EN GÄSENEBOS ÖDE

Pojke och ett får 1903 Bohusläns museum

Följande berättelse sammanfattar på ett målande sätt 1800-talets bittra verklighet. Livet kunde vara fruktansvärt hårt och prövande men som vi kan se fanns det även ljusglimtar. Berättelsen har även publicerats av Horla hembygdsförening, jag har tillsatt bilderna och lagt till några kommentarer. Berättelsen har skrivits av Anders Petter Andersson själv så vi låter honom berätta i egna ord:

Siene Eklanda gästgiveri upphörde 1895. Foto Gustaf Ewald

”Jag Anders Petter Andersson föddes den 12 september år 1817 vid Eklanda Västergården. Min fader var soldat därstädes och tjente vid Västöta Dals Regemente, hans namn var Anders Sedig och min moders Kajsa Simonsdotter. Vi voro nio syskon, fyra gossar och fem flickor. Mina föräldrar voro mycket fattiga och i små omständigheter, så de förmådde icke att föda mig längre än tills jag var nio år gammal, då jag måtte bort för att tjena mitt bröd i minna späda år. Först tog jag mig tjenst uti Eklanda by, såsom fåraherde, och der i tre år jag kvarstannade, såväl sommar som vinter. Då inträffade ett vätår (mycket regn), jag måste valla 300 får och det var mig en mycket svår tjenst, jag hade dåliga kläder, jag måste lägga mig våter och uppstå våter: under denna kalla och våta sommar led jag mycket svårt av köld.

Jag tänkte: min framtid, den ser mig svår ut. Jag kunde inte läsa: inga skolor funnos på den tiden. Då jag flyttade från mina föräldrar kunde jag blott stava i ABC- boken. Under de tre åren jag vallade fåren, jag med min läsning i Katekesboken arbetade, ingen människa ville lära mig något, jag övade mig något häri. Jag började tänka efter att kunna läsa mig fram till Herrens heliga nattvard några år härefter. Det blev höst, och tjänsten var slut, och jag visste icke hvar jag skulle få stanna öfver vintern.

Jag sökte då ett ställe, som var en sådan plats, som ingen ville taga tjenst på; nöden dref mig då jag vågade mig på det och tog mig tjenst där för året, efter några veckor flyttade jag dit på föresatt dag för att blifva dräng. Denna bonggård heter Länsmansrydet (officiellt Rydet/RL)) i Horla socken och Elfsborgs län och husbondens namn var Johan Forslund.

Kvinna ligger lik. Foto Ingeborg Enander. Bohusläns museum

När jag inträdde i detta hus, mötte mig en ryslig syn. Hustrun på stället låg då lik: tre små barn såto hvar och en i sin vrå och grät; mannen gick i rus och dus och öfverlastad med starka drycker, röt och svor, ingen mer människa fanns på stället. Jag var ett barn vid 12 års ålder. Jag var mycket enfaldig till sinnet, när jag hörde denne ryslige mannen blef jag förskräckt. (Johanna Pehrsdotter hade dött i barnsbörd).

Jag hade flyttat en milsväg och var främmande och visste ingen menniska att taga råd af. Jag fick ställa till så att hustrun blev begraven.

Jag tjente hos Forslund i ett och ett halvt år sedan blev gården sålder, och det blef en ny ägare. Jag blef qvar på stället i fem år och bägge mina husbönder voro outsägligt svåra. Jag led mycket af hunger och köld, men mest af hunger. Det torde icke förundra läsaren om vår unge Sedig med Runebergs soldatgosse i Fänrik Ståls sägner nu tänkte som så: ”Jag är en fattig gosse jag som äter andras bröd,” jag fick så liten mat, så att jag tänkte icke på annat än dö af hunger.

