EN KVACKSALVERSKA FRÅN BRODDETORP

Broddetorps raserade kyrka. Teckning från en tidningsartikel

På Brunnhemsbergets sluttning, närmare bestämt på Ringagårdens skogsskifte, bodde under senare hälften av 1800-talet en gumma, som kallades Masa Kagg. Hon var gift med en gubbe, som hette Johannes. Rättare sagt, det var nog Johannes som var gift med henne, ty han var ”kuvad” och var en riktig toffelhjälte. När familjen någon gång nämndes, så inte var det Johannes man menade, utan det var Masa Kagg’s, eftersom det var hon som bestämde och var överhuvudet i familjen.

Masa var en stor och grov kvinna, kavat och brysk i sitt uppträdande. På äldre dagar blev hon också mycket krokryggig, varav hon fick ett häxliknande utseende, som väl stämde överens med hennes kvacksalvarpraktik.

Gentemot gumman var Johannes mycket beskedlig och lugn av sig, och utan att klaga fann han sig i gummans stränga regemente. ”Du ska’ försöka å’ ta’ emot!” uppmanades han en gång, då han fått ”äta käkakött”. ”De’ e ente lönt, för då blir ho’ bara sju gånger värre”, tyckte Johannes. Nej, han var foglig av sig, och kände tydligen dessutom också sin egen svaghet, varför han lät gumman sköta tyglarna.

Till stugan, där de bodde, hörde också ett stycke jord, som tillsammans med skogen gav foder åt ett par kor. En vacker trädgård med många fruktträd anlades också av Johannes. Av dessa fanns ännu i början av 1900-talet många äpple-, plommon- och körsbärsträd kvar, och särskilt plommonträden brukade ge god och riklig frukt.

I den ”Kaggska” familjen hade också två pojkar vuxit upp, vilka lyckades bra i livet och blev aktade män.

Så levde denna familj sitt strävsamma liv i kampen för sin utkomst, och gummans kavata sätt kanske behövdes för att få det hela att gå ihop. Det kunde ju inte bli så stora inkomster på ett sådant litet ställe, och därför tog makarna gärna emot extraförtjänster, då det gavs en möjlighet. Det var i form av arbete hos bönderna, men betalningen var ju inte stor på den tiden, varför det inte kunde bli några stora förtjänster. Vid spanntröskning erhölls var tionde skäppa (hink), som lön. Masa Kagg och hennes Johannes brukade också gå ute hos bönderna och ”spanntröska” (yrkeströskare).

Rågtröskning med slaga

En gång var de i en av Toftagårdarna för att tröska, och då började de naturligtvis tidigt i ottan, för att dagsförtjänsten skulle bli något så när. Johannes var lite loj av sig på morgonen, så han slog lite hur som helst med ”prägeln”, och var därigenom en fara för omgivningen.

”E’ du sjuker Johannes?” skrek då gumman till.

”Nää’, de’ e’ ja’ inte”.

”Slå i lo’n då, Johannes!” befallde hon.

Marknadsdag på 1890-talet. Från Storgatan och Stora torget i Falköping

De odlade mycket potatis på sitt ställe, och dessa salufördes alltid i Falköping. När försäljningen var gjord, skulle ju naturligtvis också nödvändiga inköp göras. Vid dessa resor skjutsade alltid gamle Friberg i Frimansgården (gården fick sitt namn efter Jon Friman i Fjällåkra som nämnes 1685), som på den tiden var allas ”skjutspojke”. Vid en av dessa resor hade potatisaffärerna gått bra, och nu återstod inköpen. Denna gång skulle läder till skodon inköpas åt familjen. Gumman var en mästare i att pruta och raljera, varför hon i allmänhet gjorde goda inköp. Hon påträffade en garvare på torget, och där blev det affär av. Masa Kagg pratade och raljerade, så att garvaren prutade med sig själv. Han skrattade åt gummans befängdheter så han höll på att bli rent förstörd. Med riktig kännarmin granskade hon hudarna och kritiserade dem med ”sakkunskapens” hela argumentförråd. Till slut hade hon äntligen fått något som passade och då ritade hon på de bästa delarna av hudarna, under det hon yttrade ”Här ska ja’ å’ pojkarna ha, men sidstyckena får Johannes ta’, för de’ e’ inte noga me’ honom.”

Ja, han fick alltid det sämsta, Johannes, men han var nöjd med sin lott, vilket ju också var det bästa för honom. I stort sett hade nog familjen det ganska bra, och ”doktorspraktik” tillförde nog familjen en hel del, kanske mest in natura, men det kom nog också väl till pass. Det var ”skerven” (magsjukdom) och ”gulsjukan” (gallsjukdom), som hon behandlade, men med hur pass stor framgång, vet jag inte.

Ett barn med engelska sjukan

I alla fall hade hon ett ganska stort klientel, och många ”patienter” kom rätt långväga ifrån. ”Skerven” eller ”engelska sjukan” (rakitis, skelettsjukdom) kurerade hon på så sätt, att hon skrapade trösklar och dörrhandtag, där det sjuka barnet bodde, samt blandade detta i sirap, som barnen sedan fick äta. Vidare klippte hon deras naglar, som hon tillsammans med en hårlock lade i ett tomt äggskal, vilket hon omlindade med trasor. Utanpå detta knöt hon sedan ett snöre, i vilket barnets fader skulle bära paketet, då han gick för att gräva ned det invid stugans nordvästra hörn.

Behandlingen av gulsjukan var inte mindre drastisk. Patienten fick nämligen äta tre brödtuggor, och skulle då ha huvudet i en säck. Vidare mätte hon lederna med en gul tråd, varjämte hon förfor med naglar och hår som vid behandlingen av engelska sjukan. Då naglarna och håret klipptes och ”paketerades”, var detta föremål för omfattande signerier, varvid gumman mumlade sina ramsor och böner. Detta gjorde ju på sätt och vis inget för den läkande kraften, och inte heller den andra delen av ordinationen, vad jag kan förstå. Signerierna voro nog till för att skapa den rätta tron om behandlingens ofelbarhet, och för att skapa ett stadgat rykte åt ”doktorinnan”. Senare tiders barn såg ju med helt andra ögon på saker och ting, och sådana sjukdomsbehandlingar stämplades med löje. Vidskepelsen var ju på den tiden allmän och människorna var barn av den tidens anda. Vad som då brast i fråga om kunskap fick ersättas av tron, som alltid varit en god hjälpare.

Klok gumma gör hembesök Foto Richard von Hofstein

Dessa kloka gubbar och gummor, som då utövade sin ”praktik” hade i många fall ärvt kunskaperna från fäderna, och de grundade sig på iakttagelser från långt svunna tider. Där Masa Kagg en gång levde och verkade, tog skogen och vildmarken över, och det är nu inte stort mer än några fruktträd och en stengrund, som talar om en familjs strävsamma liv och om dess människors kärlek till hemmet och torvan.

Om Masa Kagg kan till slut med rätta sägas, att ”något tålde hon att skrattas åt men hedras tillika”.

Källa: Folke Ekström Falköpings Tidning 1944-08-12.

​