EN ADELSMAN PÅ AVVÄGAR
Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping Skövde Hjo Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet
Natten till söndagen den 6 september 1840 gjordes ett försök till postrån vid Händene i närheten av Skara. Postföraren blev skjuten, men rånet misslyckades, hästen blev skrämd av skottet, vände blixtsnabbt och skenade hem till postgården med postväskorna och den döde, som låg framstupa i kärran. Rånaren hann ej få tag i det tilltänkta bytet, men ett människoliv hade gått till spillo.
Händelsen väckte stort uppseende i den lilla lärdomsstaden. Grupper av samtalande syntes på gatorna, vilka eljest brukade vara tomma om söndagsförmiddagar. Djäknar och skolpojkar voro i livlig rörelse för att uppsnappa och diskutera nyheterna. Detta var också en sensation för skolpojkar: Rövarromantik i verkliga livet och alldeles inpå knutarna.
Uggla Nr 100 Adelsvapen
Saken tog en än mer sensationell vändning, då en ung adelsman från Lidköpingstrakten utpekades för dådet. Denne som hette Leonard Vilhelm Uggla, hade samma natt bott på ett av stadens logi för resande hos en fru Winding. Någon av betjäningen hade vid 11-tiden hört den resande smyga sig ut för trapporna från sitt rum och sedan ej återkomma förrän klockan tre på natten. På morgonen hade hans byxor och stövlar varit mycket nerstänkta av landsvägssmuts; det hade nämligen regnat på natten och dagen förut.
Vid undersökning på mordplatsen (cirka 3 km från staden) hittades en papperstuss, som tydligen utgjort förladdning till det dödande skottet. Papperet befanns vara ett brevfragment, varpå följande lösryckta ord, jämte en fullständig namnteckning kunde läsas: “— tiden medgiver — jag — pänningar — Din redlige broder J. E. Uggla“. Alltså ett ganska graverande indicium.
Några veckor därefter var den misstänkte instämd till urtima ting i Skara den 30 sept., då även flera vittnen var inkallade. Under förhöret upplystes, att Leonard Uggla var född på Dal 1815 och bodde hos sina föräldrar i Uvered, ett par mil från Lidköping. Det framkom att han ofta varit i penningknipa samt lånat och sökt låna av flera personer. Året förut hade han av sin far, major Jonas Uggla, köpt Uvereds säteri för 16 000 rdr riksgällds, men då han ej kunde finansiera köpet, hade detta gått tillbaka.
Sommaren innan hade Uggla ofta varit på resor mellan Lidköping och Skara och trakten däromkring. Han färdades oftast efter en, men ibland med två hästar, och hade alltid ett hagelgevär med sig i kärran. Då någon frågade varför han jämt förde bössan med sig, hade han svarat att den kunde vara rolig att ha. Vid besök i Skara brukade han lämna in bössan hos en sergeant Bergsten, som även hade logi för resande och där Uggla oftast brukade ta in.
Kyrkoherde Erik Mellin (9/8 1784 Tengened – 13/7 1878 Kinne-Kleva)
Torsdagen den 3 september hade han rest för att hälsa på en skolkamrat, kyrkoherde Erik Mellins son i Kleva prästgård. Här blev han bjuden på middag, och då han på eftermiddagen skulle resa, bjöd han en studerande Wersén, som var på väg till Lund, att åka med sig till Skara. Här tog Uggla kvarter hos änkefru Winding och stannade till söndagen den 6, då han återvände till sitt hem i Uvered.
Den mördade postföraren var en ung dräng, Anders Johansson, från postgården Björn-Håkansgården i Sävare. Mordet hade skett på den så kallade Långeskogen mellan Händene och Sävare, där rövaren stått i skogskanten och vaktat på sitt offer. Drängen skjöts med ett hagelskott, men den obducerande läkaren hade endast funnit ett tillplattat hagel i ena axeln.
