HUR MAN ÅKTE FINT PÅ 1800-TALET

Oxkärra med träaxklar

TRÄAXELKÄRRA

Före 1850 hade bönderna i norra Gäsene inte annat än små dåliga kärror. Hemma på gården körde man med ”träaxlakjarru”, men för långfärder och varutransporter hade man en kärra med järnbeslagna hjul och järnaxel. Det var ”trosskjarra”. Beslagen bestod av kortare skenstycken över lötskarvarna. Det var den ena biten intill den andra. Hela hjulringar, helskener, kom inte i allmänt bruk förrän på 1870- och 1880-talen.

VAGN MED HELSKENOR

Vagnshjul med stålskenor

I Södra Härene, Kullings härad, tillverkades den första vagnen med helskenor 1861, men sedan gick det åtminstone ett årtionde, innan dessa vagnar kom i allmänt bruk.

FJÄDERKÄRRAN

Fjäderkärra

Det bästa fordonet var kärran. Gästgivaren i Stenunga hade en ”fjarekjarra” (fjäder-), som han skjutsade med. Den hade fjädrar eller remmar, som man kallade dessa, av ask, en på vardera sidan, och på dessa vilade sätet, som var försett med rygg- och sidostöd. Remmarna var med sina främre ändar fästade vid kärrans skalmar medelst starka nitar och järnhällor, men bakändarna var fria. Det var på så sätt, man fick fjädring eller svikt på sätet. När kärran stod med skalmarna vilande mot marken, pekade sätet högt i vädret. Men det var en bra kärra för sin tid, när gästgivaren spände sin häst för ”fjarekjarra” åkte man både fort och bekvämt. Under sätet var en låda, där man kunde förvara nödig utrustning för resan liksom foder för hästen, såsom tornistern med sin blandning av havre och hackelse. Hösäcken, som var skrymmande, band man för det mesta bakom kärran.

FÄRDVAGNEN

Färdvagn, Karl Jansson och barnbarnen Gunborg och Gunnar Bålerud Töreboda

En olägenhet med kärran var emellertid, att den endast rymde en resande förutom den, som skjutsade. Var det flera resande, som skulle vägen fram, fick man ut med ”falevangen” (färdvagnen). Den bestod av en ”vangkorje” eller vanghäck, som man placerade på en vanlig arbetsvagn. Som säten användes enkla bräden med okar (tvärslåar) på undersidan, så att man inte gled av vagnen eller ned i den, det var allt.

ÅKVAGNEN

Åkvagn

På 1880-talet kom en helt ny vagn i bruk. Den hade fjädrar av stål, vilka vilade på vagnens axlar, två på varje axel. På så sätt fördelade sig fjädringen till vagnens hela ovanrede. Underredet bestod så gott som uteslutande av järn, och man skulle kunna säga, att det var den rikligare tillgången på järn, som reformerade åkvagnen. Tack vare detta material kunde den göras lätt och smäcker, och här var vagn och vagnshäck fast förenade, vilket var något nytt. Denna vagn var även betydligt större och bredare och följaktligen även bekvämare att färdas i, särskilt om man var några stycken. Vagnen hade två säten, framsäte och baksäte. Det senare, och i en del fall även framsätet, var flyttbart. Med hänsyftning på de liggande fjädrarna kallades denna vagn för ”leggfjarsvang”, vilket namn man med tiden förkortade till ”fjarevang”.

SLÄDE

Häst med släde Trävattna

Om vintern, då det var slädföre, begagnades skrinda för en eller två resande. Skjutspojken hade då sin givna plats baktill på den s.k. ”rumpen”. Under den fanns en pall, om så var att han föredrog att stå och köra.

Skulle ett helt sällskap skjutsas och var slädföret gott, satte man en vanlig vagnskorg på ett par kälkar. Det gick också för sig.

Huvudsaken var, att man kom fram.