DET SITTER I VÄGGARNA

FATTIGDOM OCH FÖRNÖJSAMHET

Fattig kvinna och hennes dotter framför deras fallfärdiga backstuga. Foto Nordiska museet

Fattigdom och förnöjsamhet har svårt att följas åt, åtminstone nu för tiden. ”Den gamla goda tiden” talar man ju så ofta om, men att den i många fall var bedrövlig är mer än sant. De flesta av nutidens människor känner inte till vad fattigdom vill säga och hur den tedde sig för så lite som hundra år sedan. Många tar nutidens sociala förmåner och skyddsnät som en självklarhet och något för evigt beständigt. Oförnöjsamheten är snarare större nu än i gamla tider. Kanske är detta en brist i all den sociala välfärden.

Man kan verkligen många gånger undra över hur det var möjligt för de gamla backstugusittarna att dra sig fram. Det såg emellertid ut som om de varit nöjda med sin lott, oaktat all nöd och alla försakelser. Då den ”nya” tiden kom och man ville ha de gamla grå stugornas folk över till de nybyggda, fina ålderdomshemmen nekade många att lämna sina fallfärdiga stugor.

Vad gamlingarna levde av är svårt att förstå, även om de då och då fick någon kaka bröd av välsinnade grannar. ”Har en bara lite vassle, ena gruta å så kan könsta, så kan en få mö gor mat”, sa ”Långehansa Tilda”. Det uttrycket ger belägg för att det åtminstone inte saknades humor.

 ”LEDSBACKABARNEN” I LJUR

Ledsbacken Gundlered Ljur. Här bodde syskonen Kristina och Karl. Båda var ”dvärgar. När Karl blev gammal och orkeslös slog Kristina ihjäl honom med en spisgaffel. Foto Gustaf Ewald

Nu är de gamla stugorna minnen blott. Många av dem ha värmde de moderna husen i början och mitten på 1900-talet genom att eldas upp bit för bit i de nya fina värmepannorna. ”Västgöta-Bengtsson” har berättat, att han under kristiden många gånger fick brev från personer ute i bygderna med meddelande om att en värdefull byggnad, den sista i sitt slag på orten skulle rivas. Breven slutade i de flesta fall sålunda: ”Kom hit och hjälp oss att rädda stugan!” Då Bengtsson kom till ort och ställe och framhöll värdet av den gamla byggnaden och önskvärdheten av att den skulle bevaras som ett kulturminne från forna tider, fick han till svar: ”Nå, köp stöva då, vettjat” Därtill kunde han ju inte svara annat än: ”Jag kan ju inte köpa alla gamla stuver”. Stugorna gick i de flesta fall till bränsle.

GUSTAF BRUZEWITS BERÄTTAR 1862

Gustaf Bruzewits skrev i en reseberättelse 1862:

”Nästan i varenda by i Västergötland ser man ett antal urgamla hus under torvtak, som äro byggda av tjocka ekplankor, som äro en aln breda. Bryter man bort ytan så finnes friskt trä därunder. I huset finnes i regel blott en ryggåsstuga i vilken en munter stockeld flammar i den stora spiseln och erbjuder detta en rätt originell anblick.”

GABRIEL DJURKLOU BERÄTTAR

Nils Gabriel Djurklou, född 24 juli 1829 på Sörby i Norrbyås socken, Närke, död 31 mars 1904 i Örebro, var en svensk friherre, arkeolog och folklivsforskare

År 1869 berättade Gabriel Djurklou efter en resa i Västergötland:

”Flerstädes funnos gamla ryggåsstugor med högre tornlika så kallade ”häbbaren” vid ömse gavlar. Av denna form äro de flesta i Mark behållna äldre bondstugor. En sådan på Tostared Stom besöktes dagen efter midsommar då hon till följd av högtiden var i sin fulla prydnad och det inre med sin bonad, sitt högsäte, sina med färgade pappersblommor girade ”hankler”, putsade sängskåp och blanka nyskurade kärl, från stopet på hyllan till grytan vid spisen, vittnade om renlighet och ordningssinne hos det raska och vackra hjonelag, som bebodde densamma, redbarhet och förnöjsamhet.”

