”FARA TE NÅRUNGA”

Äldre apparat för husbehovsbränning. Mäsken värms i kopparkärlet, ångan förs med ett rör ner i den vattenfyllda och tunnan till höger där den kyls till flytande form

Under senare delen av 1800-talet var Nårunga, Ornunga, Norska Skogsbygdens och några andra socknar på de gamla så kallade Svältorna vida beryktade för sina smygbrännare. Tidigare hade hembränningen varit en tillåten näring, men så småningom hade det blivit den ena inskränkningen efter den andra, och slutligen blev det år 1860 totalt förbud mot rätten till husbehovsbränning. Bränningen fortfor emellertid mångenstädes, ty den hade utgjort en viktig del i den fattiga befolkningens försörjningsmöjlighet.

År 1867 väckte riksdagsman Johan Andersson i Grude, motion i riksdagen om återinförande av rätten till hembränning, bland annat med motiveringen att befolkningen i hans bygd höll på att gå under på grund av att den icke fick utöva sitt gamla näringsfång.

Linnar Linnarsson berättar i sin bok ”Bygd, by och gård”:

”Bönderna i Nårunga brände brännvin och sålde, det var den socknens förnämsta inkomst. De köpte spannmål från slättbygden i Skaraborgs län, potatis odlade de själva eller ock köpte man från grannsock-narna i Gäsene och Kulling. De brände allt rätt allmänt även i Ornunga och en del andra gäsenesocknar, men inte som i Nårunga.”

Anders Torbjörnsson (1797–1864) Kontraktsprost och Kyrkoherde i Nårunga åren 1849-1864

Linnarsson berättade även att hösten 1849 hade den nye prosten i Nårunga Anders Torbjörnsson och hans dräng kommit till marknaden i Hornborga, Vedum, med ett helt lass brännvin av prästgårdens egen bryggd. Drängen skötte kommersen, under det prosten själv satt och festade i ett tält på marknadsplatsen tillsammans med komminister Nils Olof Falk i Bitterna och sergeant Reuter i Nedergården.

Åsens marknad i Vingåker

Runt omkring marknadsplatsen hade man låtit gräva upp gropar, och när marknadsdagen var inne, tände man upp eld i dessa, och så värmde man upp porsöl över eldarna. Porsöl är en variant på öl, som fanns redan på medeltiden. Eftersom humle beroende på skördar, tidvis var både dyrt och svårt att få tag i, ersattes humle helt eller delvis av pors. Sedan blandade man samman porsöl och brännvin, och den blandningen rusade värre. Följden blev att det inte gick en marknad, utan att den slutade med blodiga slagsmål. Men då hade de, som besökte marknaden uteslutande för affärer, hunnit resa därifrån. Vedumsborna och en del andra ”laskehäringar” utgjorde hemmalaget. Essunga- och Åsakabor med flera, som tillhörde Barne härad, räknades som utbölingar. Det var de, som skulle ha stryk, och var de inte manstarka nog till att försvara sig, fick de det även.

När prosten Torbjörnsson och hans sällskap satt där i all gemytlighet, kom det ett bud och berättade, att ”barnehäringarna” (folk från Barne härad) bråkade och att det gällde prästens dräng och hans brännvin. Om det var brännvinets beskaffenhet, mått eller pris, man bråkade om, må vara osagt.

Nu tyckte Falk, att bråkmakarna borde näpsas, och det var inte svårt att få ”laskeborna” (folk från Laske härad) att lystra till den parollen, ty nu hade de allt fått så pass innanför västen, att de kommit i de rätta tagen. Falk tog befälet, och sedan fördrev man de utsocknes. Det var ju de, som börjat bråket, så var i varje fall hemmalagets mening, alltså var man i sin fulla rätt att bestraffa dem. Det dröjde inte heller länge, innan laskeborna var herrar på täppan. De uthäradsbor, som inte lagade sig undan i tid, blev liggande som strö utefter vägarna, blodiga och sönderslagna.

Alfred Victor Grenander (1836-1896) Doktor i Naum 1867-1896

Doktor Grenander i Naum hade alltid mycket att göra var gång det varit marknad i Vedum; då var det aldrig lönt att någon kallade honom i sjukbesök. Men den här gången hade han arbete i flera dagar med att lappa och sy ihop dem, som råkat värst ut.

Visserligen var det inget ovanligt, att en marknad slutade med slagsmål, det hörde snarare till ordningen, men att prästen tagit parti för och lett angreppet, gick ”barnehäringarnas” ära för när. Länsman Friberg skrev till Konungens befallningshavande i länet och anhöll, att han måtte avlysa marknaden i Laske-Vedum på grund av uppträdena där. Men då svarade KB att det inte fanns någon marknad att avlysa på den orten, ty marknadsrätten för Laske härad gällde Onsjö i Larv.

