DEN GAMLA GODA TIDEN
Ängar och lövskog vid Iglabo
Gäsene härad var ett härad i västra Götaland och omfattade framför allt det som i dag är Vårgårda och Herrljunga kommun. Det var det nordligaste häradet av de sju i Sjuhäradsbygden. Inom häradet låg de illa beryktade Svältorna. Tingsplatsen var i Ljung. Namnet Gäsene skrevs på 1200-talet ”Giæsini” och innehåller delarna ”gås” (vildgås) och -vin som står för ”betesmark”.
1837 berättar rustmästaren och kronolänsmannen i Gäsene L Vingner om förhållandena i häradet och följande baseras på hans uppgifter.
Av Gäsene härads 22 kyrksocknar hade på den tiden endast ”Norunga, Ods, Öra och Molla socknar barrskog, som var tjänlig till byggnadsvirke och gärdsselfång (material för att bygga gärdsgårdar).”
Däremot fanns det vid åtskilliga hemman vacker lövskog som vuxit sig stor. För övrigt var häradet på den tiden för det mesta skoglöst. Till följd av avsaknaden av lämpligt byggnadsvirke behöll man de gamla byggnaderna: ”ännu de gamla nästan uråldriga byggnaderna, uppförda af groft och illa sammanfogadt ektimmer, med låga till en del nere i jorden gräfda mörka bondstugor, i hvilka dagen inrymdes genom ett litet vägg- eller takfönster”.
”Dura-Majas” ryggåsstuga Hällestad. Maja påpekade gärna, att hon var av fint folk, född prästdotter, hade varit förlovad med en präst. Nu var den stackars gumman något velig Foto Karl-Fredrik Andersson 1900. Observera de enorma plankorna som stugan är byggd av.
Stockarna i dessa gamla byggnader, såväl bonings- som ladugårdar, var ofta ända från 1 1/2 till 2 alnar i diameter (1 aln motsvarade ungefär 60 centimeter), bevisande ”att Gäsene härad fordom varit rikt på ekskog, fast nu högst obetydligt däraf finnes”.
”Ens-Statarns” ryggåsstuga, Norra Kyrketorp. Stor stenmur. Foto Karl Fredrik Andersson 1900
Till inhägnader användes på grund av avsaknaden av skog ”stenmurar, grafvallar eller s. k. rishag af enbuskar (hängnad av okvistade ungträd eller buskar)”, där det fanns tillgång på sådana.
Kvinnor som kör torv i skottkärror
Däremot lämnade häradets rika tillgång på torvmossar tillräckligt med bränntorv, som ”begagnades icke allenast i brännerier, brygghus och smedjor, utan äfven väl till eldning i boningshus den kallare årstiden”.
Invånarantalet i Gäsene utgjorde år 1837 10080. År 1900 hade antalet stigit med endast 293 personer och var då 10373.
Om folkets bildning heter det, att den ”åtminstone till någon del torde vara bara af välmågan, och att i en ort, af den magra beskaffenhet som Gäsene härad, hvarest folket i allmänhet är så tryckt af näringsomsorger, att föga tillfälle till någon bättre bildning gifves, densamma går långsamt, tycks vara naturligt.”
Dock verkar det på långt när ha varit så illa beställt med allmänbildningen, som antyds i citatet, eftersom det inom häradet inte fanns ”flere än 7 äldre personer som icke kunna eller lärt läsa uti bok, nämligen från Norunga 4, 1 från Ods och tvänne från Eriksbergs pastorat”. De flesta bland allmogen var även skrivkunniga, ”ehuru de oftast genom missbruk och hvarjehanda oredor hittills mera skadat än gagnat därmed, så i allmänt som enskildt afseende, hälst bondskrifvare merendels öfvergå till orediga och passionerade supare”, heter det.
Jordbruket var till följd av jordmånens ”obördiga och skiljaktiga beskaffenhet — till det mesta rödmjäla (rödaktig mylla) samt s. k. förn och sandjord” mindre givande; ”dock ansträngde folket sin förmåga att genom ytterlig arbetsamhet och en högst sparsam och torftig lefnad af jordbruket tilltvinga sig sin nödtorftiga utkomst”.
En man plöjer med två oxar och träplog. Foto Eric Rud
När det gäller brukningssättet av jorden och åkerbruksredskap ansågs ”krok och harr” rätt använda, ”fullkomligt motsvara ändamålet”. Plogar ansågs ej lämpliga på den stenbundna jorden. För övrigt fanns det inga andra mekaniska hjälpmedel i jordbruket förutom fyra styck tröskverk. Ett av dessa fanns på säteriet Iglabo i Ljur och hade införskaffats av Ulrich Christoffer von Schwartzenhoff.
Jobbet som piga var hårt med långa arbetsdagar och uselt betalt Foto Sjöberg
Till skillnad från i början på 1900-talet fanns det på den tiden synnerligen gott om såväl jordbruksarbetare som tjänstefolk som var mycket välbetalda. Vingner berättar: ”På tjänstefolk är ingen brist. Lönerna äro vanligen i kontant, eberäknadt så kallade småpersedlar eller skor, ull och linneväf, för en dräng från och med 13 rdr. 16 sk. till och med 33 rdr. 16 sk. samt för en piga från och med 8 rdr. till och med 13 rdr 16 sk. allt banko”. Här ser vi att en pigan tjänade ungefär hälften så mycket som en dräng. Kvinnor var helt enkelt inte så efterfrågade eller viktiga i dåtidens bondesamhälle.
