DEN DÖDSDÖMDES SISTA BREV

Länsfängelset i Ystad

Ett par veckor före midsommar år 1900 skrev den dödsdömde Lars Nilsson ett brev till sin hustru. Hon hade uttryckligen sagt till honom att hon inte ville ha kontakt med honom efter att han blivit funnen skyldig till mord på en ung flicka. Hon var dessutom en av anledningarna till att han blev fälld för brottet. Hon hade själv angivit honom vid förhören.

Lars Nilsson var övertygad om att han inte skulle få ett evigt liv utan komma att återfödas som ett kreatur. Med förtvivlan i orden skrev han följande brev:

»Ack, Elna, förlåt att jag bryter din befallning och fattar pennan och skrifver till dig, men jag vill säga dig att jag förlåter dig allt.

Det finnes ingen nåd för mig mera, här eller i det tillkommande. Jag är nu utesluten både ifrån Gud och menniskor. Jag har ingen räddning mer att vänta, hvarken för kropp eller själ. Mina dagar och stunder äro räknade. Jag vet ej hvilken dag eller stund jag blir framledd till stupstocken. Jag får lida som ett kreatur och dö som ett kreatur. För min kropp är det ej jag fruktar, men själen, ja själen, hur går det med den? Den får sväfva så länge tills den får en boning i ett kreatur, då blir det svårare än det nu är, det kan jag säga dig, Elna. Men jag kan ingenting göra mer än hvad jag har gjort. Jag har bedt Gud om nåd och förlåtelse, men förgäfves. Ingen brottsling har ångrat sina synder mera än jag har gjort, men ljuset har likväl slocknat för mig. Jag får nu vandra den mörka vägen där hvarken sol, måne eller stjärnor lyser, så att jag har ingen Gud eller frälsare mera. Men de fem falska vittnen, som svor deras själ bort, de få för någonting en gång. Värst blir det för (namn); en sådan grof beskyllning som hon sade emot mig. Jag tror inte en gång att hon har varit i Tyskland, långt mindre att hon har tjänat i lag med mig. Nu får jag tacka dig, Elna, för besväret du har lagt in hos konungen för mig, fast att det inte hjälpte. Jag förlåter eder alla. Om du svarar mig på detta bref, så säg om min far lefver, och skrif snart, för jag vet inte min tid eller stund mera.               

Malmö fängelse den. 1 juni 1900,

Lars Nilsson»

Såsom ett slags P. S. har han i brevet tillagt följande ord:

»Nu vill jag säga farväl, ja, evigt farväl för sista gången. Vi träffas aldrig mer, hvarken i denna värld eller i någon annan.»

DÅDET

Natten mellan den 4 och 5 december 1898, stiger Lars Nilsson upp tidigt och begav sig tvärs över gatan från till det så kallade Gyllbergska huset, som låg alldeles i närheten av Löderups järnvägsstation. Det var en handelsbod och telefonstation som ägdes av Olof Månsson i Köpingebro och förestods av en blott 20-årig flicka, Katarina Romare. Flickan var dotter till sjökapten Romare i Torekov. Båda hennes föräldrar vara emellertid döda.

Några dagar tidigare hade han besökt butiken och då sett hur Katarina räknade pengarna i kassan. Han yttrade då i en skämtsam ton: ”De pengarna vore allt bra att ha”. Han var i skriande behov av pengar för amortering av ett lån i Ingelstads och Järrestads härads sparbank.

Den här ödesdigra kvällen slog han ut ett källarfönster med en mejsel och tog sig in genom detta efter att ha tagit bort glasskärvorna. I mörkret fann han vägen genom källaren och uppför källartrappan. Luckan uppe i taket längst uppe ovanför trappan öppnade sig lätt och sedan tog han sig in i husets bottenvåning. Katarina vaknade av oväsendet och rusade upp iklädd endast nattlinne. Hon hälsade inkräktaren med orden: ”God morgon Lars Nilsson”. De båda kände varandra relativt väl eftersom fröken Romare hade besökt familjen Nilsson i deras hem vid ett flertal tillfällen i avsikt att få hjälp av deras styvdotter. Utan att yttra ett ord slog Nilsson sin skarpslipade skruvmejsel i huvudet på henne så blodet sprutade.

”Skona livet människa så ska han få pengarna”, ropade hon och lämnade över nyckeln till pulpeten.

