SÅ VAR DET FÖRR

Sjömaden på 1930-talet

Följande berättelse är en ordagrann avskrivning av Nils Vinqvists berättelse inspelad 1978 då han var 77 år gammal. Nils föddes i början på juli år 1901 i Algutstorp. Han var ett av tolv syskon. Fadern Anders Petter Vinqvist var soldat och ”gratialist” (hade pension från krigsmanshuskassa), precis som farfadern Kristofer Qvist från Tämta.

Kvinnestad Grutlanda

“Mina föräldrar var tjänstefolk där framme i Gråtlanda (Grutlanda som tillhörde Kvinnestads socken) på 1870-talet hos Såffi å va hennes man hette vet ja inte. Mor kom tror jag från Herrljunga trakten, en plats som hette Tarsled. Far kom från Sjömaden som var ett knektaställe från Västergården. Så han har vuxit upp i Sjömana. Sjömana hade min farfar, å han hette Kvest, hanses fru hette Johanna “Anna”.

Å min mor kom som piga te Söffi å va hennes gubbe hette vet ja inte. Å far han kom dit som dräng å så uppstod töcke för varann å sena så gefte di sej. Å pojkar på den tia feck ju vara drängar eller ta knekta pänga så kallade stamanställda. Å så tog far knektapänga efter min farfar Kvest. Å då feck far namnet Vinqvest, å ble knekt i torpet Sjömaden omkring år 1880 ungefär sulle ja tro.”

Rallare

”Å ja är född i Sjömaden 1901, vi var förstår du, 12 syskon och jag var nummer 11 i barnaskaran. Min äldste broder hette Gustav å han tog också knektapänga å feck namnet Sjökvest, men han va aldrig ute i tjänst nån gång, utan han va ute som rallare. På den tiden, vet du, så böggdes det ju järnvägar. År 1905 förolyckades han vid en rasolycka ve Tranås. Våran granne “Smens Oskar” han var me där också men hur de geck med honom minns ja inte för jag var ju bara ett par år då.”

Så här återgavs olyckan i tidningen Socialdemokraten den 30 oktober 1905:

”Klämda till döds.

I onsdags morse införde ett Västra Centralbanans gruståg till Limmared en arbetare Sjöqvist hvilken under lastning i en grusgrop blifvit illa klämd öfver bröst och rygg af en vagn, hvilken gått för långt ned i gropen, utan att kunna bromsas. Den skadade affördes till Svenljunga, men hade redan vid framkomsten till Axelfors aflidit af skadorna. Den olycklige var född 1881 i Vårgårda där han efterlämnar föräldrar och tio syskon.”

Nils Vinqvist fortsätter sin berättelse:

”Då knekten var ute på tjänstgöring då feck gumman sköta hemmet å jordbruket. På de torpet där hade vi 3 kor å höns å en gris som vi slakta till jula å då hade vi ju lite fläsk te julatia, vet du. Å ja säger, hade en bara ena doktier fru så reder di säk bra, men hade di ena dålier fru då så blev det allt “si å så” många gånger. Men sum mi mor tala åm att vi va 12 stöcken hemma en vinter. Å kan en förstå va di feck maten ifrå te alla dässe, de ä ju alldeles ofattbart för ja vet att vi behövde inte lägga oss hongriga nönn kväll nånn gång, utan vi hade tellräkligt.

Men med jordbruket var det så, att de feck di så kallade rotabönderna sköta om som då had var sin bete som di sulle sköta om med att på hösten plöja å på våren harva å så. Å de va Antona i Västergårn å så Petter Larsson å så va de Valbäck.

Å så tock knekta bränsle som torv å lite ved men de räkte dålit så då feck mor å onga iväg te Gråtlans måse för att fylla på förådet med torv.”

Vårgårda Bryggeri

”Å far var sedan till Halmstad och då va han kock. Han var infanterist och hade sin utrustning hemma, sett vapen var ett 12 mm Regmintongevär å en sön lång bajonätt. Å så vade så att de va inte alla år han var ute i tjänstgöring utan vessa år kunne han sleppa tjänstgöringa å då arbeta han Utast på bröggeriet hos Dimberg (Johan Emil Dimberg född 1857) i Vårgårda. För på sommaren var det ju möcke som sull bröggas. Men på vintra va dä ju ingenting där utan då feck han va hemma å leva på de lella torpet.”

Nils fortsätter sin berättelse med hyr han var och fiskade som liten grabb i Kvinnestadssjön:

”Men de geck ju å gå te sjön åta säk nänka gädda. Jag var intresserad för feske och ja kommer ihåg när jag växte upp var jag möcke ve Kvinnstasjön å feska å jag kommer ihåg iblann då ja kom från skoern, vi geck till Algutstorps skole under Pontus Berge å när en kom hem sa mor; “ja har inget te potätera i da så du får gå te sjön ätter lite fesk”.

Vi hade ju inte långt te sjön så de va te å leta upp säk lite mask för se metespö hade en ju å de va ju inte så svårt å meta upp säk lite abbårr. För på den tia fanns dä lite fesk, å de va inte så konstit att från lann meta upp säk lite abbårr. Men te göra de nu, ä inte så lätt kanske men på den tia fanns de ju litte fesk i sjön.”

”Det fanns ju fler torp här börta ätter, va far tala åm sull de vara bara tre på Hägges udde (i Kvinnestadssjön) på den lelle beten. Så runt sjön sull de vara 18 stöcken torpställen. Alla låg ju kanske inte alldeles ve sjön men i närheten i alle fall. Men som regel hade de inte så stora åkerlappa men di kund sätta lite potäter å så lite brösä å si så där, å sen feck di ut å tjäna lite på dagsvärken.”

