VARFÖR VI INTE HAR ETT DANSKT KUNGAHUS
Gustav IV Adolf
Då Gustav III dog, två veckor efter de mördande skotten på operabalen i Stockholm våren 1792, var hans son och tronföljare Gustav Adolf 13 år gammal. Därför tillsattes en förmyndarregering, under hans farbror hertig Karl. Fyra år senare inrättades han som kung över Sverige, endast 17 år gammal. Han hade dock en orealistisk syn på Sveriges militära styrka och blev därför mäkta impopulär. Rykten om uppror mot kungen fick honom att försöka fly till Södertälje med Stockholms garnison. Han kom dock inte så långt.
På förmiddagen den 13 mars tog nämligen höga ämbetsmän och militärer saken i egna händer och under ledning av general Carl Johan Adelcreutz med sex andra personer arresterades kungen på Stockholms slott. Det hela gick oblodigt till även om kungen med dragen värja lyckades fly ur rummet genom en lönndörr innan han till slut av hovjägmästaren Greiff övermannades på den inre borggården.
Den arresterade kungen och hans familj sattes sedan i husarrest på Gripsholms slott. Formellt avsattes han av ständerna (riksdagen) den 10 maj 1809. Han, hans familj och den 10-årige kronprinsen Gustav förklarades då förlustiga av den svenska kronan.
Karl XIII Samtida porträtt av Karl XIII av Carl Fredric von Breda
Dramatiken stod tät kring tronen efter kuppen mot Gustav IV Adolf sommaren 1809. Hans barnlöse farbror upphöjdes till kung Karl XIII, och snart kom frågan om tronföljden upp.
Georg Adlersparre Georg Adlersparre, (1760 – 1835) greve, generalmajor och författare. Under en tid var han statsråd och landshövding i Skaraborgs län. Han var en av de mest framträdande av ”1809 års män”.
Georg Adlersparre och de andra kuppmännen förde fram en egen kandidat, yrkesofficeren prins Kristian August som tillhörde en sidogren av det danska kungahuset. Han var vid tiden för lanseringen befälhavare för de danska trupperna i Norge och därmed i krig mot Sverige. Adlersparres argument var att Kristian Augusts stora popularitet i Norge skulle följa honom i rollen som svensk tronföljare, och leda till en norsk folkresning mot Danmark – och en svensk-norsk union.
Den svenske kronprinsen Karl (som dansk hette han Kristian) August 1809 I bakgrunden en skildring av hans begravning i Riddarkyrkan 1810 © Per Krafft d y Nationalmuseum samt Livrustkammaren
Kuppmännen fick som de ville och den 18 juli 1809 valdes Kristian August till tronföljare. Namnet Kristian fick han inte behålla, utan ersatte detta med Karl på begäran av Karl XIII. Historiskt sett hade namnet Kristian en mycket dålig klang i Sverige. Samtidigt adopterades han av kung Karl XIII.
Den 24 januari 1810 avlade den 42-årige prins Karl August trohetsed till ständerna och hyllades som Sveriges tronföljare.
HÅNADES SOM PÖBELPRINSEN
Carl Fredrik von Breda: Hedvig Elisabet Charlotta, 1759-1818, drottning av Sverige, prinsessa av Holstein-Gottorp. Grh 642[/caption]
Hedvig Elisabet Charlotta av Holstein-Gottorp, drottningnamn Charlotta, född 22 mars 1759, död 20 juni 1818, hertiginna av Södermanland, var drottning av Sverige 1809–1818, drottning av Norge 1814–1818, dotter till hertig Fredrik August I av Oldenburg och Friedrike av Hessen-Kassel och kusin till Gustav III och hans bror Karl (XIII), med vilken hon gifte sig 7 juli 1774
Drottning Hedvig Elisabet Charlotta beskrev i sin dagbok adoptivsonen som tyst och tråkig, en man ”som alltid befann sig besvärad i fruntimmerssällskap, men en bra och hederlig karl, även om han saknar högre begåvning och allmänbildning”.
De tidigare makthavarna kring avsatte Gustav IV Adolf kallade Karl August nedlåtande för ”Bondprinsen” och ”Pöbelprinsen”.
När Karl August reste runt i Sverige för att motta folkets hyllningar stod det snart klart att han inte var vid bästa vigör – han var ofta sjuk och somnade i tid och otid. Dessutom hade han drabbats av ett lättare slaganfall året före.
Under turnén blev han sämre, med kräkningar, hög puls och frossa. De närmaste medarbetarna började nu spekulera i om kronprinsen blivit förgiftad.
DOG PÅ KVIDINGEHED
Norra Skånska regementet I 24 uppställt på Kvidinge hed under fältmanövern 1889
Den 28 maj anlände Karl August till Kvidingehed i Skåne för att inspektera trupperna. Dagen var kylig och han hade stärkt sig med diverse alkoholhaltiga drycker. För att inte komma i vägen för det anstormande kavalleriet red Karl August åt sidan, men hästen kom i sken och han föll till marken. En läkare tillkallades, men alla insatser var förgäves. Karl August dog där ute på heden.