Skölvene prästgård

En annan historia kan i detta sammanhang förtjäna att återgivas. Under fältmanövern 1865 hade Karl XV sitt högkvarter i Skölvene prästgård. Ett flertal ortsbor begagnade då tillfället att uppvakta kungen i angelägna ärenden. Bland dem var tre prästmän, som sökte ett regalt pastorat i Valle härad.

Kyrkoherden i Skölvene sade sig vara född uppe i det vackra Valle, varför han önskade sig dit. ”Nej, du har nyss fått ett bra pastorat, så här kan du stanna”, sade kungen.

Den andre supplikanten var kyrkoherden i Nårunga. ”Du är ju ifrån den stora brännvinsbygden, så du reder dig allt”, svarade kungen.

Den tredje prästen klagade över sin stora fattigdom och många barn. I sin nervositet kom han emellertid att vända på siffrorna och sade sig ”ha 600 barn och 8 kr i lön”. ”Du ska ha pastoratet”, avgjorde då kungen.

Hembrännare

I Horla, Nårunga och Skogsbygden, samt socknarna däromkring tog man väl vara på möjligheten att bränna hemma. Kanske man brände mest i hela landet i denna trakt. På nästan varje gård gick det mesta av potatisskörden till brännvin. Det stora missbruket medförde att man inte kunde sköta sitt arbete och att man gjorde dåliga affärer under rusets inflytande varför fattigdom och stort armod var rådande i bygden.

Länsmansrydet i Horla

En av de som berättat om dessa tragedier är Anders Petter Andersson, som kom som dräng till Horla 1830. Anders Petter föddes den 12 september 1817 på Horla Eklanda Västergården och som tolvåring flyttade han till Länsmansrydet eller Rydet som gården också kallats. Den är belägen i södra delen av Horla socken och är en gammal släktgård. Fram till 1855 fanns det ett bränneri på gården och man kan fortfarande se var det stod, källaren där potatisen förvarades, samt den muromgärdade källan där Anders Petter hämtade vatten till brännvinstillverkningen.

Anders Petter berättar: ”Jag sökte till ett ställe, som var en sådan plats, som ingen ville taga tjenst på; nöden dref mig då jag vågade mig på det och tog mig tjenst där för året, efter några veckor flyttade jag dit på föresatt dag för att blifva dräng. Denna bondgård heter Länsmansrydet i Horla socken och Elfsborgs län och husbondens namn var Johan Forslund.

När jag inträdde i detta hus, mötte mig en ryslig syn. Hustrun på stället låg då lik: tre små barn såto hvar och en i sin vrå och grät; mannen gick i rus och dus och öfverlastad med starka drycker, röt och svor, ingen mer människa fanns på stället. Jag var ett barn vid 12 års ålder. Jag var mycket enfaldig till sinnet, när jag hörde denne ryslige mannen blef jag förskräckt. Jag hade flyttat en milsväg och var främmande och visste ingen menniska att taga råd af. Jag fick ställa till så att hustrun blev begraven.”

När Anders Petter kom till Länsmansrydet hade Johan Forslunds hustru Johanna Pehrsdotter, 37 år, nyligen dött i barnsbörd. Hon var antagligen långt framskriden men barnet föddes inte fram. Johan och Johanna hade redan tre döttrar, 13, 10 och 7 år gamla, som nu blev moderlösa och med en försupen fader.

Anders Petter stannade trots det hemska som hänt kvar på gården. Den såldes efter något år och han tjänade även under den nya husbonden. Den som köpte stället av Johan Forslund hette Sven Olofsson. Han och familjen kom från Alingsås 1832. Så här berättar Anders Petter om sin nya husbonde:

”Jag måste på svältkost förrätta tungt arbete. Jag måste gå upp kl. 3 på morgonen och uträtta tungt arbete till kl. 9 á 10 på dagen; då fick jag mat, men så litet att jag icke kände att jag hade ätit jag torde ej klaga min nöd för någon människa. Jag var nu 15 år gammal, jag blef nu anställd att sköta ett bränneri på egen hand det var att mäska hvarje dag i veckan och sköta bränningen dag och natt, jemte hugga och tillreda all veden och vaka hvarje natt till största delen ifrån måndags morgon till lördagsqväll, allt på mitt ansvar. Denna tid led jag icke (gudi lof!) af hunger. Min årslön var nu stigen från 8 till 15 Riksdaler, men när sommaren kom, då var det arbetet slut och led jag då som förut utaf hunger. Jag tjänte på detta ställe i fem långa år.”

