DET STORA POSTRÅNET VID RIBBINGSBERG

Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping Skövde Hjo Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet

Det var en mörk höstkväll 1847. Vägarna var uppblötta av den senaste tidens regnande, som aldrig tycktes ta slut. Fortfarande föll ett fint duggregn. På landsvägen genom Lekåsa kom postdiligensen rullande, som på den tiden gick mellan Alingsås och Skara. Den var tungt lastad och målet var närmaste gästgivargård, Skövde Backgården (Vårgårda Gästgiveri), där ombyte av hästar skulle äga rum. I vagnen satt skjutsbonden ivrigt manande på hästarna samt postiljonen med Kungliga postverkets märke i mössan bredvid den stora postväskan.

Söderåkra Postiljon Per Johan Blomberg med postväska, posthorn, revolver och sabel

Kalmar Länsmuseum

Mörkerfärderna för dessa diligensskjutsar var oftast ganska kusliga, då man ständigt fick vara på sin vakt och se upp för tjuvar och rånare, som lurade överallt. Dessa skumma element hade ett gott öga till de stinna postväskorna, som många gånger innehöll avsevärda penningsummor. Det var sannerligen inga bekväma åkturer. Rätt som det var, fick man stoppa upp framför en grind eller ett kullblåst träd, som lagt sig tvärs över vägen. Just dessa tillfällen sökte rånarna passa och därför gällde det att hålla noggrann uppsikt. Beväpningen för postdiligensmanskapet var pistoler och sablar. Ett pistolskott var oftast tillräckligt för att skrämma gärningsmän på flykten.

Ribbingsbergs herrgård

Diligensen rullade sakta fram i det tilltagande höstmörkret. Ingen sa något. Det fick inte pratas i onödan för att överrösta misstänkta ljud. Vid torpet Heden ett stycke norr om Ribbingsberg i en brant backe, där vägen svängde i en skarp kurva, växte en stor björk vid vägkanten. När diligensen i sakta fart tog sig uppför backen, rusade plötsligt två karlar fram, som legat gömda bakom björken. Den ene grep tag i hästarna och tvingade dem att stanna, medan den andre med en stor knölpåk drämde till skjutsbonden, så att han segnade medvetslös ned i vagnen. Postiljonen sköt flera skott mot tjuvarna utan att träffa. De lyckades rycka åt sig postväskan och försvann i mörkret. Postiljonen tog tömmarna och körde i rasande fart och hela tiden tutande i sitt posthorn till Ribbingsbergs herrgård, där han slog larm. Givetvis blev det stor uppståndelse, när diligensen uppenbarade sig med en blodig och illa tilltygad skjutsbonde i vagnen. Man sammankallade i all hast folk och anskaffade lyktor och beväpnade med yxor och påkar skyndade man till platsen för illdådet. Ett par stora gårdshundar släpptes lösa. Men av posttjuvarna kunde man trots ivriga spaningar inte påträffa det ringaste spår. Efter några timmars sökande i markerna uppgavs spaningarna för natten.

Dagen därpå spreds ryktet om postrånet som en löpeld över trakten och väckte stort uppseende. Ytterliga-re manskap uppbådades och spaningarna fortsatte. Det enda man fann var postväskan, som tjuvarna lämnat kvar på Ribbingsbergs gärde. Väskan var uppskuren och brev låg kringströdda, men av pengarna fanns inte ett nickel kvar. Ridande bud utsändes åt alla håll och länsmännen underrättades om postrånet. Man lät bevaka vägarna och visiterade alla misstänkta vandrare. Allt var emellertid förgäves och tjuvarna tycktes uppslukade av jorden. När skjutsbonden kom på benen erinrade han sig, att i samma ögonblick han fick slaget, som gjorde honom medvetslös, hade han utdelat ett hugg med sin sabel mot en av tjuvarna. Slaget hade träffat denne i nacken. Hugget hade förmodligen varit så pass kraftigt, att ett sår kunde ha uppstått i nacken på tjuven. Man hade ett spår och beslöt att följa det. Allmän visitering beordrades i bygderna runt om. Alla måste fram för vederbörande kronobetjäning och blotta sina halsar efter namnupprop ur mantalsskrivningslängderna. By efter by och socken efter socken kammades igenom och slutligen korn man till Hjälmared utanför Alingsås. Där korn en man fram, som hade ett sår i nacken. Han togs genast i förhör. Efter att ha pressats ordentligt erkände han slutligen, att han var den ene av posttjuvarna. Han berättade också, att kamraten, som var behjälplig vid rånet, hörde hemma i Wårvik i skövdetrakten. Medhjälparen greps ganska snart och båda häktades. De dömdes sedan till dryga böter och livstids fängelsestraff.

Marstrand och Karlstens fästning Foto Robert Dahllöf

Vid förhören framkom det, hur tjuvarna handlat sedan stölden förövats. Sedan de länsat postväskan hade de ställt kosan mot Essunga. Där tog de in hos Tommas, en man som allmänt kallades ”Tommas i Essunga”. För honom anförtrodde de, att en massa pengar låg gömda invid landsvägen i Ribbingsberg. Man hade lagt ned hela penningsumman från rånet under roten av en stor, vresig björk.

Fängelsecell på fästning. Foto Jan Johansson

Någon tid efter det posttjuvarna fått sin dom och satt i fängsligt förvar på Karlstens fästning kom ”Tommas i Essunga”, som varit på resa till Alingsås, till en man i Fötene by. Han omtalade för denne vad posttjuvarna berättat och föreslog, att de skulle slå följe till Ribbingsberg och leta upp skattgömman. Hittade de några pengar, skulle de dela kovan lika.

Men ”Tommas i Essunga” kunde inte få fötenebon med sig trots otaliga övertalningsförsök. Fötenebon ansåg det vara alldeles för riskabelt. Komme det till allmänhetens — för att inte tala om myndigheternas kännedom — kunde det gå galet. Huruvida ”Tommas i Essunga” var uppe vid platsen och sökte är inte känt, men troligen lät han sig inte avskräcka. Han blev dock inte den, som fick hand om de stulna slantarna.

Omkring 1870, alltså tjugo år efter händelsen, när det mesta av vad som utspelats den mörka höstkvällen 1847, fallit glömska, inträffade något som satte sinnena i brand på nytt. En dag under högsommaren sprang några statarbarn från Ribbingsberg och plockade hjortron i närheten av den plats, där postrånet förövades. Av en ren slump fick de syn på några buteljhalsar, som stack upp under en trädrot. När de drog fram buteljerna fann de till sin häpnad, att de var fullproppade med riksbankosedlar. Hovmarskalken Carl Fredrik von Mentzer, som den tiden bebodde Ribbingsberg, råkade i samma stund gå förbi, och barnen visade honom sitt fynd. Han tog flaskorna med sig och sände dem till Stockholm för granskning. Meddelande kom senare om att innehållet i flaskorna var en del av de pengar, som tillgripits vid postkuppen. Som belöning erhöll barnen 10 kronor, vilka överlämnades av hovmarskalken.

Källa: Margit Brunnegård efter anteckningar av Albin Andersson, Espekroken, Södra Härene. Ur Västgötajul 1972

​