ENSLINGEN

Författaren Håkan Sandstedt berättade: ”Jag gick ofta förbi enstöringens stuga. Han, särlingen, stod då många gånger ute på tunet och högg ved. När han fick syn på mig slängde han yxan och brådskade sig innanför stugdörren.

Just när jag gick förbi ytterdörren, kunde jag riktigt förnimma, hur han stod och tryckte på andra sidan dörrvirket, vettskrämd att jag skulle knacka på. Jag hade många gånger stor lust att göra så, men avstod.

Inne i skogsdunklet igen brukade jag stanna. Och mycket riktigt. Enslingen var då tillbaka till vedkubben och yxan. Han var egentligen den enda människan i Risvedsskogen, som jag inte kom till tals med. Jag hade nog försökt, men hans ansiktsmin hade gett ett klart besked:”

”Lämna mig i fred!”

En ensling i skogen Foto Johan Johansson Bohusläns museum

Den här säregna mannen, ingen kommer ens ihåg hans namn, skall ha haft en mycket svår barndom, enslingen. Föräldralös, nästan sedan födseln, blev han sockenbarn och därmed utauktionerad till den som bjöd minst. På så sätt kunde socknen hålla ner kostnaden för föräldralösa barn. Frågan blev alltså hur lite ett barn kunde vara värt. Inte förrän 1918 förbjöds dessa barnauktioner.

I fosterhemmet vankades ständigt stryk  som ”uppfostran”. Känslan att vara värdelös späddes på hos pojken.

Korna i ladugården slog man inte, hästen i stallet fick gå fri från piskan, men sockenbarnet fick man tydligen behandla som man ville. Det fanns ju ingen som försvarade honom, som tog hans parti. Ensam och försvarslös fick den lille parveln ta emot den hårda behandlingen. En oäkting var ju inte någon riktig människoplanta.

Fattighjon från Jeppetorp fattiggård

En dag fick han, sockenbarnet, åter en ”välförtjänt” avbasning. Hans lilla huvud slogs mot väggen i ladugården. Han svimmade av och bars in i drängstugan. Den storvuxne drängen skällde på honom för att han gjort till sig. I dag hade vi kallat det för hjärnskakning.

Den gången hände det något därinne i pojkens huvud och hjärta. Skyggt drog han sig undan människorna. Han öppnade knappast mer sin mun för tal. I skolan blev han ställd på undantag. Vart han gick blev han hånad och bespottad och det skämtades vilt om den figurlösa gossen.

Så blev han så småningom enslingen och särlingen i stugan ute i skogen. Detta tragiska och okända människoöde slutade en februaridag när han gick ner sig i isen på sjön som låg en bit från stugan.

Ingen saknade honom. Han bara försvann från livet en gråkall vinterdag…

​