”Hötte” på Espebacken i Horla. Den här hålan kallas fortfarande ”Brännerit”. Lars Gunnarsson berättar om denna: ”den ligger här uppe i skogen, angränsande till Nårunga. Enligt farfar klarade sej denna hötta bra eftersom den låg lite ”unna” och svår att upptäcka så när de va fara på färde kom det nån dräng springande, genande över skogen, och ropa ”feskalera kommer, feskalera kommer”. Det fanns då gott om tid att släcka elden och gömma de man höll på med.” Fotot är från ”Torp och torpare i Horla socken”

När totalförbudet på hembränningen infördes började man att smygbränna i så kallade ”hötter” eller ”kuler” på avsides liggande platser, dit kronobetjäningen hade svårt att ”lukta sig fram”. Det påstås att smygbränningen till och med skedde med länsmannens goda minne. Man tog upp ett slags skatt av traktens brännvinsbrännare, och den hopsamlade summan överlämnades sedan till länsmannens fru.

Hembränning på 1700-talet. Från den på en järnring över elden stående brännvinspannan leder de två kylpiporna genom det med is och vatten fyllda karet för kylning av ångan. Genom piporna rinner brännvinet ned i träbyttan på golvet. Foto ”Svensk allmogekost”

År 1855 kunde man läsa i ett par västgötatidningar: ”Få orter om ens någon i riket kan nämnas, där en länsman finnes, vilken icke gjort något för att förekomma laglösheten utan snarare tvärtom och ändå under ett fjärdels århundrade fått behålla tjänsten.”

Det berättas, hur bönder i ett angränsande härad kom till sin länsman och frågade: ”Kan jag få fara te Nårunga?” ”Har du talt vid prästen då?” frågade länsmannen. ”Ja”. ”Ja, så far då skråenivåll”, lovade länsmannen.

På grund av, de många smygbrännarna i Nårunga hade nämligen tillskapats ett talesätt: ”fara te Nårunga”, vilket var liktydigt med att bränna brännvin. En gång var kronolänsman Vingner och hans skrivare på väg inåt Nårungabygden för att ”knipa ett brännevinstu”. Ett skott hördes från byn, de nyss farit igenom. ”Jaså”, tyckte länsmannen, ”nu kan vi gott vända om.” Länsmannens skrivare hade fått ”vä’r” (väder=nys om) om ett bränneri vid en gård i Nårunga, men han ”va inte kropp te å grunna ut” precis var det fanns.

Länsmannen tog skrivaren och ett par andra med sig och for dit, men visste ju inte riktigt vart han skulle vända sig. ”Släpp ur svinen”, rådde en av karlarna, vilket skedde, och svinen ”lommade” (gick) till skogen, till ”kula”, vana som de var att gå dit och dricka. Olofsson berättar också, att de flesta av bönderna själva ”stodo vid pannan” och skötte arbetet, Andra slog sig tillsamman om en gemensam ”kula” eller ”hötta” och lejde sig ”brännemästare”, vilken då dessutom blev ansvarig och fick ”seta å plekta”, där det ville sig så illa.

Slutligen tog smygbränningen sådan omfattning att något måste göras. Det kom en ny och nitisk länsman, Anders Fredrik Belfrage, och han föresatte sig att sätta stopp för trafiken. På en gård i Norska Skogsbygden trodde man att länsmannen väl åtminstone på själva julaftonen år 1870 skulle hålla sig hemma, varför det då skulle vara riskfritt att bereda sitt julabrännvin. Men länsmannen kom, och bonden fick både brännvin och ”tua” (brännvinsredskapen) beslagtagna.

Natten till den 14 januari tre veckor senare var länsmannen och hans tre biträden åter på väg till samma gård, ty det hade ryktats om att man redan där hade hunnit skaffa sig nya brännvinsredskap. Vid en av gårdarna pågick en dansfest, och då de objudna gästerna observerades, fäste man med rop och skrik granngårdarnas uppmärksamhet på deras ankomst. Framkomna till den gård, där beslag förut gjorts, omringades länsmannen och hans medhjälpare av en folkhop på 20–25 man, av vilka fyra var beväpnade med laddade gevär. Efter ett våldsamt handgemäng måste kronobetjäningen ge sig på flykten.

