KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

BARNAMORDET I MÅRBY

Bjurum Foto K Cajmatz 1856 Västergötlands museum

Den första sommardagen 1650, ”barärmdagen”, så kallad eftersom det var den första dagen på året som kvinnorna klädde sig i korta ärmar, begavs sig kyrkoherde Olof i Kleva församling (numera Vilske-Kleva), nordväst om Falköping, till ett av frälsehemmanen i Mårby, strax väster om Bjurum vid Horborgarsjön, tillsammans med sin hustru och två andra hederliga kvinnor. Det var Helgetorsdagen, numera kallad Kristi Himmelfärdsdagen, den 23 maj, och kyrkoherden hade precis avslutat sin långa mässande predikan under mäster Amunds takmålningar i den redan då urgamla kyrkan.

Hästskjutsen skrittade långsamt fram på den krokiga och håliga vägen, men den var i alla fall torr och körbar så färden gick någorlunda behagligt för den åldrande kyrkoherden och de tre kvinnorna. Eftermiddagssolen värmde dem behagligt under den halvannan timma långa resan under vilken prästmannen begrundade sin predikan. Han hade upplyst den obildade församlingen om att just denna dag for Jesus till Himmelen efter att ha lovat att sända dem en hjälpare för att frälsa dem.

I den lilla byn Mårby på den bördiga slätten spreds det illvilliga rykten om att en ogift kvinna vid namn Elin Jonsdotter hade fött ett oäkta barn och därefter brutalt bragt det om livet. Ryktena hade på omvägar nått kyrkoherden, som kände sig nödsakad att ta reda på sanningen.

Väl framme vid gården där Elin bodde tillsammans med sina föräldrar frågade kyrkoherden Elin rakt på sak om hon fött ett barn, men hon nekade bestämt till detta.

Kyrkoherde Olof lät sig dock inte nöjas med detta förnekande utan bad kvinnorna i sitt sällskap att ta med sig Elin avsides och låta undersöka hennes kropp för att hitta eventuella tecken på att han fött ett barn.

Elin fick ta av sig det smutsiga förklädet och deN vita snörade blusen och därefter sin bruna kjol. Därefter tvingades hon lyfta den hellånga underkjolen upp över huvudet för att blottlägga hennes kropp. Kvinnorna upptäckte då Elins förstorade och förslappade mage, samt spår av bristningar i huden, vilket allt var tydliga tecken på att hon nyligen fött ett barn.

Pliktskyldigt rapporterade kvinnorna sina fynd till kyrkoherden som återigen försökte få den ytterligare skärrade Elin att erkänna sin synd. Hon försökte återigen komma undan sanningen, men prästens ihärdiga frågor fick henne snart att erkänna.

När den unga kvinnan erkänt att hon fött ett barn, ville den barske kyrkoherden förstås veta vad hon gjort med barnet. Den gråtande och förtvivlade Elin tog då med sällskapet till ladugården och visade dem stället där hon grävt ner barnet.

En dräng på gården hämtade en spade och hjälpte dem att gräva där Elin visade att hon gömt barnet. Snart stötte drängen på något mjukt och började röja undan jorden för hand. I det grunda hålet blottades en livlös liten blek kropp. En av kyrkoherdens biträdande kvinnor la sig på knä och lyfte sen upp den döda kroppen. Det visade sig vara ett väl framgånget och fullkomligt gossebarn. Hans ansikte var dock förvridet i smärta och skriket efter att få leva kunde tydligt avläsas i hams förstelnade kropp.

Då prästmannen förhörde Elin berättade hon att hon fött pojken fredagen innan och omedelbart efter födseln grävt ner det. Nu hade det legat sex dagar i sin makabra grav i ladugården.

[

Spis med bakugn från 1600-talet

Elin berättade att hon fött pojken vid middagstiden föregående fredag sittande på spisen med järnstolparna som spjärn. Därefter hade hon burit det lilla blodiga barnet i sin famn till ladan. Där hade hon märkt att gossen tog ett par svaga flämtningar till andetag och att hans bröstkorg höjdes några gånger, men för övrigt fanns det inget liv i den lilla kroppen. Hon lade ifrån sig pojken på marken och grävde en grop med spaden, som hon hade hämtat i ladugården. Sen la hon försiktigt sitt nyfödda barn i den improviserade graven och täckte över det med jorden igen. Nu hade det legat sex dagar i gropen. Kyrkoherden försökte få henna att berätta hur hon dödat barnet, men hon påstod att hon inte hade dödat det utan lagt det levande i graven.

Karin Olofsdotter som var med i kyrkoherdens sällskap vid den hemska upptäckten gjorde rent barnet efter att det grävts upp. Hon upptäckte då att det hade en blå rand runt halsen och utmed det vänstra örat.

Detta fick kyrkoherden att pressa Elin på ytterligare bekännelser, men hon fortsatte att hävda att hon inte visste hur barnet dött och att hon inte dödat gossen.

Kyrkoherden blev otåligare och aggressivare i sitt utfrågande och pressade Elin att bekänna för att inte hamna i helvetet och slukas av dess flammande lågor. Till slut erkände hon: ”Jag må så gärna bekänna, Gud bättre mig, ty jag har syndat mot min herre och Gud. Jag var rädd att barnet skulle gråta och röja mig. Därför stoppade jag snibben på mitt förkläde i barnets mun. Snart var det lilla liv som fanns i honom borta.”

Hennes erkännande av mordet räckte för att kalla på länsmannen som förde bort henne från gården och kastade den förtvivlade och gråtande unga kvinnan i fängelse.

Det blev förstås rättegång i tinget och där dömdes hon till döden genom att brännas på bål. Hovrätten bekräftade domen och den lämnades därför över till Göta Hovrätt, som var lika onådig. Yttrandet var hårt och obönhörligt: ”Elin kan inte benådas till livet, utan ska halshuggas utan uppskov och i jord grävas ner bortom kyrkogården, andra till sky och varning.”

Minnessten över platsen där Mårby kyrka stod

Kort därefter slutade Elins liv när skarprättaren högg sin sylvassa yxa genom hennes magra hals och huvudet skiljdes från kroppen. Rackarn, bödelns dräng och städare av avrättade lik, tog hand om det avhuggna huvudet och den stympade kroppen och bar kroppsdelarna till kyrkogården där han grävde ner dem i en grop utanför muren, bland mördare och självspillingar. Han skyfflade tillbaka jorden över gropen och därmed försvann Elin för evigt, utan riktig grav och utan någon gravsten.

Var hennes mördade son blev av är det ingen som vet.

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!