MIDSOMMAR

Stuga med majstång och lövad ingång

Midsommar är en av årets mest emotionella högtider, ja det är mer än en fest och högtidsdag, det är en början på något nytt, spännande och värmande. Då tänds hopp och löften, då skapas liv och lust, då leker barnen med de vuxna och gammal som ung super in den värmande känsla av gemenskap, lek och lätthet. Det var dagen då vi flyttade ut på ängar och gräsmattor och tog blommorna till vår hjärtan och trädens löv till våra hem. ​

Midsommar lövades både ute och inne. På ömse sidor om förstudörren ställdes en lövrik björk, stundom ett par tre, detta i all synnerhet om stugan var försedd med ”kvest” (förstukvist). Björkarna omslöt då förstukvisten helt och hållet med sin spirande grönska. Det stora spisvalvet inne i stugan fylldes med ett helt fång doftande löv och över dörrar och fönster och varhelst lämpligt fäste fanns, sattes en nybruten och spröd kvist av ek eller rönn. På golvet ströddes löv av lind, ek och lönn och blev till en utematta inne i stugan.

Lövad vagn efter häst 1943 Foto Lundhs

Förr var det alltså lövet, som utgjorde den huvudsakliga prydnaden under midsommarhelgen. Visserligen förekom även blommor, men dessa var av underordnad betydelse och plockades lika mycket med tanke på nyttan som nöjet. ”Messummerskåsten” (midsommarkvasten) skulle plockas under midsommaraftonens morgon, medan daggen ännu förnöjsamt dröjde kvar på gräs och buskar, om allt gick till enligt dåtidens sed. Den fick under inga omständigheter plockas efter klockan 12 på midsommaraftonen, ty då ”gick helgen in”. Därefter fick man inte plocka så mycket som en enda liten blomma eller bryta en enda kvist, om än aldrig så liten, ty helgfriden gällde allt levande i naturen, således även växterna. Kvasten skulle vara sammansatt av alla blomster, som fanns att tillgå vid denna årstid. Under helgdagarna stod den som prydnad på det stora bordet i stugan, den hängdes därefter upp, och de torkade blommorna användes som medicin.

Inte nog med att man lövade i och utanför stugan, utan till midsommarens rätta firande hörde även en lövsal, i vilken man tillbringade åtminstone någon del av midsommardagen. Denna bestod av ett 20-tal lövrika och rakvuxna björkar av ungefär dubbel manshöjd, vilka ställdes i en rundel eller fyrkant på den gräsbevuxna gårdsplanen eller annan lämplig plats. Topparna bands samman, varefter man flätade med mindre kvistar mellan stammarna, tills man fått väggar och tak lagom täta. I lövsalen var det svalt och skönt, så länge grenar och löv hade sin ursprungliga friskhet i behåll. Under den värmande solen fick man gå dagligdags under arbetet på åker och äng. Under helgdagarna njöt man av skuggan och svalkan i den enkom för detta tillfälle uppsatta lövhyddan.

Midsommarstång 1916 Foto Hilding Mickelsson

Midsommaraftonens största intresse kretsade dock kring majstången. I varje by eller folkrikare bygd restes en majstång på den plats, där man av ålder brukat komma samman till lekar. Själva stången var en lång och rak granspira, den längsta och vackraste, man kunde leta upp. Den sågades inte ned, utan den höggs upp med rötterna, ty på så sätt var det lättare att stena fast stången på sin plats. En eller ett par veckor efter midsommar togs den ned och lades då väl till rätta utmed ett hag, där den låg skyddad för såväl sol som regn. Mycket noga var att stången placerades så, att den höll sig fullkomligt rak, annars blev man tvungen att skaffa fram en ny stång före nästa midsommar, vilket måste ske i så pass god tid, att den hann att torka till helgen, annars var den för tung att resa upp.

Foto Murums kyrka Gustav Ewald 1926.

Midsommaraftonen pryddes kyrkan med löv och blommor, ty den dagen »läste barnen fram», d.v.s. då avslutades årets konfirmationsundervisning med ett förhör inför barnens föräldrar och andra församlingsbor. På midsommardagen följde barnens första nattvardsgång. Rätt vanligt var att man reste upp en äreport vid kyrkan till denna högtid.

Det var flickorna som fick klä majstången, men pojkarna hjälpte till med att skaffa fram löv och blommor. Ett stycke upp på stången var en tvärslå, korset. I vardera korsarmen hängdes en krans eller krona av ”smack” (mjölon), och omkring själva korset träddes likaså en krans, den största och vackraste av dem alla. På stångens halva höjd eller kanske något däröver var fyra halvcirkelformiga bågar insatta i vertikal riktning och på lika avstånd från varandra; klädda med blommor och grönt liknade de på avstånd ett stort klot omkring stången. Toppen pryddes av en i vackra färger målad tupp. Hade man god tillgång till blomster och andra tillbehör, band man en väldig girland, som virades runt stången uppifrån och ända ned. Här och var hängdes en krans av urblåsta ägg eller några färgrika band.

