.

Större och för samhället troligen mer betydande än minuthandeln var den partihandel med havre som bedrevs. Det var en säsongaffär som hörde vintern till och nådde sin toppunkt omkring tiden för skatteindrivningen. De två ledande uppköparna var den från Hoberg inflyttade hemmansägaren, sedermera riksdagsmannen Tonas Andersson samt Johannes Lundqvist. Konkurrensen var hård. Vid högsäsong möttes havrelassen av deras ombud redan ett par fjärdingsväg från Vårgårda. Tillförseln var riklig. Bönderna var i färd med att omställa sina hushåll från självhushållning till byteshandel. Gärna körde de sina lass en mil längre för möjligheten till ett öres bättre pris på sina varor. Hade de även ärende till handelsbutiken fanns det fler att välja emellan i Vårgårda. Det var inget dåligt trumfkort Vårgårda satt inne med: utsikt till högsta pris vid utbudet och billigaste inköpspris på hemmets förnödenheter.

”Havregrossörerna” stod i kontakt med mäklarna i Göteborg, och dessa höll dem underrättade om dagspriset samt förmedlade deras offerter till englandsexportörerna. I Vårgårda hade de sina upplagringsmagasin.

SILLEN GICK TILL I VÅRGÅRDA

Sillfångst år 1894 vid Fjällbacka Bohuslän Foto Olga Larsson Bohusläns museum

En annan handelsvara, visserligen icke av samma, men inte helt utan betydelse, var färsk sill, även den naturligtvis med vintersäsong. På 1870-talet var den senaste stora sillruschen på sin toppunkt. I massor fångades fisken på västkusten och sen transporterades den i öppna godsvagnar till Vårgårda. Sillen såldes från vagnarna i mått om skovel eller halvskäppa direkt till konsumenten. Andrehandsuppköpare tog hand om en del och förde varan långt ut i grannsocknarna. När vintern var ihållig var tillgången på sill god och efterfrågan stor. Det kom ofta en eller ett par vagnslaster på en dag.

BEFOLKNING

Antalet invånare i det nya samhället Vårgårda växte i snabb takt i samband med att nya industrier och andra verksamheter etablerades. Till största delen var det invandrare från närliggande socknar och småborgare från städerna, som kom och fyllde de  nya arbetstillfällen som skapades.

Tumbergs gamla skola med lägenhet på 10 m2 till skolfröken, numera museum

Folkskolan låg vid Bråttensbyvägen, en bit från Skövde kyrka. Kyrkoherden bodde i Algutstorp, komministern i Frisegården, Tumbergs socken. Den frikyrkliga rörelsen var starkt befäst, men hade sin predikolokal utanför samhället.

Ljur Iglabo den 400 år gamla matsalen

Ett par av ortens damer kan vara värda ett omnämnande. Mamsellerna Lidberg, Lotta och Tilda, ”flickorna Lidberg” bland vännerna, levde i eget litet hus omgivet av träd och buskar några steg väster om landsvägen. De var mångkunniga, av god uppfostran och välkomnades gärna på herrgårdarna vida omkring. Lotta Lidberg bistod vännerna med råd och dåd i hemmets praktiska arbete och skapade skickligt många konstnärliga föremål till hemmen. Tilda var mest på resande fot i en liten enspänd vagn. Den ena dagen var hon herrskapens värderade gäst, den andra kunde hon stå i deras kök för redande av silverbröllopsmiddagen, den tredje for hon för välgörenhetstillställning eller maskerad till staden.

Källa: Barthold Carlssons nedteckningar från 1850-1880-talen