Landshövding Eric Josias Sparre Foto 1858–1886 Järnvägsmuseet

Uppträdet ledde till att länsstyrelsen rekvirerade en militärförläggning på 50 man under befäl av en löjtnant. Kort därpå kom landshövding Sparre till orten, varefter militärkommenderingen upplöstes. För deltagarna i överfallet på kronobetjäningen blev det ledsamma överraskningar. Gårdsägaren fick straffarbete i 6 månader och böta 1456 kronor i tillverkningsavgift. Det var mer än han tålde, så att han fick gå från både ”gård -och grund”.

Om denna händelse berättade en 95-årig nårungabo på sin tid:

”Vi brände överdjupt bort i Nårunga, å vi varskodde å hjulpte varandra, så vi skulle få ha våra saker i fre. Så en lördagskväll, vi va samlade på ett ”hopalägge” (kalas), kommer länsmannen och hans skrivare åkandes förbi. Vi förstodo nog att det gällde H:hulta hötta. Men då va dä vi, som gav oss av, tjugemanna starkt tvärs över. och gena länsman, där vägen går över mossen, samt skickade bud till H:hult, så Johannes fick röja undan sina saker.

Så en annan gång, inte långt därefter, då länsman varit inne i vår socken å tatt ett tu, hade folk samlat sig och kringränden och tog redskapen tillbakers. Och till och med att en våvetinge riktade bössan mot länsman över detta och mera sådant vart det klagomål. Och landshövdingen kom och höll förhör, och en avdelning knektar förlades där att vaka över ordningen, att hjälpa länsmannen att leta och rumstera efter brännevinstu i trakten. Men ’Bränne I bara’, tyckte knekta” Och vi brände och fägnade knekta. Och allt gick sin gille gång.”

Landshövdingen skulle visst ha yttrat efteråt att: ”Därnere såg det så skällt och magert ut, så att där hade de nog behövt fått hålla på å bränna.”

Sammanhållningen i bygden för den förbjudna hanteringen var sålunda stor. Man ansåg förbudet vara intrång i inkomstmöjligheterna, och alla var redo att hjälpa varandra i kampen mot kronobetjäningen, då den kom för att sin pliktskyldigt verkställa razzior.

Per Gustaf Nilsson stadsfiskal och stadsfogde i Alingsås i slutet på 1800-talet

Gustaf Ewald berättade om Gamle stadsfiskalen i Alingsås, Gustav Nilsson, att han som ung assistent åt länsmannen var med om att bli lurad av en smygbrännare i en avlägsen skogsbygd.

Kronobetjäningen kom sent en natt till en gård för att hämta en för smygbränning dömd person. Då man bultade på dörren hördes en röst: ”Jaså, nu är di här”, och efter vad besökarna senare erfor hade bonden så stigit ur sin och hustruns gemensamma säng inne i kammaren, gått ut i köket och sagt till drängen att inta hans plats i sängen bredvid hustrun, och när detta var gjort gick han själv och öppnade, kröp sedan ned i drängens soffa och drog täcket över sig. Vid länsmannens uppmaning till mannen i den ”äkta sängen” att stiga upp, gjorde denne inga invändningar utan följde lydigt med och satte sig upp på skjutsen, som skulle gå till Alingsås.

Då man kom i närheten av stan, frågade drängen vad det var för mening ”med denna skjutsen”. ”Joho, böterna för den olagliga brännvinsbränningen skulle ju setas å, de gick inte att komma undan för mindre”.

”Jaslå, men då sulle dä’la vara husbonn, å ja är bara drängen”, blev svaret.

Det var ju inte att undra på om ”feskalera” blev snopna. Den gången klarade smygbrännaren sig undan rättvisans hantlangare, men att han till sist inte undgick sitt öde, det är tämligen säkert.

Epilog

Tre män kikar in genom fönstret fönstret på en sovande man. Tomma brännvinsflaskor på bordet. Foto Karl Ivar Andersson 1920

Länsman Anders Fredrik Belfrage var av den adliga ätten Belfrage, Nr 782. Han var son till Magnus Belfrage och Johanna Andersdotter. Han gifte sig den 2 april 1872 med Ida Olivia Örn, född den 30 juli 1844 och dotter till Olof Fredrik Örn och Johanna Svensdotter. Två månader efter giftermålet födde hon en son, som fick namnet Idar Fredrik. Modern dog i samband med sonens födelse.

Anders Fredrik Belfrage hade en farbror som hette Erik Gustaf Belfrage. Han blev mördad på Änet i Kvinnestad 1852, när Anders Fredrik var 14 år gammal. Läs om detta här.

Källa: Gustaf Ewald, Horla hembygdsförening