Att resa stången var männens uppgift, det skedde med hjälp av långa stänger, som förenades två och två till s.k. saxar samt långa rep. Pojkarna klättrade upp på ladugårdstaken och drog i långa rep därifrån. När majstången restes, var hela byalaget närvarande, både gamla och unga. Då hejades och ropades på samma tag, och när stången stod upprätt, hurrade man.

Majstång med tupp i toppen. Akvarell från 1928. Digitalmuseum

Prydnaden i majstångens topp växlade. Den förnämsta prydnaden var tuppen, vaksamhetens symbol. Att denna symbol för sommarens början fått just namnet ”majstång” har inget med månaden maj att göra utan kommer från ordet ”maja”, vilket betyder ”löva”, alltså beklä med löv.

Enligt kyrklig tradition infaller Johannes döparens dag 24 juni, vilket länge gjorde att kyrkan försökte betona de religiösa aspekterna och forma midsommar till en kristen högtid. Bakom dessa strävanden fanns en önskan om att få bukt med mer stökiga inslag i det folkliga firandet. Carl von Linné beskrev 1746 i sin dagbok hur midsommarfirandet krockade med de kyrkliga kraven på sedlighet:

”Majstänger voro på många ställen upprättade och beklädde med löv och blomster, omkring vilka drängar och pigor, efter sina förfäders urgamla vis, årligen dansade natten för och efter midsommardagen. Detta menlösa nöje nekades fuller dem själesörjarna, men det hade så rotat sig från hedenhös att det svårligen kunde tagas bort.”

Kopplingarna till Johannes döparen bleknade emellertid med tiden och midsommar förblev ett sätt att högtidlighålla sommaren. Midsommarnatten ansågs dessutom ha magiska krafter och betraktades som särskilt lämplig att samla in läkeväxter eller utöva spådomskonst. Ett sätt att sia om framtiden var att lägga sju (eller nio) sorters blommor under huvudkudden för att i drömmen få se sin tillkommande. Att spara midsommarkransen och lägga den i julbadet ansågs ge hälsa under vintern.

Midsommarfirande. Foto Arvid Lampa

Midsommaraftonen slutade allt arbete klockan 12 middag. Då fick herrgårdarnas torpare och statare gå var och en till sitt; även drängar och pigor fick helgfritt i möjligaste mån. På kvällen samlades man åter vid herrgården, nu för att kläda och resa majstången.

Stora Bjurums herrgård

En man, född 1857, som i yngre år tjänade dräng på gårdar i Skaratrakten, berättade på sin tid att patron Jönsson På Stora Bjurum år för år lät bjuda alla godsets underlydande på smörgåsar, öl och brännvin på midsommaraftonen. Då lät han ställa ut ett ankare, som rymde 20 kannor brännvin, och ett helt fat öl. Det var inget knussel på vare sig det ena eller det andra, men å andra sidan fick ingen berusa sig, och därför brukade gårdens rättare, inspektor eller bokhållare övervaka utskänkningen. När alla ätit och druckit, började midsommardansen.

Utsocknes ungdomar brukade också hålla sig framme vid detta tillfälle, eftersom den rikliga förplägnaden lockade, och skötte de sig bara som folk, fick de sin andel fullt ut lika rikligt som gårdens eget folk.

Seden var densamma på alla större gårdar, ty den ene godsägaren ville inte stå den andre efter.

Den magiska källan i Lervik. En 200-årig sed att dricka vatten ur en källa för att hålla sig frisk

En sed, som hörde samman med midsommarfirandet, var att ”drecka käll” (dricka källa). Man uppsökte då någon viss källa, vars vatten troddes vara hälso- och kraftbringande. En sådan källa var Jungfru Marie källa i Norra Vånga.

”Dit gick de i ”store sloer” (stora flockar) på midsommaraftonen på den tiden jag var barn och växte upp”, berättade en ortsbo, född 1859. ”Och det var klart, att när jag blev så pass, att jag fick vara i lag med de unga, gick jag dit, jag ock. De, som var förtänksamma, stoppade på sig en ”bolle” (bägare), när de gick ut. Jag hade alltid med mig en liten hornbolle, och den brukade gå i lån, för hur det var, så kom de flesta tillstädes utan att vara försedda med dryckeskärl. De litade förstås på sina kamrater. Ävenså var det sed att man skulle kasta pengar i källan, men det var mest enstyvrar och rundstycken, ungdomarna tog till, ty de flesta hade nätt om pengar den tiden, men man tog vad man hade tillgång på. Jag minns att jag kastade allt i några rundstycken, jag ock”, tillägger berättaren. ”Sedan vi druckit, gick vi till någon loge och dansade”.

Midsommardagens förmiddag gick man ur huse till kyrkan. Även om ungdomarna dansat och festat hela natten, fick det inte hindra kyrkobesöket. Den dagen var kvinnorna klädda i vita lintygsärmar och blommiga västar, det blänkte vitt och grant på alla vägar och stigar, som ledde fram till socknens kyrka. Åter hemma tog man sig en ordentlig middagslur, och när kvällen kom, träffades de unga åter för att leka och dansa, men nu dansade man vanligtvis på någon loge.

Det var glädjens och de ungas tid. Dagar och nätter var oändligt långa och så var även livslusten. Tiden stod nästan stilla medan känslorna vaknade till liv efter en lång mörk och slumrande vinter.

​