”På jordbruksdagsverkare var äfven god tillgång” vilket visade sig även genom att backstugusittare och andra fattiga klagade över tillgång till arbete och arbetsförtjänst. Jordbruksdagsverken betalades emellertid, ”allt efter årstiden och dagsverkarnes arbetsflit och förmåga från och med 8 till och med 16 sk. banko.”’
Om boskapsskötseln berättade Vingner, ”att den idkades med all möjlig omsorg”. Man klagade dock över ringa höfångst (dålig skörd av hö) och dåliga beten. De enda ljusglimtarna för denna näring utgjordes dels av hoppet om bättre tillgång på grönfoder i den mån åarna inom häradet rensades upp (bland annat Nossan) ”hinna fortsättas och maderna ändamålsenligt förbättras” och dels tillgången på ”drank” till utfodring de tider då brännvinsbränning var tillåten. Om kreaturen heter det ”att de väl voro små men af en liflig och god ras.” Fåravel var inte gynnsamt eftersom det fanns för lite beten och för att det på de flesta ställen inte fanns möjlighet till bete av löv från buskar.
Som binäringar förekom dels transport av köpmansvaror mellan Göteborg, Jönköping, Borås, Alingsås, Falköping och Ulricehamn och dels brännvinsbränningen av potatis liksom försäljning av de av dranken uppfödda grisarna. Försäljning av brännvin och fläsk ansågs inbringa en årlig inkomst till häradet på 6 till 8000 riksdaler banko.
Gårdfarihandlare
Handeln var högst obetydlig. Endast en person inom häradet använde sig av rättigheten till gårdfarihandel. Denne var från Broddarps socken.
För knektunderhållet gjordes följande beräkning för en soldat:
”1:o. Soldattorpets afkastning 13:16
2:o. Åbyggnadernas underhåll 5:16
3:o. Diverse körslor och brukningshjälp 5:1 6
4:0. Beklädnadsbidrag 3:24
5:o. Mötespassevolansafgift 7: —
6:e. Årlig lön 9:32
7:o. Lega fördelad på 15 års tjänstetid 2:16
Summa banko 46:24”
Varje helt hemman måste betala följande till socknens allmänna omkostnader:
”Kyrkobyggnad 1:44
Prästgårdsbyggnad 2:04
Tingshusbyggnad 1:18
Inkvartering 1:28
Skallgång och jaktredskap 1: —
Tingsgästning —:18
Häradstjänareaflöning —:16
Kur- och arbetshusmedehl —:40
Summa banko 9:24”
Till prästerskapets avlöning utgick av varje helt hemman till pastor 12 riksdaler, till komministern 5 riksdaler samt till övriga kyrkobetjäningen 1 riksdaler 16 skilling banko eller sammanlagt 18 riksdaler 16 skilling banko.
Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum
Fattigvården var viktig. Om socknen inte tog hand om de fattiga blev dessa tvungna att gå omkring och tigga. Dett var förbjudet att tigga utsocknes och på detta sätt tvingades varje socken att ta hand om sina egna fattiga. Angående fattigvården och utgifterna därtill heter det: ”att s. k. fattighus eller fattigstugor funnos inom hvarje socken samt att hvarje socken drog försorg om sina fattiga, så att de med kringstrykande och tiggeri ej behöfde besvära andra socknar.” Den årliga kostnaden för fattigförsörjningen utgjorde 5 à 5 riksdaler banko för varje helt hemman, dels i form av frivilliga gåvor och dels som allmänna tillskot.
Om kronoutskylderna (statlig skatt) berättade Vingner: ”Väl hörs allmogen klaga öfver s. k. dryga kroneutskylder, men statsbidragen äro väl icke af den kännbara beskaffenhet, att de ensamt vålla någons ibland dessa obestånd.”
Nårunga stenvalvsbro
Det klagades däremot över vägunderhållet, vilket sades detta var ganska betungade, dels eftersom det fanns både många vägar, broar och ”jutor” inom häradet. Dessutom saknades tillgång på lämpligt vägfyllnadsmaterial. Till vägars och broars underhåll betalades därför årligen av varje hemman ”minst 16 à 20 ök- och karldagsverken, ansedde i värde till 1 rdr. 12 sk. banko för hvarje”. Med inköp av material för broarnas underhåll betalades i medeltal per hemman 24 riksdaler banko.
Stuga uppförd på 1700-talet i Bergstena Flyttad till Tegelbruket i Vårgårda och var skola
Till Hallaberget på 1930-talet och skänkt till hembygdsföreningen
Skolväsendet var 1837 i princip helt obefintligt. ”Några egentliga skolinrättningar funnes ej utom en i Skölfveneds pastorat, hvarest skolmästare och klockaresysslorna (redan på den tiden) voro förenade och klockaren i egenskap af församlingens barnalärare af vinsädskassan åtnjöt en årlig lön af 16 rdr. 32 sk. banko”. Inom flera av häradets socknar hade dock börjat bildas så kallade skolkassor, vilka tills vidare förräntades för att framdeles användas till skolinrättningar. ”Emellertid undervisade allmogen själfva sina barn i innanläsning eller anlitade därtill andra personer, som ägnade sig däråt.”
Hälsovården besörjdes ”af provinsialläkaren, hrr pastorer och kyrkråd samt öfrigt af allmänna kurhusinrättningen i Borås”.
Om sedligheten och ordningen säges ”att den ansågs vara mer i till än aftagande”, men detta hindrar ej att på ett ställe i berättelsen klagades det över ”öfverstigande lyx och begifvenhet för starka drycker, som vållar att en mängd fattiga finnas, hvilka förgätit i rätt tid använda sparsamhet och arbetsförmåga”.
Hemmansklyvning och skiftesförrättningar ansågs vidare förorsaka ”öfverbefolkning och en mängd människor åt fattigdom.”