ETT FÖRKOLNAT LIK

Löderups stationshus Fotograf okänd runt 1920

Hon fick då ett nytt slag och föll till golvet. Nilsson gick till pulpeten, låste upp den och stoppade på sig de pengar som fanns där. Hans byte blev 127 kronor. Dessa pengar hittades senare i en kommod hemma hos förövaren. Under tiden hade flickan kvicknat till så pass att hon kunnat ta sig upp i sin säng. Inbrottstjuven gick in i flickans sovrum och kände på hennes hjärta. Hon stönade återigen: ”Skona livet.”

Nilsson förnekade bestämt efteråt anklagelserna om att han även skulle ha ”betett sig sexuellt nesligt” mot henne. Därefter gick han fram och tillbaka i butikslokalen och visste inte vad han skulle ta sig till. Till slut bestämde han sig dock för att tända eld på huset med hjälp av en dunk fotogen som han funnit i butiken. Därefter flydde han från brottsplatsen samma väg som han kommit in och tog sig hem.

Katarina Romare dog i lågorna, som fick sådan fart att golvet i hennes sovrum, som låg intill butiken, brann upp. Hennes förkolnade lik hittades senare nere i källaren precis under hennes säng.

Nilsson blev snart misstänkt och anhållen varpå han fördes till Ystads cellfängelse. Där noterades det noterades att han stundom hade ett ”märkvärdigt lynne”.

ERKÄNNER

Ystads cellfängelse ”Hvita Briggen” byggt 1878 med 54 celler och en isoleringscell i källaren

Dagen efter förhördes Nilsson av tillförordnade kronolänsmannen W Treutiger i närvaro av länsmannen i Glemminge herr Zätterström.

Den misstänktes hustru Elna upplyste lagmännen om att mannen gått ut ur huset vid den angivna tiden och eftersom det tog tid innan han kom tillbaka gick hon ut för att söka efter honom. Hon fann då hanns trätofflor vid gaveln av deras eget hus. Kort därefter kom Nilsson springande barfota från telefonhuset. Han begärde att hustrun skulle hämta tvättvatten till honom samt en annan skjorta. Han berättade för hustrun att han se ett antal karlar som varit i slagsmål och därför tagit av sig tofflorna och gått mot dem. På vägen hem hade han fallit omkull och blivit smutsig. Elna såg att det fanns blodfläckar på skjortan och blev misstänksam.

En snickarlärling, som bodde i ett vindsrum i samma hus, hörde vid halv fyratiden på morgonen hur en kvinna skrek förtvivlat och hennes kvidande jämmer, men han vågade inte komma till hjälp. Han väckte dock sin läromästare och de andra som sov i rummen runt omkring och när de upptäckte att det brann i byggnaden tog de sig ut på gatan.

Telefonstationens föreståndare, fröken Fast, berättade att hon tillsammans med sin syster och fröken Romare, varit på besök hos deras föräldrar på mordkvällen, samt kommit hem ganska sent om aftonen.

Redan dagen efter förhören erkänner Nilsson inför fängelsechefen och berättar bland annat vad Katarina Romare sagt under morddramat.

I samband med rättegången uppstår rykten om att han även gjort sig skyldig till ett mord i Tyskland. En kvinna han haft ett förhållande med där påstår det men inget framkommer som kan bekräfta vad hon framför.

DOMEN

Nilsson dömdes på tre punkter; dels för rån “begånget nattetid i bebodt hus” till straffarbete på livstid, dels för mordbrand “i hus å ställe där många sammanbo” och dels för mord “blifvit af Lars Nilsson med uppsåt dödad” till att “mista lifvet och jemväl vara medborgerligt förtroende för alltid förlustig“, det vill säga mista alla sina rättigheter som medborgare. I februari 1899 överklagade han domen till hovrätten, som beslutade att en undersökning av “Nilssons sinnesbeskaffenhet” skulle genomföras på Lunds hospital. I april 1899 avgavs ett utlåtande angående hans sinne, som löd “oaktadt de af den häktade uppgifna genomgångna sjukdomarne och oafsedt ett eplieptiskt lidande hos honom, något skäl dock icke finnes för det antagandet, att Nilsson vid gerningens begående och därefter varit i saknad af förståndet bruk“. Uttalandet är lite svårtolkat men sammanfattningsvis så kommer man fram till att han är sinnessjuk. Eller med dagens språkbruk: allvarligt psykiskt störd.

Hovrätten fastställde dödsdomen den 20 februari 1900.