Ett vittne berättade, att den mördade en månad före sin död blivit hotad med bössa av en obekant person, som frågat vilket han helst ville mista, posten eller livet. Anders hade uppfattat det som ett skämt och svarat, att han helst ville behålla båda. Den hotande såg ut som en bättre karl och hade uppgivit sig vara bokhållare hos greve Piper på Mariedal. Detta befanns vara lögn, då greven ej hade någon bokhållare. Anders hade endast omtalat detta för en kamrat (vittnet), men ej anmält saken, varför den ej blev närmare undersökt.
Den anklagade uppträdde inför rätten med en viss nonchalans och säkerhet. När han förevisades den nämnda förladdningslappen, bleknade han något, men fattade sig snart. Domaren frågade:
”Nå, vad har herr Uggla att säga om den här lappen? Vems är stilen?”
”Den är min brors”, svarade den anklagade, ”men vilka omvägar en sådan lapp kunnat taga, kan ingen veta, den bevisar inte det ringaste”.
Brodern, bruksbokhållaren Johan Edvard Uggla, var även närvarande vid tinget och erkände sig ha skrivit brevet i fråga.
Ännu ett par ting hölls om detta mord, men vittnesmålen och indicierna ansågs ej tillräckliga att fälla den anklagade, utan hans sak ställdes på framtiden. Av den allmänna meningen var han dock dömd och ansedd som en suspekt individ, vilken snart gled allt fortare utför på det sluttande planet.
Löjtnanten Axel Fredrik Pålman, född 1825, telegrafassistent i Alingsås, drunknad i Vänern 1861, har för författaren Johannes Sundblad berättat följande om Leonard Uggla.
”Våra hem lågo ej långt isär, och våra föräldrar umgicks med varandra. Han var en lättsinnig krabat, lättare på trån än jag, vilket vill säga mycket, men han var dessutom, vad jag icke är, högfärdig över sitt adelskap. Han talte gärna om “den äldre och yngre grenen”, och “parole d’honneur” var ett uttryck, man ej sällen hörde, men hederskänslan höll alltid rasande kurs: Var det frågan om en verklig skuld, var det ej så noga, men gällde det en spelskuld, så skulle den betalas, om han ock skulle stjäla pengarna.”
Kronhusgatan Göteborg 1880
Då Pålman låg i Göteborg och gick igenom en telegrafkurs, gick han en dag bortåt Kronhusgatan, där han fick se några vagnar stående utanför länshäktet. Det var en fångtransport, och till sin förvåning hörde han sitt namn ropas från en av vagnarna. Han gick motvilligt dit och igenkände då Leonard Uggla, sittande i en vagn bredvid en annan fånge. Han tycktes bli glad över mötet, trots den prekära situationen och ordade mycket om en gammal spelskuld han hade till Pålman, en “hedersskuld“, den han säkert skulle betala när han kom på grön kvist.
”Hitåt, din kanalje”, ropade han till en av fångknektarna. ”Det var tusan vad den rackarn skruvat åt blacken hårt. Skynda dig och lossa på skruven lite. Seså, tack, det kändes gott!”
Pålman var ju generad av sällskapet och ville komma ifrån så fort som möjligt. Han frågade därför hastigt:
”Hur har du kommit i det här klammeriet, och vart skall det bära av?”
”Ta, för mig har det gått rent åt h—e,” svarade han. ”Nu ska jag ut på rannsakning i Bollebygd, kamraten här och jag äro skyllda för att ha stulit en häst, men se det är då en evig lögn. Jag är lika oskyldig till det, som det barn som föddes i natt.”
Bollebygds Tingshus i Fjässum
Strax därpå skramlade fångskjutsen i väg och Pålman stod och såg efter den, försjunken i tankar över det säregna mötet. Han var så upprörd, att han ej såg upp i trafiken, utan stötte emot folk och fick utstå flera smädelser för sitt ouppmärksamma beteende.
Hur det sedan gick med fången rörande häststölden i Bollebygd, är ej för antecknaren bekant. Men det högt värderade adelskapet, som han så svårt misskrediterat, blev han förklarad förlustig genom Göta hovrätts dom den 3 januari 1844. Ett par år därefter blev han genom släktingar hjälpt i väg till Amerika, där han gick okända öden tillmötes och aldrig mer hördes av i Sverige.
Källor: Bror Norrman, Vårgårda Hembygdsförening och John A. Lundström