BÖRJE STOM I TOSTARED

Börje Olofsson Stom

På Tostared Stom i Mark bodde soldaten Börje Olofsson Stom, född 1791 och död 1854. Han var soldat nr 21 vid Marks kompani dit han antogs 28 år gammal. Han tjänade sedan sitt kompani ”utmärkt väl” i över 20 år innan han tog avsked 49 år gammal. Börje var gift två gånger. Han fick sex barn med vardera hustrun.

ÅSLE TÅ

Ryggåsstuga vid Åsle tå Foto Gustaf Ewald

Ännu i början av vårt århundrade fanns det många originella ryggåsstugor överallt i landskapet. En och annan av dem har väl hamnat på något friluftsmuseum, men därmed äro de också borta ur sin naturliga miljö. På en plats finnes dock en rätt stor bebyggelse av gamla stugor kvar som ”ett monument över svensk fattigdom”, nämligen på Åsle tå i Skaraborgs län.

”VÄSTTORPASKRÄDDAREN” I FLOBY

Västorpaskräddarens stuga, Floby

En ryggåsstuga, som ådrog sig stor uppmärksamhet i början av 1900-talet var Västtorpaskräddarens stuga invid stora landsvägen mellan Snipebro och Floby. På det torvtäckta taket fanns den ypperligaste vegetation, vilket knappast kunde sägas om den omkring liggande stugans magra åker. De båda små fönsterkarmarna var vitlimmade, och vid ena ändan av stugan fanns ett skjul med väggar av kullersten. Stugan beboddes av en skräddare, inte vidare skicklig i sitt yrke, sades det, men han var så mycket mera originell. Skräddaren, som ärvt stugan efter sina föräldrar, var så folkskygg, att han alltid hade dörren stängd, och det var högst ogärna han öppnade ens för besökande kunder. Stugan lär ha blivit nedriven omkring år 1910.

NYMAN VID VÄLAN I HÄLLESTAD

Anders Nyman (1835-1921) framför sin stuga vid Välan i Hällestad

Anders Nyman i sin stuga, Hällestad

Anders Nymans ryggåsstuga vid Välan i Hällestad finns ännu i behåll i restaurerat skick. Den beboddes i början av 1900-talet av en omkring 80-årig gårdfarihandlande, Anders Nyman, som vandrat vida omkring med påse på rygg och ännu på ålderdomen drev litet handel med diverse småsaker. Han kombinerade småbruk med gårdfarihandel för att dryga ut kassan. Den lilla åkerlappen förmådde bara föda en ko, så han behövde extra inkomster.

Ej långt från Nymans låg ”Dura-Majas” ryggåsstuga. Stugan var 176 cm från marken till ryggåsen och ungefär tre meter bred och fem och en halv meter lång, förstugan inräknad.

”DURA-MAJA” I HÄLLESTAD

”Dura-Majas” ryggåsstuga Hällestad. Observera de enorma plankorna som stugan är byggd av.

Foto Karl-Fredrik Andersson 1900

Maja påpekade gärna, att hon var av fint folk och var född prästdotter, samt hade varit förlovad med en präst. När hon blev gammal blev hon ”något velig”. Då ”Dura-Maja” åtnjutit fattigunderstöd, sålde kommunen efter hennes död stugan för 12 kronor.

 ”ANDERS I KROKEN” I SKÖLVENE

Torparfar vid huggkubben, Anders Larsson, Nybroslätt, Hudene.

En gammal ryggåsstuga på torpet Kroken vid Skölvene prästgård hade först stått i Hovs socken innan den flyttades av ”Anders i Kroken” för att sedan bebos av honom i ett 70-tal år. Gubben Anders dog 1921, och strax efter blev stugan nedriven. Anders hade börjat som vallpojk och blev sedan torpare under prästgården, en tjänst som, han innehade under inte mindre än sju kyrkoherdars tid.

”LESKELA” PÅ EDSVEDEN

”Leskela” stuga på Edsveden

På torpet Ledsbacken under en gård på den gamla skogstrakten Edsveden bodde gamle Johannes, ”Leskel” gemenligen kallad efter torpet. Sedan ”Leskel” avlidit omkring 1910 blev hans stuga nedriven på 1920-talet. En och annan historia om gamle ”Leskel” berättas ännu i dag. En gång kom han in i en handelsbod och frågade efter överblivet ”sovel”, som han önskade få köpa till billigare pris. ”Varför inte köpa det som är prima? Johannes, som är rika karln, behöver väl inte hålla så hårt på styvrarna”, sade handlaren. Leskel” blev inte svaret skyldig: ”Sulle ja vara riker, ja som varit arlir i all mi ti å allri gjort så mö som en enda konkurs.” Det hör till historien, att handelsmannen gjort konkurs på konkurs och på så sätt tjänat sig rik.