Olstorps herrgård

”Di sum inte ägde sina torpställen fick ju göra sina dagsverken framme på gårn (Olstorps herrgård), å de va sannerligen inte några billiga arenden, de feck kanske göra ett par dar i veckan för sitt arende, så di klarade ju sej också men jag undrar om inte knekten hadet bätter i alle fall. De som hadet bäst var ju de som hade fått friköpa sina torp, de kunde ju rå säk själva och göra som de passa dum.”

Om sina närmaste grannar berättar Nils:

”Som grannar hade vi “Smens“, och så vade “Lise-Johan” som bodde där John Sjögren (John bodde på Sjömaden nummer 1 belägen på Hägrunga Östergården. Detta var soldatstom Nr 1121) Han gjorde ju sådana här brötesspaå å så geck han börte hos bönnera å hogde ve å gjorde dagsvärke, jajamänna dä jole hann! Sen va de Smen, han smidde och lagade jordbruksredskap te å lägga på plogbillar å vässa härvetinnar. På den tiden hade han mycket att jöra med å vässa borr å härda döm. De va däm suveräna på å jära.”

Nils farfar Kristofer Qvist hade byggt en stuga på ”Torrslätterna” i Algutstorp och denna tog fadern över när han slutade som soldat 1912. Då bodde alla tre generationerna på detta ställe. Nils berättar om detta:

”Å såm sakt va, var vi 12 syskon å vi är 4 kvar nu. Två var i Amerika, de va ju så att säga sönn sörts Amerikafeber. de va ju ont om arbete, min äldste bror (Erik) reste till Amerika 1907 men han är borta nu. År 1912 tog far avsked från regementet, då hade far vart knekt i 35 år å då köpte han sin fars gamla ställe på Torrslättera, ett torp under Marbogårn, som far då friköpte. Där fanns en gammel stuga och en gammel laggål, så att 1913 flötta vi dit å 1914 böggde vi laggål å nuer stuga där, far åja på Torrlättera. De va mycket jobb där. Torpet var inte stort, bara 3 tunnlann så vi hade bara 2 kor och lite höns å siså där.

Far hade ju pansion frå regementet, de va ju inte så möcke men på den tia då han feck 70 kr pär år, dä va inte så dålit, 70 kr de va allt litte pänga dä mä. Ett dagsvärke dä en va 15-16 år å en va börte å tog upp petäter eller tröskade hade en 50 öre tim dan å maten å de va ju inte de sämsta de ble ju allti lite extra gott, tro ja dä, jajamänna. På hösten geck en från de ena stället te de andra så länge som det fanns petäter i jola å då va en, en femton-sexton år, kanveta men de geck ju bra.”

Storebacka i Algutstorp under Olstorps herrgård

”Den gamla boplatsen på Storebacke (Ofstorp) den va jag och titta på flera gånger. Hu hette Johanna som hade bott där, det var ju en backstuga. Ja så ju hur den var byggd, det var ena alldeles slät bärgvägg, här fick man ju en gratis vägg på ena sia och den motsatta väggen var murad utav torv å så hade de lite stolpar som de kunde mura torven emot å så ett litet fönster. Vid bergssidan kunde de gå raka men inte i hela rummet för det var ju snetak, det var kanske 1,5 m där det var som lägst å så va de en öppen spis som var murad emot bergsväggen. På senare år hade de en järnspis insatter i den öppna spisen. Te snetaket hade di lagt spjäler och klena stockar och på dem låg de björkenäver. Björkenäver gjorde de tätt och bra och höll undan fukten för den var vattenavvisande. Å på dä va de törver, så de växte så grannt och fint gräs på taket, å så var det jordgfilv, som ja minnset.”

Johanna och Anders Petter Vinqvist – Nils föräldrar

”Å så va de ena Iitta dörr, så en fick ju närapå krupa på firafötter in. Utanför var det murat med jordtorv som de sedan lade snetaket emot, det blev ju en tät och dragfri vägg. det är nog inte mer än 60-70 år sen de bodd folk här. Då jag var där var omkring 1910 eller så. Ja vill minnas de som bott här de va mormor å morfar till Ebbe Dalström, som lever ännu. Ebbes mor Tilda å hennes föräldrar hade bott här.”

Horla Espebacken Bränneriet Foto Lars Gunnarsson

”De var ju mera allmänt förr med sprit då de fick brögga å bränna hemma, far tala om att då en var borta och skull hjälpa till med något så det första på möran sulle di ha en stor sup, di sum vell ha förstås. Där nere på Tåga he (Tånga heds exercisplats) ner mot ån te, lå ett bränneri ja tror de finns en håla kvar än efter de brännerit.”

Vårgårda Carl Johan Anderssons affär 1906 grundades i början av 1890-talet Th porslin och hattmode På trappan CJ själv med barnen Harald Greta Sigrid Erik byggt runt 1850

”De va te å gå te Vårgårda då en skulle handla. Mor å vi barn fick ju gå till Vårgårda med det smör mor kärnat samt lite ägg, kontanter fanns det ju knappast utan man fick buta te säk de nödvändigaste, salt å socker å sånt där mjöl hade vi ju som rågmjöl, då hade vi malt våran råg i Lill Åby (låg i Landa) kvarn. Vi barn körde ju alltid på skottkärra. Ja å så några syskon fick köra den värdefulla lasten till Lill Åby för att få fåran råg malen. Vi barn turades ju om att köra skottkärran som vi tyckte den långa vägen till kvarnen”.

Källa: Bandupptagning med Nils Vinqvist den 7/11 1978. Då han berättar om sitt hem och händelser i Sjömaden, för Holger Reinholdsson från Grutlanda. Utdrag ur boken Gårdar och Torp i Algutstorps socken av Irene Lennstrand.