Jag måste på svältkost förrätta tungt arbete. Jag måste gå upp kl. 3 på morgonen och uträtta tungt arbete till kl. 9 á 10 på dagen; då fick jag mat, men så litet att jag icke kände att jag hade ätit jag torde ej klaga min nöd för någon människa. Jag var nu 15 år gammal, jag blef nu anställd att sköta ett bränneri på egen hand det var att mäska hvarje dag i veckan och sköta bränningen dag och natt, jemte hugga och tillreda all veden och vaka hvarje natt till största delen ifrån måndags morgon till lördagsqväll, allt på mitt ansvar. Denna tid led jag icke (gudi lof!) af hunger. Min årslön var nu stigen från 8 till 15 Riksdaler (Riksgäld förstås) men när sommaren kom, då var det arbetet slut och led jag då som förut utaf hunger. Jag tjänte på detta ställe i fem långa år.

De som bodde däromkring och sågo min svårighet, gåfvo mig rådet att icke längre kvarstanna på ett sådant ställe. Ehuru svårt jag hade, ville jag icke gärna flytta utan var ledsen deröfver. Så kan någon gång en slaf älska sina bojor, man kan ej undgå att göra denna anmärkning.

Nu var det icke svårt att få mig en annan tjänst. Med mig sjelf jag rådgjorde (någon annan fanns icke att tillgå) och tog mig en annan tjänst i Norunga skogs socken och gården heter Klefhult. Vid denna flyttning grät jag mycket och bad till Gud, att jag icke mer skulle få flytta: Gud hörde min bön, jag stannade här i 10 år eller till dess jag köpte mig en egen bostad. Jag hade nu fått en bättre plats nu ej fråga blef mer om att lida hunger, min lön var nu 25 Rdr. Och 17 år gammal nu jag var: under denna tid var jag en flitig arbetare.

Jag gick till sängs kl. 10 och uppstod kl. 4 utan tillsägelse. Jag blef nu anställd att köra resor åt Göteborg och annorstädes allt efter mitt beslut. Jag nu började på min framtid att tänka och hur jag skulle få mig ett litet jordbruk. 

Min högsta årslön var nu 30 Rdr och den ville icke räcka till kläder för året. Jag var nu 24 år gammal och hade öfvat mig något i läsning. Jag längtade efter att kunna lära mig skrifva men ingen ville lära mig något. Jag gick till en avskedad sergeant vid namn Fjellberg och han gaf mig en föreskrift. Jag arbetade under alla middagsraster under sommaren 1842 för att göra orden lika med föreskriftens och om 2 år kunde jag någorlunda skrifva. Jag var nu 26 år gammal och hade genom sparsamhet och arbete tjent mig en liten förmögenhet 400 Rdr. Nu var att tänka huru jag skulle kunna få några tunneland jord att arbeta på. Att arbeta och sköta jord var min högsta lust. Det låg mig ständigt ihåg att få göra detta på fri hand och få sjelf utveckla mig.

Hembränning på 1700-talet

Jag ville icke taga mig tjenst något mer år: den tid jag hade tjänat var tillsammans 18 år och under denna tid florerade den stora brännvinsfloden i nästa hvarje hus. Denna flod hvilken ej ännu är uttorkad, är endast jemförlig med syndafloden, i den förgicks allt kött som kräker på en gång: i den andra förgås och förgingo otaliga offer. Den supälskande svensken kan ännu sjunga: ”Tack store kung och riksens ständer, att i en sup mig ännu skänker”.

Den ene grannen kunde icke gå till den andre i ett ärende med mindre än att han köpte sig ett eller två till tre kvarter brännvin för att på stället berusa sig och andra med. Jag var ledsen öfver ett sådant lefvnadssätt, jag tänkte för mig sjelv: om jag kunde komma ifrån detta folket och träffa en för mig trefligare ort. Jag kunde väl någon gång taga en liten sup. Men helst ville jag vara utav med det, ändock jag för husbondens räkning måtte handla med brännvin”.

Under senare delen av 1800-talet var Nårunga, Ornunga, Norska Skogsbygdens och några andra socknar på de gamla så kallade Svältorna vida beryktade för sina smygbrännare. Tidigare hade hembränningen varit en tillåten näring, men så småningom hade det blivit den ena inskränkningen efter den andra, och slutligen blev det år 1860 totalt förbud mot rätten till husbehovsbränning. Bränningen fortfor emellertid på många håll, eftersom den var en viktig del i den fattiga befolkningens försörjningsmöjlighet.