“Ball Room” påWimbourne House circa 1908. Här roade sig Oskar II kungligt samtidigt som Lars Nilssons dödsdom fastställdes slutgiltigt av kronprins Gustaf

Trots utlåtandet från Lunds Hospital dömdes han till döden och en nådeansökan som han skickar till konungen avslås av kronprins Gustaf, sedermera kung Gustaf V, eftersom kungen själv, Oskar II, var bortrest till England och deltog i en stor middag på slottet Wimborn House i samma ögonblick som hans son kronprins Gustaf avslog nådeansökan. Om kungen själv hade varit hemma på slottet och lett konseljens arbete är det fullt möjligt och till och med troligt att Lars Nilsson hade benådats. Kungen hade en annan och mjukare inställning till dödsstraffet än sonen, vilket även framgår av följande citat från Skånska Dagbladet: ”Häraf framgår att tronföljaren beträffande tillämpningen af dödsstraffet intager en annan ståndpunkt än hans kunglige fader, hvilken säges alltid hafva benådat mördare, såvida någon enda af hans rådgifvare tillstyrkt nåd.”

 Den 30 maj 1900 stadfästes Lars Nilssons dödsdom.

LARS NILSSON

Lars Nilsson föddes den 19 april 1851 i Willie. I unga år ger han sig ut i Europa och kom tillbaka först 1894 då han slog sig ner i Hörups socken mellan Ystad och Simrishamn.

Året därpå gifte han sig med den hustru som sedan kom att ange honom för polisen. Hustrun, Elna Jonsdotter hade redan en tonårsdotter, vartill Nilsson blev styvfar vid äktenskapet.

Nilsson hade av allt att döma vad man på den tiden kallade fallandesot eller fallandesjuka, det vill säga epilepsi. Det fanns även en notering från de första polisförhören att Nilsson fått ett anfall: “Under förhören har Lars Nilsson fatt ett anfall av fallandesjuka, hvaraf han sedan flera år tillbaka varit lidande.”

I dåtidens medicinska debatt fanns åsikten att epilepsi kunde påverka en persons sinnestillstånd även i juridisk mening. En sinnessjuk fånge kunde inte dömas till döden. Nilsson hade ju erkänt mordet, så frågan nu var huruvida han var att anse som sinnessjuk eller inte.

Lars Nilssons brev till professorn som behandlade honom på hospitalet

Lars Nilsson berättade för läkarna att hans epileptiska anfall hade börjat under hans långa tid i Tyskland och att han var övertygad om att det var bettet från en gris, i februari 1878, som startat problemen. Han fick anfall även under sin tid på hospitalet och allt rapporterades noga från vaktmanskapet till läkarna. Han vantrivs på hospitalet och ber på sina bara knän att bli förflyttad. Hans egna ord utrycker den stora ångest han kände:

”därför ber jag Herr inprofessor om kann han inte låta mig komma her ifrån. Så vill jag be Herr inprofessor i Jesu namn om att han vill låta mig komma på en annan afdelning som är lite lugnare än som her är, för här kan jag inte lefva längre här ser jag döden för mig hvarje dag jag står här på mina fötter”.

Lunds Hospital (St Lars) patient och vårdare i början på 1900-talet

“Ömklighet är huvuddraget i hans väsen“. Så löd utlåtandet från Lunds Hospital om Lars Nilsson. Och det fortsatte: “Han hyser en feg dödsfruktan. Han ser ogärna folk i ögonen och man kan inte lita på honom då han i hög grad är lömsk, grym och feg.”

I FÄNGELSE

August Stenström fängelsepräst var 38 år när Lars Nilsson avrättades

Det skulle ta hela tre månader för fängelseprästen August Stenström att förbereda den dödsdömda inför döden. Som präst var hans uppgift att undervisa honom i kristen troslära, fången skulle förmås bekänna sitt brott inför Gud och uppriktigt ångra alla sina synder i syfte var att fången skulle dö som en troende kristen och därmed få Guds förlåtelse. Ett villkor för detta var att han dels öppet erkände sitt brott, dels villigt underkastade sig straffet, vilket “uppfattades som tecken på undergivenheten under Gud“.

Stenström konstaterade hur svårt det var för Nilsson att acceptera att han skulle avrättas och skrev så här till fångvårdsstyrelsen:

”Till det yttersta hängde hans hopp fast vid att K. Maj:t skulle af nåd skona honom från dödsstraffet, ”honom såväl som alla andra”, som han plägade uttrycka sig. Då så ej skedde, vände sig den misstänksamma retligheten mot alla, och den medfödda, aldrig kufvade halsstarrigheten i förening med den bleka och i hög grad vidskepliga dödsfruktan gjorde honom till en av de oresonligaste dödsfångar som väl funnits.”

