TING SKAFTHÅLLNING OCH VAPENED
Gäsene tingshus den gamla tingssalen från 1776 Foto Birgitta Saunders
Till tinget kunde alla fria män komma för att söka hjälp med en konflikt, förlikas eller bara närvara vid uppgörelserna. Här fanns även lagmannen eller den hövding som ledde förhandlingarna, samt nämndemännen som ofta var 12 till antalet. Dessa tretton personer satt i en ring medan menigheten i övrigt fick hålla sig utanför.
Magasin före detta tingshus vid Höbergs herrgård i Norra Vånga
Varje härad höll ting 2–4 gånger om året. Om häradet var mycket stort och indelat i fjärdingar, hölls fjärdingsting. Senast från medeltidens början och framåt hölls landsting över områden som mer eller mindre motsvarade landskap och konungsting hölls var tredje år för svårare mål.
Tingsställe var Rudberga gästgivaregård i Särestads socken från 1600-talets första hälft till år 1773
Varje form av konflikt mellan två personer, familjer eller bygder kunde bli ett ärende för tinget om parterna inte löste det själva, även om det gällde mord, stöld eller våldtäkt. Ända fram på 1300-talet uppmanades man att själv åstadkomma en förlikning eller uppgörelse genom de regler som lagen stödde sig på innan man sökte sig till tinget. På så vis stod människorna över lagen så länge de lyckades hålla sams med varandra och innan staten tog över all rättslig kontroll. Efter den självstyrande epoken kunde människor dömas direkt efter lagens påbud, även om ingen annan hade kommit till skada eller beklagade sig, eftersom lagen ställdes över människorna.
JORDAKÖP
Bygata Åsle Tå vid Falköping
Jorden ägdes från början av familjer som var nära förbundna med sina släktingar i ätter. Men fram till 1800-talets slut förekom bördsrätt som innebar att ättens medlemmar hade förköpsrätt till all jord som skulle säljas. Jord såldes bara om man var tvungen till det och hembud skulle först ske till de bördsberättigade bönderna, vilka var de som inräknades i säljarens ätt. Om de inte ville köpa den utbjudna marken övergick möjligheten att förvärva jorden till vem som helst i samhället. Värdet på jorden var under medeltiden 24 gånger större än utsädets värde. Exempelvis skulle varje örtugsland (örtugsland var ett ytmått där ett örtugsland var lika med 8 penningsland eller 1646 m2) kosta 24 örtugar (örtug var ett värdemått där 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar) silver att köpa, vilket var lika mycket som 1 mark silver.
TRE RÄTTSFALL MED SKAFTHÅLLNING
Rättsuppfattningen härstammade från en sedvanerätt som ytterst sett bara var förbestämda vid tre viktiga tillfällen.
Det var dels bestämmelser vid överlåtelse av jord från en familj till en annan, där ägandet indirekt berörde all mark och hävdandet av äganderätten var lagbunden.
Lagarna hade också uppfattningar om hur en kvinna och en man skulle bete sig vid inträdet i ett äktenskap, samt vad de förväntades ta med sig i boet eller få i gåvor och vid överflyttningen till den andra familjen i säkerhet för ålderdomen. Eftersom makarna inte var släkt med varandra kunde de heller inte ärva varandra när den ena av dem gick bort.
Det tredje tillfället när lagarna styrde en uppgörelse var vid mandråp då lagen förklarade hur parterna skulle förlikas.
Fortfarande fanns det många detaljer i uppgörelserna som förändrades med tiden eller skilde sig åt mellan olika bygder, men alla dessa tre uppgörelser skulle ofta ske efter en viss procedur som avslutades med en ”skafthållning”, där båda parterna höll i samma skaft som tecken på att de var överens och att de även i fortsättningen skulle arbeta tillsammans och försvara bygden.
Utöver dessa viktiga skeenden var det också andra händelser som var reglerade genom sedvanerätten och som gick i arv genom muntlig tradition och som bygdens ledande personer värnade om.
Denna sedvänja med skafthållning var ursprungligen en vapened, som bestod av sammanlänkade, formelbundna rättshandlingar vilka var typiska för indoeuropeiska rättssamhällen och som är mångtusenårig. Tre rättshandlingar var centrala och berörde hela ätten.
FÄSTNING
De viktigaste avtalen mellan ätter bekräftades genom fästning. Fyra personer från varje ätt ställde upp som fastar och i deras följe kom en särskilt utvald man på varje sida som förde ättens talan. De två männen uttalade var sin formel och höll tillsammans med de andra fastarna i skaftet av ett vapen. Detta kallades för skafthållning. Motsvarade ritual utfördes vid ingåendet av äktenskapsavtal mellan två ätter.
BÖTER
Inga andra straff förkunnades på tinget än böter och i sällsynta fall landsförvisning. Dödsstraff utgick till förrädare men tycks inte ha varit någonting som tinget dömde till. Innan ett ärende fördes till tinget skulle de berörda ätterna själva, ända fram till 1300-talets början, först försöka åstadkomma en förlikning. Endast när detta misslyckades gick man till tinget.
STRÅTRÖVARE, VÅLDGÄSTNING OCH SKATTGÖMMOR
Förutom de slitningar och orsaker till osämja som kunde uppstå mellan familjer och i bygderna, förekom en viss laglöshet mellan bygder. Stråtrövare och skogstjuvar höll emellanåt uppsikt på vilka som tog sig fram längs vägar och stigar, i synnerhet när det skedde i ödemarker eller i mindre bebyggda områden. De främlingar som inte tillhörde bygden och inte hade någon direkt betydelse för folket där, utsatte sig själva för en stor risk om de for ensamma eller med värdefulla varor. Därför var det vanligt att man for i följe med många andra och inväntade stunder då man kunde färdas i säkerhet. Väl framme i en bygd möttes man dock av gästvänlighet.
I den begynnande staten under medeltidens början ökade stormännens våldgästning ute i bygderna tills staten på 1280-talet krävde att de skulle betala för sig och att de inte fick färdas med större sällskap än vad deras rang medgav. Dessutom var inte bönderna skyldiga att upplåta plats i byn eller på gården och sälja vad de ägde om det inte räckte till dem själva.
De som hade dyrbara ägodelar valde ibland att gräva ner dem för säkerhets skull. Det kunde vara en orolig familj i bygden, en handelsman som var ute på en färd eller en tjuv som inte ville visa sitt byte. Alla hade de en sak gemensamt, de ville gömma något för en viss tid och att det dessutom var möjligt att kunna beskriva platsen för någon annan som kunde återfinna den. Ofta är det mycket svårt att gömma skatter på en plats som är exakt beskrivbar, varför många valde att gräva ner sina dyrbarheter på en bestämd plats under boningshusets golv, intill en stor och utmärkande sten eller kan-ske intill ett säreget träd eller en annan märklig och begränsad plats i land-skapet. Många skatter grävdes upp igen under sin samtid, men åtskilliga blev kvar av olika skäl.
Texten är hämtad ur boken ”Våra förfäders bygder” av Lars Bängerfeldt och redigerad av Rolf Lundqvist