KYRKSTOCKEN

Två personer sitter i kyrkstock

År 1841 avskaffades ”stockstraffet” genom en förordning utfärdad av Kunglig Majestät. Detta förnedrande straff utdömdes för olika förseelser men främst för oväsen i kyrka och för oanständigt leverne. Straffet kunde utdömas för en eller flera söndagar.

Kyrkstock

Under 1600 och 1700-talen användes de gamla ”gapestockarna” flitigt.

Att “sitta i stocken” innebar att den dömde skulle låsas fast till händer eller fötter och placeras vid kyrkans gavel eller i vapenhuset “sig själv till straff och andra till varnagel“.

Under första delen av 1700 talet fick prästerna genom kunglig förordning rätt, att efter föregående varningar utdöma stockstraff för brott mot god ordning. Kungliga befallningshavande skulle vara dem behjälpliga med straffets utmätande. Sedermera hade församlingarna en särskild vald stockföreståndare, som hade att tillse att den dömde verkligen fick avtjäna sitt straff i stocken.

I ett gammalt stämmoprotokoll från Längnum (Längnums kyrka i Grästorps kommun revs 1868) 1830 heter det: ”Beslutades, att Johannes Gunnarson i Storegården bliver stockföreståndare, eller den som befordrar de för ovan-nämnda brott dömde till stocken.”

Huvudsakligen var det förseelser i samband med gudstjänsten som belades med stockstraff, men även andra förseelser kunde beläggas med detta straff.

Toarps kyrka Foto Gustaf Nilsson 1916

Så heter det i ett stämmoprotokoll från Toarp (Dalsjöfors kommun) 1819: ”Anmäldes en äktenskapsträta. Efter noggrann undersökning härutinnan befanns så man som kvinna vara lika delaktiga i detta oväsende och blev den, som först härefter visar sig brottslig ålagd att offenteligen beläggas med stockenstraff.”

Mest var det barn och ungdom som dömdes till straff i stocken, eftersom man på många håll ansåg att straffet var så förnedrande att det inte borde ådömas de äldre utan i stället skulle dessa dömas till böter.

Kvänums kyrka byggd 1867 Foto 1893 H Eriksen

Från ett stämmoprotokoll i Kvänum 1787 heter det: ”Beslutades det gossar böra under gudstjänsten stå frami koret, till undvikande av stim och förargelse, som hända kan, att de på läktaren föröva och då de äro utom tillsyn av de äldre. Häröver böra sexmän och klockare hava tillsyn, och angiva den häremot bryter som nästa söndag skall sättas i stocken”.

Kyrkofalla kyrka byggd 1837-1838 Foto H Eriksen 1889

Från Kyrkefalla (Tibro) heter det år 1800: ”Vid vite av stockstraff utom böter efter lag, belägges de pojkar, som, innan de blivit mantalsskrivne, nyttja tobak.”

Otterstads gamla kyrka enligt Peringskiöld. Nya kyrkan byggd 1854

Många gånger var det ganska ovidkommande saker som belades med straff såsom det hände i Otterstad 1769: ”Som blinde drängen Anders Hansson tvärt emot vederbörlig allvarsam åtvarning gått till Herrens heliga nattvard, så beslöt socknestämman, att han en söndag skall sitta i stocken vid Otterstads kyrka, och drivas till fattighuset.”

Tre män tittar längtansfullt på ett bord med spritflaskor och en sovande man

Däremot kunde straffet, enligt hur man såg det på den tiden, vara välförtjänt som skedde i Kvänum 1827: ”Som flere inom socknen föröva olovlig brännvins minutering och dess skadlige följder visat sig, beslöto socknemännen, att den som i sitt hus utlämnar brännvin för vad huva som helst till så stort belopp att oordentligheter därigenom uppkomma ävensom tillåter liderligt spel och dylika oordningar, skall fällas till stockestraff.”

Det kunde också hända, att en församlingsbo tog straffet ganska lätt och att det stockstraffet därmed inte hade någon avsedd effekt. Från Otterstad heter det 1782: ”Änkan Ingeborg uti Soldatetorpet vid Uppegården skulle på grund av sin trätosamma levnad, sedan hon tidigare flera gånger varnats, drivas ur församlingen. Om stockestraff taltes, men som ofta nämnda änka, som man säger, bitit huvudet av skammen, befarade man därmed till ändamålets vinnande, som är fridlighet, ingenting kunna uträttas.”

När stockstraffet sista gången anbefalldes var i en kunglig förordning av den 26 februari 1817, men på grund av den allmänna inställningen till denna typ av straff, hade det redan då blivit mera sällsynt ute i församlingarna. När sedan lagen om metod beslutades 1841 fick de gamla stockarna sina platser på kyrkvindarna eller hamnade i någon vedbod. De hade fyllt sin uppgift och man ansåg då att den ”nya” tidens människor hade aktning och vördnad för fädernas helgedom och därmed skulle det inte bli något oväsen i kyrkorna längre.