På nästan varje gård gick det mesta av potatisskörden till brännvin. Det stora missbruket medförde att man inte kunde sköta sitt arbete och att man gjorde dåliga affärer under rusets inflytande varför fattigdom och stort armod var rådande i bygden.

Horla Espebacken Bränneriet Foto Lars Gunnarsson

Att vara nykter var så anmärkningsvärt på den tiden att i husförhörslängderna för åren 1826-1853 antecknade prästen för avskedade soldaten Sven Dahl på Granlid: ”Hörer till nykterhetsföreningen”.

Anders Petter ville dock bort från brännvinets förbannelse och det elände som följde i dess fotspår.

En dag i början på 1840-talet besökte han en släkting i Vesene socken. På väg hem därifrån gick han en genväg förbi gården Marstorp, som mest liknade en ödegård. Han fick veta att den skulle säljas på auktion och Anders Petter var med på denna och lyckades ropa in den fallfärdiga gården för 1 300 Riksdaler. Auktionist vid försäljningen var rustmästaren och kronolänsmannen L Vingner. Då han fick höra att Anders Petter lyckats spara 400 Riksdaler av sin lilla dränglön, förklarade han att Anders Petter var betrodd för köpet utan borgen.

”Jag tillträdde gården den 14 mars 1845 men nödgades genast nytäcka alla hus på gården och emedan jag ej då mäktade bygga nya hus måste jag bo kvar i de gamle i sju år. När jag tillträdde gården tycktes mig icke godt vara allena, derför beslutade jag ingå äktenskap, och så fick jag med mig en ung flicka till hustru ifrån samma ställe som jag tjänat dräng i 10 år och hon var syster till min före detta husbonde: hon var icke rik, men en stadig, snäll och arbetsam flicka och som blef en god husmoder och lefver ännu. Wi hava nu lefvat  i ett lyckligt äktenskap i 42 år och hafva varit begåvade med nio barn af hvilka de fyra äro gågna in i evigheten. Vi hafva nu fyra söner och en dotter.

Jag erhöll en medalj af Kongl. Mjt. 1866 för flitig odling, men sedan har jag arbetat mycket flitigare (rätt så) och byggt en ny gård till.

Jag har nu i år 1886 öferlämnat mina gårdar, en till var af mina två äldsta söner. Dessa gårdar har jag upparbetat af ödegård och byggt två nya gårdar på nya planer och utdelat tretusen kronor till hvartdera av mina fem nu lefvande barn och tagit oss undantagsvillkor, om så skulle behöfvas”.

Gårdar i Vesene

Anders Petter Andersson blev på det här sättet välbeställd bonde i Vesene och trots sin svåra barndom gick det bra för honom senare i livet. Han njöt ett så stort förtroende i socknen att han till och med blev nämndeman. De gårdar han odlade upp i Vesene finns ännu kvar och har brukats av hans ättlingar sedan dess. Anders Petter och hustrun Maja Stina Bengtsdotter från Nårunga fick nio barn, men fyra av dem dog mycket unga. De tre förstfödda dog i den fruktade rödsoten i september 1857, när sjukdomen härjade som värst i bygden. Det fjärde barnet, sonen, August, dog som ettåring i bröstfeber.

När Anders Petter Andersson lämnade jordelivet i sin undantagsstuga på Marstorp tre dagar in på det nya året 1906 var han 89 år gammal. Han hade då varit änkeman i elva år. Dottern Augusta hade emigrerat till Amerika 1889 för att komma tillbaka till Sverige efter ett år. Hon stannade dock bara i hemmet i ett och ett halvt år innan hon företog resan över Atlanten igen. De övriga fyra barnen som alla var pojkar, stannade i bygden och blev bönder. Den äldsta av dem, Alfrid, tog över fädernegårdens och försörjde sina föräldrar när de blev gamla.

Anders Petters egen text är hämtad ur “Skriften om den Anders Petter Anderssons levnadsöden” som gavs ut i faksimil 1974 av Åke Carlsson, Siene.