Kronprinsens död sände chockvågor genom landet och i Stockholm började spekulationerna ta fart. Trots att obduktionen inte visat några spår av förgiftning var Karl XIII övertygad om att adoptivsonen mördats och att det var gustavianerna som stod bakom.
LEDDE TILL LYNCHNINGEN AV FERSEN
Lynchningen av Axel von Fersen d.y.
Ryktena om giftmord växte sig allt starkare, hätska pamfletter spreds och en av dem pekade ut ”den uppsatta kraschanen”, riksmarskalken greve Axel von Fersen d y, som ansvarig.
Gustav av Wasa, född som svensk kronprins 9 november 1799, död 5 augusti 1877 i Pillnitz var son till svenske kungen Gustav IV Adolf och drottning Fredrika. Han var kronprins 1799–1809, därefter tronpretendent i landsförvisning samt österrikisk officer och adelsman. Hans senare österrikiska titlar var prins av Wasa och greve av Itterburg.
Axel von Fersen och hans syster Sophie von Fersen var gustavianer, vilka tidigare verkat för att tronföljden i stället skulle gå till prins Gustav, Gustav IV Adolfs son.
Vid kronprins Karl Augusts död blev frågan om tronföljden åter öppen. De adelsmän som avsatt Gustav IV Adolf hade starka skäl att inte vilja se den avsatte kungens son som tronföljare.
Sophie von Fersen (1757-1816)
Sophie von Fersen föddes den 30 mars 1757 i Jakobs församling i Stockholm. Hennes far var Axel von Fersen d.ä. och modern var Hedvig Charlotta De la Gardie. Hon gifte sig med Piper kammarherren greve Adolph Ludvig Piper. De gifte sig i mars 1777. Äktenskapet lär inte ha varit särskilt lyckligt, men makarna fick fyra barn.
Målning troligtvis föreställande Evert Wilhelm Taube (1737-1799)
Sophie Piper hade länge ett öppet förhållande med brodern Axels nära vän Evert Wilhelm Taube, som var en känd hovman, politiker, överstekammarjunkare, generallöjtnant och friherre. Hennes förbindelse med Evert Taube, som var allmänt känd, var »efter dåtidens sätt att se nära nog att betrakta som ett äktenskap».
Vid kronprins Karl August död spreds därför ryktet att han blivit förgiftad och att syskonen von Fersen låg bakom detta. I Stockholm spreds bland annat diverse smädeskrifter på detta tema. Sophia von Fersen var god vän med drottning Charlotta, så därmed späddes misstankarna mot henne på ytterligare.
Den 20 juni 1810 nådde det kungliga liktåget Stockholm där kronprinsens kista skulle föras till Stockholms slott. Enligt den tidens protokoll skulle riksmarskalken eskortera den kungliga likprocessionen genom Stockholm. Stämningen var spänd, nidskrifter och hotbrev florerade.
Många hade hört rykten om oroligheter och Stockholms gator flödade av gratis brännvin. Flera personer försökte övertala Axel von Fersen att inte medverka, men han ville fullfölja sin plikt, och dessutom var han ju inte skyldig till anklagelserna.
Redan då likprocessionen passerade Södermalm kastades stenar på den förgyllda vagnen med riksmarskalken. Stenarna krossade vagnens glas och träffade greven, bland annat i huvudet.
När processionen passerade Gamla stan övertalades den blodiga von Fersen av fanjunkaren Bartholin att avbryta sin medverkan och följa med in i ett hus på Stora Nygatan för att söka skydd på en krog.
Isaac Lars Silfversparre
Stämningen på krogen blev dock snabbt hätsk och trots hovmarskalken Isaac Lars Silfversparres (som förde befäl över garnisonen i Stockholm) närvaro förvärrades situationen alltmer. Silfversparre drog med sig von Fersen i riktning mot Bondeska palatset för att där försöka få von Fersen i säkerhet.
Under tiden fortsatte dock misshandeln. Silfversparre förlorade von Fersen och begav sig mot slottet. En mycket grov misshandel följde som slutade med att man hoppade och stampade von Fersen till döds i dammet utanför Bondeska palatsets trappa. Halvhjärtade försök gjordes att hjälpa honom, men ingen gick på allvar emot pöbeln.
Av okänd anledning hade denna dag särskilt förbud utfärdats mot att använda skarp ammunition.
Grundliga utfrågningar hölls med över 900 förhörda personer, men utredningen ledde ändå bara till att ett fåtal delaktiga kunde utpekas. Skeendet hade varit kaotiskt. Antagligen fanns två konspirationer i kravallerna; en som ville åstadkomma en svensk revolution, en annan som bara ville krossa gustavianerna genom att låta gripa von Fersen, och kanske med falska dokument ”avslöja” gustavianernas kupplaner.