Hornborgastugan på Skansen (hette egentligen Sjödalstugan)

Hornborga har varit ganska rik på ryggåsstugor. Härifrån fick Skansen redan på 1890-talet Sjödalstugan eller Hornborgastugan, som den på sin nya plats kallas. Skara friluftsmuseum har också en Hornborgastuga.

”BANKE” I HORNBORGA

”Bankes” stuga i Hornborga

”Bankes” stuga är den enda, som finns kvar på sin ursprungliga plats, och den användes nu som hembygdsmuseum. Stugans forne ägare, en soldat vid namn Bank, var med i dansk-tyska kriget 1848. En dag korn en kunglig dam till soldaternas förläggningsplats. Hon slog sig i samspråk med soldaterna och talade även med Bank, vilken hon frågade: ”Har De nogen kone?” (Har Ni någon hustru?) Bank, som missförstod henne och trodde att det var fråga om kon, svarade: ”Jae, men ho är krokhornter.” Historien blev känd i Banks hemort, och hustrun fick sedan aldrig heta annat än ”Den krokhornta”.

FJÄLLÅKRA I BRODDETORP

Arvid August Afzelius (1785-1871)

Arvid August Afzelius var en svensk präst född i Fjällåkra by i Broddetorps socken i Västergötland, som son till komministern i Falköping Per Afzelius och Inga Magdalena Lundström. Han studerade vid Uppsala universitet och disputerade 1809 för filosofie magistergraden. Han prästvigdes i Skara 1811 och blev snart extra ordinarie hovpredikant och ordinarie 1820. Han var mycket intresserad av gammalt folkliv och skrev även en del visor. Afzelius har i sina efterlämnade skrifter berättat om sitt barndomshem i Hornborga:

”Vardagsstugan med sitt höga ryggåstak och sina fasta bänkar kring rummet hade mycken likhet med de ritningar, som i isländska sagoböcker framställa de forna nordmännens gästsalar, och farfar yttrade ofta sitt misshag med den nya tidens byggnadssätt med låga panelade tak: De liksom tynga på mitt huvud och kunna aldrig vara rätt sunda för hälsan; under de höga taken växte forntidens gossar upp till friska och resliga män.”

Den gamla av Afzelius omnämnda stugan fanns kvar ännu i slutet av 1840-talet. Enligt en beskrivning av F. Berggren var stugan till omkring två alnars (en aln är ungefär 60 cm) djup nedgrävd i jorden, så att man på en trappa av sten kom ned i förstugan. Själva dagligstugan var stor och rymlig, fönstren var i jämnhöjd med gårdsplanen, och den väldiga spishärden, försedd med två avsatser, upptog nästan en tredjedel av rummet. Det var vid den nedre avsatsen, som bestod av en någorlunda slät stenhäll i halvcirkelform, som Afzelius lärde sig skriva med träkol och det var här han under långa vinterkvällar vid den sprakande brasan hörde de många underliga sägnerna och historierna berättas.

Afzelius berättade själv om hur stugan var inredd:

”På bänken, som gick utefter väggen mot trädgården, hade husfadern sitt högsäte vid ett bord, som stod vid fönstret, mitt emot honom husmodern, och stående mitt emellan dem framför bordet deltog jag i deras måltider. I bordslådan lågo tvenne träskedar, den ena av ålder svart och glänsande som ebenholts, det var farfars; den andra vit och slät, gjord av enträ, det var min. Silverskedar funnos nog i huset, men de förvarades tillika med andra dyrbarheter i det stora ekskåpet, som prydde gästsalen”.

Gustaf Ewald berättade om ett brev som han fick från J. T. Larsson, född 1875:

”I Leksbergs socken, närmast bestämt där kungsgården Marieholms skogspark slutar (en röd villa är på senare tid uppförd där) stod i min ungdom en ryggåsstuga. Det var min farmor som bebodde den, och under barnaåldern sprang jag ofta dit. Ibland fick jag ligga hos farmor över natt. Mitt föräldrahem låg bara ett stenkast därifrån; det finns för resten kvar än fastän i renoverat skick.

Jag har alltid undrat varför farfar och farmor kallades ”Lears”, men har på senare tid fått veta det. Innan järnvägarna kom måste alla trafikanter anlita landsvägarna, och på den tiden fanns det grindar även på kungslandsvägen eller riksvägen. På gammalsvenska hette det inte grind utan ”le” eller ”led”. Då postskjutsen liksom alla andra farande hade brått även på den tiden, så var det alltid någon i närheten av grinden eller let boende person som fick öppna och stänga. Alla personer hade binamn, och det var helt naturligt att de som bodde i stugan vid grinden fick heta ”Lears”. Om ifrågavarande le fanns under mina farföräldrars tid, och om namnet gått från generation till generation, vet jag inte. Stugan såldes efter min farmors död för 25 kr. och upphöggs till ved. Min far talade om, att i hans barndom stod vargarna och tittade in genom den lilla fönsterrutan på stugan. Det var ett stort fönster på gaveln och ett litet på sidan, såsom på alla andra ryggåsstugor.”

KARL FREDRIKSSON I MELLOMGÅRDEN I HUDENE

Karl Fredrikssons stuga på Mellomgården i Hudene

”Fredrik i Gurmesgården” (heter numera Mellomgården. Gården hette i början på 1600-talet Gudmundsgården efter Gudmund, som hade sonen Sven Gudmundsson, född 1632, död 1695) i Hudene var spelman och han kunde en låt, som han kallade ”Stenbocken”. ”När han spelade den gick fingrarna, så man kunde inte ögna dem. Rätt som han arbetade med stråken, låg han nere på stallet och tapplade. Det skulle föreställa skotten, kanveta, när Magnus Stenbock slog de danske”.

Karl Fredriksson i sin stuga på Mellomgården i Hudene

Sonen Karl gifte sig runt 1870 och övertog gården och byggde en ny stuga på den. Denne ”Kalle” spelade först och främst klarinett men också fiol. Det var tradition att bygdens ungdomar samlades i Gurmelsgården under julen för att leka jullekar, sjunga och spela. Karl bibehöll denna tradition efter faderns död. Han var noga med att hålla på gamla traditioner och därför strödde han julhalm på golvet när julen närmade sig. Hans stuga flyttades på 1920-talet till Bitterna för att bli hembygdsmuseum.

RACKEBY

Stuga från Rackeby efter teckning av Pehr Arvid Säve (Ny Illustrerad Tidning 1874). I likhet med ryggåsstugan i Mellby, Hajom, har stugan takfönster och därtill sekundärt väggfönster.

En ovanlig stuga i Rackeby, strax norr om Lidköping, beskrivs av Pehr Arvid Säve på följande sätt:

”I Rackeby Öfre Storgård besågs en gammaldags bondbyggning, 87 alnar lång, 10 alnar bred och 3,7 aln hög till takfoten, innehållande i samma länga tre särskilda bondehushåll, med tre skorstenar på taket och med golfvet liggande något under jorden. Väggfönstren med deras trekantiga öfverbyggen sitta upp i takfoten, dit de på samma sätt öfverbygda dörrarne räcka, men på sjelfva det flått sluttande taket sitta ock takfönster i fyrkantiga ramar. Allt invändigt är i gammaldags stil. Spisen är stor, utrundad och hvitlimmad, sparrarne och »krunnstängerna» äro sirade med hemväfda fransap och spetsar, äfvensom hyllorna på gafvelväggen och sängkransen, som äro tätt besatta med fat, tallrikar, muggar, kannor, ljusstakar m. m. Sängen är fastbygd och omgifven af sparlakan. Något inre loft fans naturligtvis icke. Bonden sjelf var klädd i kortbyxor, med röda strumpeband och skinnrock. Han sade sig, liksom det öfriga socknefolket, härstamma från Dalfolket d. v. s. från Dalsland, hvarifrån de efter den stora pesten (1350?) skola hafva invandrat i den öde bygden. Då gjorde de sig en egen dörr, »Dalboporten», på Rackeby kyrka, hvargenom »Dalfolket» inträdde.”

KLOCKAREBOLET I ODENSÅKER

Klockarebolet i Odensåker mellan Skövde och Mariestad. Byggnaderna från 1700-talet.

”Klockar’n” styrde och ställde med det mesta i socknen. Hans viktigaste uppgift var att fungera som försångare i kyrkan. Dessutom skulle han lära folk stava och läsa för att förstå Guds ord, samt  bistå prästen. Hur det var med sämjan mellan klockaren i Odensåker och prästen vet vi väl inte riktigt säkert, men det påstås att det ibland kunde gå ganska hett till mellan de båda.

Här på Klockarebolet bodde i slutet på 1800-talet klockare, organist och förskollärare Frans Johan Klein (29/7 1824-24/6 1898) och hans hustru Kristina Mellberg (20/2 1836 Odensåker) med dottern Agda Kristina (19/12 1874 Odensåker), som var parets sjunde och äldsta barn.

När hustrun Kristina var 60 år blev hon med barn och födde en liten dotter som fick namnet Inez Maria Frideborg, född 11/4 1896 i Odensåker.  Den trettionioåriga ungkarlen och handlaren Johan Olof Rickard Stenström i Karlstorp erkände omedelbart barnet som sitt. Denna händelse väckte förstås en otrolig uppmärksamhet och skapade en skandal av stora mått i byn.

”SKOMAKAR-FRIDA” I BERGSTENA

”Skomakare-Fridas” stuga, Bergstena

Vandrar man i Bergstenaskogen, kan man i en vacker skogsglänta komma på en gammal ryggåsstuga, och då kan man vara ganska säker på att det är ”Skomakare-Fridas” stuga, för det är den enda ryggåsstuga som numera finns i trakten. Till skillnad mot förr, då det fanns backstugor och ryggåsstugor överallt borta i skogens gläntor.

Då skomakaren Karl Johanson på Stenstorp, född 1823, år 1863 blev utan bostad köpte han en liten ryggåsstuga från Myren i Fullestad för tio kronor och flyttade den hit in i Gallåsskogen i Bergstena.

Det måste ha varit ganska trångt i den lilla stugan, för ”Skomakare-Karl” och hans hustru Maja-Stina hade fyra döttrar och stugan skulle dessutom tjänstgöra som skomakarverkstad och samtidigt inhysa familjens höns.

Flickorna flyttade förstås hemifrån så fort detta nu gick för att själva borta i tjänst klara sitt uppehälle.

Tiden och åren gick, och då såväl ”Skomakare-Karl” som hans Maja-Stina på gamla dagar blev alltmer orkeslösa, flyttade dottern Frida hem från sin tjänst för att pyssla om sina föräldrar. Här stannade sedan Frida ända till sin död 1937. Hon var då 76 år gammal.

”Skomakare-Frida” har fått eftermälet att vara en mycket arbetsam och i hjärtat snäll människa. Hon gick omkring på gårdarna nere i bygden och var hjälpsam med varjehanda. Det kunde vara skörden, höstens potatis-upplockning, stortvätt, hjälp vid bröllop och mycket annat som en händig kvinna kan ta itu med. I hemmaskogen plockade hon bär, som hon sedan sålde. Hon var en fridsam människa som ville stå i gott förhållande till såväl sin nabo, skogens djur, som Vår Herre.

Hemmavid i den låga stugan, som bara mätt en meter hög vid väggen, hade Frida det alltid städat och fint. Kom någon på besök så bjöds det på kaffe och hembakat. En pratstund var alltid kärkommet, även så med älgen som ibland hälsade på vid stugknuten.

En skräck hade hon dock; att tvingas in på ålderdomshem, något som var ganska vanligt hos de gamla på den tiden.

På Fridas äldre dagar hjälpte snälla människor henne att få stanna kvar i sin stuga. De kom och såg till henne och hade med sig en ”bakekaka”, en mjölkskvätt eller annat som behövdes.

Efter hennes död 1937 köpte kommunen stugan för hundra kronor. För den slanten satte släktingarna en minnessten på hennes grav.

Hembygdsföreningen och markägaren sköter numera stugan pietetsfullt. Inne i stugan är allt sig likt som när Frida lämnade den. Trasmattan på golvet, byrån framme i vänstra hörnet, bord framför gavel fönstret och säng vid högra långväggen. På bordet den stora bibeln uppslagen med pastoratets predikoturer för år 1937 och porträtten av släktingar i Amerika. Kaffekvarn och fotogenlampa på byrån.

Och utanför vid gavelväggen blommar ännu syrenen och ”blåhatt” i försommardagar.

​