NÖDVÄNDIGT ATT VETA

Barnamord

En kvinna som dödar sitt nyfödda barn, uppehålles enligt sägnen av det onda så att hon inte blir sjuk, men så snart hon bekänt blir hon i stället dubbelt så sjuk, ja, så sjuk, att hon kan bli liggande i flera månader.

Mord

Så länge en mördare kunde undangömma och förvara tre ting, som vid mordtillfället tillhört eller varit i beröring med den mördade, troddes han komma att gå fri från upptäckt.

Dessa tre ting skulle vara mordredskapet, ett klädesplagg och blod, hår eller annat av den mördades kropp.

Natten mellan den 14 och 15 september 1865 mördades genom strypning en flicka i Bjellum, kallad ”Tomta-Stina”. Vem som förövat dådet blev aldrig utrönt, men man misstänkte starkt en person – flickans förre fästman – vilken av denna anledning erhöll vedernamnet ”Örje-Petter”. Orsaken till att han ej kunde fällas var enligt folktron den här omskrivna och bestyrkes sägnen av förhörsprotokollen i så måtto, att från den mördade hade tagits ett huvud- och ett halskläde. Med det senare förmodades brottet ha utförts.

Personer som begått ett mord utan att detta uppdagats uppnå enligt folktron en mycket hög ålder men få i stället en svår dödskamp. Det samma troddes även vara fallet med de som begått mened och personer som ägde vetskap om ett brott och ej lät detta komma till andras kännedom.

Tjuvnad

Rickard August Horneij född 1869 i Falköping Kronolänsman i Skånings härad

Foto Västergötlands museum

Om på ett ställe, där någonting försvunnit påträffades ”lite tarv” (som ”ätter en pess” eller en ”sjethöj”) ansåg man det ej löna mödan att söka efter det bortkomna.

”Spåssen, kalla di en, sum arendera ett ställe uppi Bulumatôrp. Ja, kännde-n väl; vi va gålbönner mä han bodde där. Han va släkt mä Jöta-Lena å kunne trôlla, sa di, fast dä tror-a ente han kunne, han mer än anndra.

En da jeck ja fôrbi där han bodde. Då va-n i sjurt. Ja, hule hur han svor å rev i brôten å jeclk å titta i dôra.

”Gu da!” sa ja. ”Går lu här å letar ätter lä du ente vell ha tak i ?” fråkte ja.

”Nä! Ja letar bara ätter ett par mulakôrja, män ja rår-nte hetta dum; di ä nock stôrna – fôr um skam hade tatt dum, sulle dä teminnstingen sunas en våter fläck här, män dä jär lä ente”; sa han.”

 

Döaben

För att ej behöva bli bestulen, skulle man bära ett ”döaben” (människoben) närmast kroppen. Detta ben skulle ”köpas” på en kyrkogård. Man ”köpte benet genom att gräva upp det på en kyrkogård och lägga dit en ”päng” i stället för benet och så skulle man samtidigt berätta för den döde vad man behövde hjälp med. Benet måste emellertid återbäras inom den tid, som man uppgivit vid ”köpet”.

Om benköparen dog innan han burit tillbaka benet, kunde han förvänta sig att bli fördömd. Benet eller någon del därav fick ej heller förstöras, av samma orsak. Därför gjorde man bäst i att ”su in” detta i en linnelapp, som ju sedan kunde bäras i en snodd om halsen.

När sedan någon sökte komma åt något, som tillhörde bäraren av ett sådant ben, varskoddes denne om detta genom att ”döabenet” slog honom på kroppen. Sov bäraren vaknade han därvid. Han kunde då stiga upp och gå ut och se till sina ägodelar eller så kunde han gripa tag om benet och säga: ”Nu står lu där!” Tjuven var inte i i stånd att röra sig ur fläcken, utan fick stå där tills den han velat bestjäla kom ut och ”löste” honom.

Har en ett döaben på sig, biter varken löss eller sjuke på en“, sade och trodde man. Den som “lånat” ett sådant ben fick ej någon ro förrän han burit tillbaka det. Flisor av ”döaben”, som togs in, hjälpte mot “onna bett” vilket man fick av ett slags trådformiga maskar som levde i rinnande vatten.

Stulet med konster

Hade ett får eller annat mindre husdjur kommit bort och man förmodade att det blivit stulet, skulle man inte söka efter det genast, utan först förvissa sig om att det ännu levde. Detta kunde man få veta genom att lyfta på en jordfast sten: fick man då se en krälande mask eller annat levande kryp, levde det försvunna djuret och man kunde vara säker på att återfinna det. Fanns det under stenen flera maskar var förvissningen härför naturligtvis ännu säkrare. Rörde sig masken eller maskarna mot ett visst håll skulle man söka efter djuret i den riktningen. Såg man däremot ingen mask under stenen levde djuret inte och det var inte lönt att söka efter det. Om masken kröp ned i ett hål i jorden, troddes djuret vara ”stulet med konster”, d v s med tillhjälp av skam och denne höll nog i sig.

Betygsätt sidan!

Kommentera

Berätta vad vi kunde göra bättre. Lämna gärna din email adress

HAR DU LÄST DEN HÄR?