Gustavianerna ville ha Gustav IV Adolfs son prins Gustaf som kronprins, och deras motståndare, 1809 års män, vilka legat bakom Gustav IV Adolfs avsättning, ville förhindra detta. ”1809 års män” önskade få nästa riksdag (då Bernadotte sedermera valdes till kung) förlagd utanför Stockholm för att skapa politisk förvirring.
Sannolikt tappade konspiratörerna kontrollen över situationen. Kejsare Napoleon I lär ha yttrat att svenska regeringen varit inblandad, och möjligen skulle vaktbefäl och andra militärer ha varit mutade.
ÄNNU EN NY KRONPRINS
Jean-Baptiste Bernadotte – Karl XIV Johan (1763-1844)
Karl Augusts död ledde till att en ny tronföljare behövde utses. Den 21 augusti 1810 valdes den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte till svensk kronprins. Därmed inleddes en ny tid i den svenska historien.
SÅ BERÄTTADE MAN DÅ
Historieberättarna har analyserat och dokumenterat det som hände de ödesdigra åren 1809–1810. Om den danske prinsen inte blivit förgiftat, om det nu var det som skedde, så hade vi inte haft ”Bernadotte”-kungahuset i Sverige idag utan en ”dansk” kung eller drottning. Der var dock inte bara historiker som hade något att berätta om dessa händelser, utan även det svenska folket ”visste” vad som hänt. Följande berättelse upptecknades av Linnar Linnarsson i början på 1900-talet.
”Efter mordet på den danske prinsen var det så strängt i Stockholm, så två personer fick inte stå och talas vid ute på gatan. Och var det någon som sa ett enda ont ord om kungen, så blev han häktad och satt i fängelse.”
Det var berättarens mormors far som levde på den tid då händelsen utspelade sig.
”Så berätta min mora morfar”, säger meddelaren, ”och när mor min berättade härom för oss barn, brukade hon alltid sluta med: Va i gör, barn, så säg allri nö ont om di konglie!”
”Sedan hade de ett falia besvär med att skaffa riket en prins, för de tog död på den ene efter den andre. En prins (berättaren avser Axel von Fersen) slog stockholmspöbeln ihjäl, för han var så stolt och stursk, så det var ingen måtta påk. Det var han som sa: Nör ja blir kong, så sa ja lära pöbel å pack att äta småsten.” (Förutom den ordinarie soldaten, en för varje rote, måste tvenne rotar under detta krig gemensamt uppsätta ytterligare en soldat = tvårotakarl)
”Men det fick han som sagt sätta livet till för.
Sedan fick de hit Karl Johan (Jean Baptiste Bernadotte, senare Karl IVX Johan), och han klarade sig då förstår sig. Men, det var väl inte mer än nätt och jämnt.”
Drottning Charlotta
Berättaren forsätter:
”På den tiden fanns det en drottning vid hovet i Stockholm, som hette Kerstin (drottning Charlotta). Det var hon som förgiftade den danske prinsen liksom så många andra. Hon hade en fingerring, som var så beskaffad, att om hon tryckte på en liten fjäder, så kom gift ut genom en pärla. En enda droppe var nog för att ta död på en människa, så starkt var det. Och fast än den ene, än den andre blev förgiftad, kunde ingen utgrunda varifrån giftet kom.”
I Sverige fick kaffet sitt genombrott på 1700-talet. © Bridgeman/IBL
Kaffedrickning blev populärt i Sverige efter att Karl XII varit i Turkiet och blivit förförd av denna dryck, som ”dracks i stället för brännevin”. Kaffet ansågs som en lyxvara och förbjöds ett flertal gånger under 1700-talet. Det sista förbudet mot kaffe infördes under Karl XIV Johans första år vid makten i Sverige (förbudet varade 1818-1823). Vår berättare fortsätter sin historia:
”En gång, då det serverades kaffe vid hovet, passade hon på att droppa gift i prinsens kopp — det var Karl Johan det gällde den gången. Men en av prinsens betjänter lyckades få se hur hon gick till väga. Det var en som hade ögonen med sig. Då gjorde han sig ärende fram till prinsen och viskade:
Ers Majestät, drick inte den koppen!
Då förstod prinsen att kaffet var förgiftat och att det var den gamla drottningen, som ville komma honom till livs. Han hade förstås sina orsaker att misstänka just henne. Nu vände han sig till henne och sa:
Jag och drottningen byta koppar!
Hon tog hans kopp och räckte honom sin utan ett ord. Men innan hon drack ur kaffet, gav hon sin betjänt order om att hästarna skulle spännas för ögonblickligen, för hon ville hem till Rosendal. Se, där hade hon sin livläkare. Men hon hann aldrig dit, hon dog på vägen.”
