FRÅN SLAVAR TILL EMIGRANTER

Gården Torp i Svennevad socken omkring sekelskiftet Mannen till vänster hette ”Stall Kalle” och var en släkting till Kent Andersson. Fotots ägare Tore Eriksson

Från 1600-talets början fick torpväsendet en stor betydelse för herrgårdarna då torparna ersatte de så kallade lantbönderna som dittills varit storgodsens främsta arbetskraft. Dessa landtbönder hade förut varit rena slavar under högadeln. Förtrycket bröts först med reduktionen i slutet av 1600-talet, då dessa så kallade ofrälse åtminstone till en del erhöll mera mänskliga rättigheter.

Soldattorp utanför Borgunda Skaraborgs Garnisonsmuseum

Vid det nya indelningsverkets grundande tillkom så soldattorpen och båtsmanstorpen, samt vid ett betydligt senare tidsskede skogs- och kronotorpen. Dessa var statliga och för det mesta lokaliserade till Norrland.

Statarlänga

Under mitten av 1700-talet kom så statarna. Dessa var fast anställda lantarbetare, som inte brukade jord för egen del. Anställningen skedde i vanliga fall på årskontrakt och lönen utgjorde dels av en fast penningsumma per år och för övrigt in natura, som bland annat omfattade fri bostad, viss mängd brödsäd, och mjölk. Detta statarväsen fick under 1800-talet en mycket stor omfattning i södra och mellersta Sverige. Vid sekelskiftet beräknades statarnas antal till 100 000 och med familjer till en halv miljon människor.

Statarsystemet medförde också allvarliga sociala vådor och ledde till uppkomsten av ett stort jordproletariat. Detta försvann emellertid helt under första hälften av 1900-talet och enligt avtal mellan parterna på arbetsmarknaden år 1944 ersattes det gamla statarsystemet helt i penningar.

Torp under gården Melltorp Hova socken i Västergötland Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester Foto Gustav Heurlin Nordiska Museet

Även torpväsendet försvann ungefär samtidigt med statarna. Torparna fick genom 1907–1909 års arrendelagstiftning sina villkor förbättrade i och med, att en torplägenhet med arbetsskyldighet blev likställd med ett arrende. Senare tillkom den så kallade ensittarlagen som en ytterligare förbättring, men då hade redan torpväsendet som sådant börjat gå mot sin upplösning.

Omständigheterna som beskrivs ovan gäller de torp som tillhörde herrgårdarna och storgodsen och där dagsverksskyldigheten i många fall uppgick till 4–6 dagar i veckan. Det var torpare som själva fick anställa och avlöna drängar som ständigt fick arbeta på herrgården. Det var ingen brist på arbetsfolk på den tiden.

TORPVÄSENDET SJÄLVDOG

Torpet “Kroken” Foto Gustaf Ewald 1904

Den egentliga orsaken till att det blev svårare i fortsättningen att få folk att övertaga torp med arbetsskyldighet var den stora emigrationen till Amerika som började redan på 1850-talet och sedan fortsatte med ännu större kraft fram till 1910-talet.

Med bättre sjukvård och förbättrat jordbruk som gav mer föda blev barnkullarna på torpen större och det blev allt svårare att försörja familjerna. Ingen ville överta faderns slit med torpet och vid herrgården, och när emigrationen började uttunnas så kom de nya industrierna inom landet att överta resten av arbetskraften. Endast de äldsta torparna stannade kvar och fullgjorde sina skyldigheter så länge de orkade, men när gamlingarna dog var torparnas tid definitivt förbi.

Grundat på en skrift av av Bror Norrman

​