DÅ PETTER I SMEDSTORP SKULLE GÅ TILL JULOTTAN
Petter Smed Ödegärdet Nårunga Foto Ingemar Sernvik
Petter Andreasson i Smedstorp var grovsmed och fiskare. Så hade hans far, Andreas Svensson-Swing, före honom också varit. Under barna- och uppväxtåren ansågs Petter obildbar och fick ingen skolundervisning. Tidigt fick han hjälpa fadern med arbetet i smedjan och på torpet. Hemmet var fattigt, men likt ”Sven Duva” växte Petter upp ”axelbred och stark” och blev en jätte till karl.
Vid fisket lärde han sig simma ”som en oter” (utter), som han själv sade. Han sam med kläderna på, och snärjde nätet honom ned i bottnen sparkade han sönder detta och klarade sig alltid upp på vattenytan.
Efter faderns död 1863 fick han försörja sig själv. Smidet sålde han under sina vandringar ”i böjda” eller på marknader, mest i Alingsås. Han klarade dock inte av att sköta torpet på ett förnuftigt sätt.
Nårunga Säve å Prästafallet Foto Mikael Madenfalk
Tillsammans med modern bodde han först i en liten stuga på stranden av Säveån i Nårunga. Efter hennes död byggde han sig en ny stuga på höjden av den branta åstranden. Stockarna spikade han ihop med grova ”järnvräklingar”, som han givetvis själv smidde.
Erik Gustav Tengstrand Kyrkoherde (f 1844 Rambsberg d 1911 Algutstorp)
I mycket förblev Petter ett barn. Först vid 45 års ålder blev han konfirmerad. Det var pastor Tengstrand i Nårunga, sedermera kontraktsprost i Algutstorp, som tog hand om honom. Kanske begärde Petter detta själv, då han kraftigt berördes av den andliga väckelsen, som på 70-talet intog Nårunga pastorat och trängde bort hembränningen och superiet.
Petter var alltid en flitig kyrkogångare, som uppmärksamt lyssnade till och även mindes det predikade ordet. Hans fasta tro- och förtröstan på en högre makt svek honom aldrig.
Fotot föreställer Petter Smed, som står utanför sin stuga i Ödegärdet, Nårunga socken, omkring år 1905 och blir fotograferad av Gottfrid Benjaminsson
Petter sitter i köket hemma hos skollärare Johan Fridolf Benjaminsson och berättar om sin äventyrliga julottefärd till Nårunga kyrka när han var omkring 70 år gammal. Benjaminsson tecknar ner berättelsen ordagrant.
”Du va la’ på julotta, skolemästare, kan ja tro?”
”Ja, var du där också, Petter?”
”Jae, ja va la på väg, men ja kom allri dit. Ja gick upp bittia på moern, å gjorde mä i ordning. Va klocka va, vajt ja inte, för den hade stått noka daa, men ja hade la sovet ena bra stun, å dä va stjärneklart på himmel å kållt, so dä knistra i värt. Nufallen snö va dä också. Ja tog på me mina bästa klär å kokte kaffe å drack å åt ena julalempa te. Å sin tok ja lökta i hånna å geck.
Ja kunne gått över brögga ve Härsva (Häradsvad), men dä va en fjälingsväg längre, elle också framikring prästkvarna över brögga där, men dä va lika långt dä. Över åna å rätt upp igenom Buaskogen ä inte ett tecken långt, kanveta, åna geck öpen dan före men då det vort så starkt nattafrost, så va den nock igenfrusa tänkte ja. Nor dä ä start frost, blir dä blankis, å den ä seg å stärk. Då tänkte ja: ”Ja går la över holja å rätt oppijonom”. Jag tog mä mä ajt skie i järlsgåln te å lägga över å stärka isen, för de kunne inte våra räktigt säkert, att han höll. Å så gick ja på skiet å höll lökta i hånna. Men skiet gjole ajt rogglane, så ja trädde ijamte, å dä braka igenom. Ja stanna inte folie ja va ve botten; å lökta den do på stunna, kanveta, men den slängde ja genast upp på isen, so den kom allri mä ner. Ja simde upp igen, förstårse, så ja ble inte länge nere på botten. A så försökte ja komma opp på isen, men dä bara brata ner igen. Då tok ja te å slö sönder isen mä händerna, so ja sulle komme te stärkare is ve lant. Där lå ja å plomsa målla isbeta. Å så kållt som dä va. Händera bla så röa sim gåsaklör. Å ja försökte många gånger, å hala mä opp på isen, nen då bar dä ner igen.
Då tänkte ja, att blir dä inga anner rå, så får ja la köra hövet onner isen å simma opp på groen neaför, för där geck åa öpa. Dä hade ja gjort en aen gång då ja va i ena vak. Men dä va på dan dä. Nu natteti kunne ingen se, hor långt dä va te groen. Dä kunne kanske vara så långt, så åen trot, männa ja va unner isen, å då hade ja la förstås gått ot. Men så tänkte ja att om ja jole mett, å Herran jole sett, så komme ja la opp igen. A så försökte ja ve den andra sia åna, å då löckas dä för mek att ta me opp, för där va isen stärkare.
Men nu va ja på den andra sia åa och måtte over igen för att komma hajm. Ja kunne la gått nerot Härsva över brögga eller framot prästakvärna, men dä va långt ot bägge holla. Å kållt va dä, så klära fros stiva som horn. Ja geck opp te strömmen, där stocka va tor i varla. Där geck åna öpa, kanveta. Ja kunne inte våtare bli, än ja va, å där sprang ja i, so vattent skvätte i värt. Sen satte ja mä i snön på lant å drog å mek stövla å hälla ur vattent.
Men nör ja solle oppför backen va stövla isla unner, å böxera som smörkerner. Ja måtte krupa både på händer å fötter oppföre. När ja te sist kom in i stova, konne ja inte knäppa opp knappa i klära, utan ja måtte ella i spisen å tia bort isen. Sen tok ja på mä torra klär å kokte kaffe å drack å så lae ja mä i sänga å bredde på mä täcket, so ja ble varm i kroppen.
Ja ble inte sjuk å kålldoppet för ja har så stiver hälsa. Andra männärser ä så uttolia nu för tia, om di bli litte dävna om hälstrompera, så få di bröstsjuka å hosta, å dö. Men te julaotta kom ja inte den gången. Men dä kvettar la, för ja går la dit en anen gång.”
Grundat på ”En bygdeskildring från Nårunga av folkskollärare Johan Fridolf Benjaminsson