Efter denna långa förberedelsetid tyckte så Stenström att Lars Nilsson var redo att möta döden. Prästen informerade den dödsdömde om datumen för straffets fullbordan.

Inför avrättningen överfördes Lars Nilsson till länsfängelset i Malmö. Fängelsedirektören Luthander skrev till skarprättare Anders Gustaf Dahlman och meddelade att det fanns en stor risk att fången trots att han nu var närmare 50 år gammal skulle komma att göra motstånd i samband med avrättningen.

Kvällen före avrättningen hade pastorn varit hos fången inne i cellen fram till elvatiden, därefter kom en annan själasörjare och fortsatte samtalen. Vid tretiden på natten kom Stenström tillbaka och fann då Nilsson vaken i sin cell med en bok. Han hade då redan skrivit brev till sin fru och sin bror.

AVRÄTTNINGEN

Anders Gustaf Dahlman, skarprättare

På morgonen uttryckte den dödsdömde ånger över att han ej skrivit något brev till sin gamle far i Hammenhög. Då pastorn sade att han kunde göra det nu, svarade Nilsson att han ej ville uppta tiden med det, utan bad pastorn att göra det i hans ställe. Sedan man ytterligare samtalat en stund, varvid Lars Nilsson beklagade sig över att han inte visste om han var beredd att dö, kom fängelsedirektören strax före klockan 5 och bad honom stiga upp och klä på sig, vilket han gjorde omgående.

Cell med tredubbla galler

Så fördes han till en cell i undervåningen av fängelse och där vidtog de sista förberedelserna. Hans händer belades på begäran av Dahlman med handbojor och ögonen bands för med en ögonbindel. När bojorna sattes fast om hans fötter sa Nilsson att det var onödigt eftersom han inte tänkte göra något motstånd.

Stupstock

Därefter gick de ut på fängelsegården där stupstocken stod monterad och klar. Nilsson var klädd i fångkläder och tofflor. Pastor Stenström hade inte kunnat förmå Lars Nilsson att ta nattvarden en sist gång. Denne hade sagt sig vara osäker på om han var värdig till att ta nattvarden och “att han hellre afstode ifrån den än ådroge sig ytterligare ansvar genom ett ovärdigt begående af densamma.”

Klockan fem, morgonen den 23 augusti 1900, läste länssekreteraren upp domen på fängelsegården och tillade: ”Under hänvisning härtill och i konungens och lagens namn befaller jag nu fängelsedirektör Luthander att låta föra fram fånge nummer 16 Lars Nilsson.”

Avrättning med bila. Illustration av Mattias Olsson

Vad som sedan hände nedtecknades av Dahlmans äldste son, Gustav Albert Dahlman, som tjänstgjorde som bödelsbiträde:

”När jag förde honom framåt med de små steg han kunde ta med hänsyn till fotkedjorna jämrade han sig hela tiden med rop som: Gud, förlåt mig, skall jag behöva dö! Då jag lade ner honom och fick kedjan över hans skuldror började han jämra sig likadant igen. Men bilan föll snabbt och det blev tyst. Vid denna avrättning var det en helt annan känsla som grep både far och mig. Här kändes allt lättare. Kanske var det hans stora feghet och jämmerrop att ej en tanke fanns på annat än att snabbt göra pinan kort, men man kan ej undvika att tänka på att när han utförde sitt hemska brott då fanns nog varken jämmerrop till Gud fader eller en ängslande tanke.”

Lars Nilsson döda kropp överlämnades efter stympningen till vetenskapen för studier.

Någon större uppmärksamhet fick inte avrättningen. Lars Nilsson begravdes på Malmö kyrkogård. Samma år som han avrättades, år 1900, fick även Johan Filip Nordlund och Theodor Sallroth sina huvuden skilda från kropparna som bot och till varnagel för de grova brott de begått. Inte i något av dessa fall valde kung Oskar II, eller kronprins Gustaf, att benåda de dömda, trots att detta hade blivit allt vanligare efter att debatten om dödsstraffet börjat blomma upp i slutet på 1800-talet.

LÖDERUPSVISAN

Som alltid under den här tiden skrivs det visor om större brott. I det här fallet nedanstående ”Löderupsdramat”: