SVÄLTDÖDEN KNACKAR PÅ DÖRREN
Ödetomten efter ”Garstens”, Garnstadens kyrkotorp i Skepplanda
Kyrkotorpet Garnstaden, eller Garstan som den fick heta i folkmun, låg djupt, djupt inne i Risvedens storskog (ett vidsträckt vildmarksområde och en gammal kronoallmänning mellan Göta älvdalen i väster och sjöarna Mjörn och Anten i öster). Torparen själv kallades ”Garsten” och hans väg ut till bygd och by var lång och besvärlig. Han hade att gå minst två kilometer på stenig stig till Hålan i Skepplanda socken, vilken socken hans torp tillhörde, eller Ljusvattnet i Östads socken för att komma till närmaste granne. Och dessa båda ställen låg också långt från handelsbod, post och kyrka. ”Garstens” hustru gick sällan dessa stigar, utan hon höll sig hemmavid nästan hela sitt liv. Barnen gick i ambulerande roteskola några veckor på året. Det kunde vara någon skogsgård som hade en snickarbod, ödestuga eller dylikt utrymme ledigt för skola. Snickarboden på skogsgården (Skogstorp Skepplanda) Eket var skola för ett femtontal barn på 1890-talet.
Skepplanda kyrka medeltida kyrka
Garstan var torp under Skepplanda kyrka och arrendet lär bara ha varit åtta björkriskvastar om året. Men så var också torpet därefter. Garstan betecknades som ”ägde utsäde”, vilket betydde att man kunde odla någon säd på egen jord, hålla en ko och några höns, möjligen gris. Detta var inte någon dålig statusbedömning bland torpare och backstugesittare.
Men det hade inte alltid varit så på Garstan. Om man nu får tro sägnen och Karl Helgesson på Hjällnäs berättelse. Helgesson var en genuin folklivsskildrare, som muntligt och med humor kunde berätta om människor som levat och levde i Risvedsbygden. Han gick bort 1964. Så här berättade Helgesson sägnen om Garstan och ”Garsten”:
”Det var på 1890-talet. Det var ett nödår och oerhört fattigt och eländigt på Garstan. ”Garsten” visste sig ingen levandes råd. Hustrun och barnen var sjuka, svältfödda, och svältdöden för dem tycktes närmast vara oundviklig. Själv hade han inte fått någon mat att räkna med på de senaste dagarna. Sista barkabrödet och vattvällingen hade gått till barnen. Och hans egna sista krafter hade gått åt för att gå till grannens och låna lite krut till bössa. Mat var otänkbart att låna, det var lika eländigt överallt detta svältår. Nu satt han på pustestenen (en stor sten för att sitta och vila) utanför stugan med sin bössa i knät och grät och var förtvivlad. Hustrun och barnen nästan dödens därinne och han själv så trött, så trött.
Skogsrået och en kolare teckning av Per Daniel Holm 1882
Då plötsligt stod ”hon” framför honom, liksom kommet från intet. Skogsfrua! (En sällsynt vacker varelse som råder över skogen och alla villebråd i den. Med list och fräckhet lockar hon män till älskog).”Garsten” blev alldeles ”förskräckter”, men Skogsfrua lugnade honom att inte vara rädd och frågade varför han grät. Han hackade fram sin sorgliga historia. Skogsfrua gav honom då rådet att flytta stugan till andra sidan berget, för där stugan nu stod var den på ”vättejord”. Vättarna var förtretade och gjorde allt galet för honom. Så försvann Skogsfrua lika plötsligt som hon kommit.
Strax därpå kom en älgtjur lunkande fram på stigen. ”Garsten” reste sig svårligen och sköt på måfå, ramlade av rekylen från bössan men kom så småningom på fötter igen och fann älgen död. Den kvällen bjöds det både på kokt kött och blodsoppa inne i stugan. Och alla tillfrisknade ovanligt fort.
”Garsten” flyttade stugan precis så som Skogsfrua hade sagt. Efter den dagen blev det betydligt drägligare för folket i Garstan. Så småningom kunde de skaffa sig både ko, gris, höns och utsäde.
Pustestenen som ”Garsten” satt på när Skogsfrua kom betraktades sedan av många bland folket i Risvedsskogen som en trollesten. Man gick med vördnad förbi den och helst med mössan i hand.
”Garsten” själv prisade Skogsfrua i alla sina dagar som familjens räddare.”
