SÄGNEN OM SVARTE ARVID

På vägen mellan Broddetorp och Håkantorp, finner man då man passerat Ekornavallen och kommit till det så kallade Nordtorpet under egendomen Äspås en gammal ekpåle upprest i en stenmur. Denna påle vittnar om en gammal sägen om en hemsk förbrytelse för många hundra år sedan:

Preussiska soldater avfyrar sina musköter under slaget vid Kolín 1757, i dagens Tjeckien

Då Västgöta ryttare 1757 begav sig till Pommern för att deltaga i det så kallade ”sjuåriga kriget” och tågade förbi Håkantorp, norr om Falköping, red en rusig dragon av vägen och dödade en liten fyraårig gosse, som sprang och lekte på ängsvallen.

Ryttaren högg huvudet av barnet och därefter en av gossens händer, vilken han sedan stoppade i sin huvudbonad.

Enligt den tidens gängse tro, skulle en soldat som dragit ut i krig, gå fri från både kulor och svärdshugg, om han lyckades utgjuta oskyldigt blod, helst ett barns, och fick något av offrets blod på sina kläder eller ett ben efter den mördade insytt i dessa.

Den omänsklige dragonen, kallades Svarte Arvid, var son till en trollpacka i Skaratrakten. Han sades ha hetat Äsping och tjänat för Esbjörnsgården i Öglunda.

Arkebusering enligt känd målning av Francisco de Goya

Dragonen blev genast arkebuserad på en plats i närheten kallad Äspingabacken, där man bildade spetsgård, och vid den plats, där mordet skedde, brukade vägfarande sedan kasta småsten, riskvistar och annat för att skydda sig för ”ont mot”, varmed i detta fall avsågs, att slippa möta samma öde.

En påle finns uppställd på den plats där han arkebuserades och som minne av denna händelse.

SANNINGEN

Vid ordinarie ting den 12 oktober 1691 framförde profossen (skarprättaren/RL) från Valle härad Anders Jonsson sventjänaren (en person som var anställd för att fullgöra rusttjänst åt en rusthållare/RL) Nils Andersson från Badene, som på bar gärning gripits för dråp på en 12 årig pojke.

Bålltorp Sätuna

Söndagen näst efter ”Bartesmässedagen” strax före solnedgången strax efter allmänna mönstringen på Höjentorp rider Sventjänaren Nils Andersson från Mönstringen i Höjentorp till sin moder Britta, som bodde hos fogden i Weka i Sätuna. Där fick han ett glas brännvin och en kanna öl. Vid Paris drack han och modern tillsammans med drängen Jon Muraremästare på Bålltorp 3 stop öl. Därefter red han vidare och modern följde med till kapten Botvid Gyllenstings hage där den adlige kaptenen stod och sköt med sina pistoler.

Klicka på kartan för att se en förstoring

Vid Vipebro på gränsen mellan Håkentorp och Hornborga träffade Nils smeden Erik Arvidsson från Kartabacken i St. Bjurum och Erik Andersson från Jutatorpet, på väg med mjöl från kvarnen. Han anföll dem med dragen värja och högg smeden i ryggen och mot huvudet så att mössan föll av. Han högg även efter den andre mannen, men träffade inte.

PLÅGAR OCH DÖDAR EN 12 ÅRING

Nils sprängde vidare över markerna mot Torbjörntorp och där träffade han på gossen Sven och barnflickan Karin. Barnen skulle hämta hem kreaturen till gården till husbondens gård.

Ryttaren tappade sin hatt och befallde gossen att ta upp den, vilket han gjorde, samtidigt som han tog av sin egen mössa. Nils förde sitt svärd över gossens huvud, red omkull honom och kretsade några varv runt den liggande pojken. Då denne ställde sig på knä och bad om förskoning red Nils åter omkull honom, så att pojken vred sig som en orm under hästhovarna.

Ryttaren red bort ett stycke men återvände och gav Sven ett sting genom skuldran in i bröstet sa att han strax dog.

Efteråt berättade Karin att ryttaren ridit mellan dem och dragit värjan och tappat hatten. Hon sprang och gömde sig men såg att ryttaren red runt gossen och sa till honom att ta upp hatten. Då gossen gjorde detta och gav den till ryttaren, red han omkull honom igen.

Sven stod på knä och bad sin ”hjärtans gode farbror” om att låta bli, men då red han omkull honom igen och ”gossen låg på ansiktet och vred sig tre gånger och hade lite ost och bröd uti handen”.

Nils red bort en liten bit från honom men kom strax tillbaka och stack honom, så att han skrek till.

Vid Torbjörntorp kom herredagsmannen Anders Winbos flicka Britta, 12 år, ridande med två ston och mötte ryttaren, som drog värjan och högg efter flickan och svor åt henne. Hon gömde sig bakom en mur och var mycket rädd och när han inte kunde komma efter henne svor han att hugga ihjäl henne.

Torbjörntorp Gammalt boställe. Falbygdens museum

I Torbjörntorp skrämde han en ”käring”, Kerstin Larsdotter på Bommen, till vettet. Han ropade till henne ”Kom hit annars skjuter jag ihjäl dig”. Hon svarade att hon att hon inte kunde gå ifrån ett litet barn som hon passade.

Torparen Sven Mårtensson på Bommen berättade vid förhören att han ropades hem av sin gamla hustru, eftersom en ryttare som betett sig illa fanns hos dem. Ryttaren bad om foder, eld och öl, vilket han fick förutom öl, som torparen sade att han ej hade hemma. När ryttaren skulle rida bort tog han torparen Sven i hand och gav honom två sötäpplen och berättade att han tjänat Ryttmästare Pauli (adliga ätten Pauli Nr 96) i tre års tid.

Pigan Sara Bengtsdotter i Bålltorp, som var över 15 år, kunde sin katekes och hon berättade under ed att hon och en annan piga träffade på en ryttare som redit runt omkring dem och frågat om de ville ha honom.

Kerstin Nilsdotter, som var ryttarens kusin, berättade att ryttaren ridit hästen för hårt, ”famntagit” henne våldsamt och därefter ridit bort till Trädgården i Karlebylånga.

Eftersom ryttaren var lätt att identifiera kunde Kronolänsman Lars Gunnarsson gripa dråparen, som emellertid nekade till brottet.

När han konfronteras med liket och tvingas röra vid det blödde det kraftigt. Dråparen förs strax till kronofängelset i Lidköping. Vid förhör kunde han inte minnas vad som hänt och nekade fortfarande till att vara skyldig.

Anders Bryngelsson, som var gift med sventjänarens farbrors änka hade erbjudit barnafadern förlikning innan rätten. Därför visste han att Nils Andersson var skyldig menade barnafadern. Bryngelsson förklarade att han ej kom ihåg detta utan hade bett om ursäkt för egen del om Nils skulle bli bunden vid brottet. Den mördade lilla gossens gråa vadmalsrock, på vilket stinget i vänstra skuldran syntes, bars fram i rätten, likaså ryttarens värja, som han hade haft vid mönstringen. Varken värjan eller rocken var det ringaste blodiga. Ett litet hugg fanns dock på den lilla nya vadmalsrockens ärmuppslag.

Rättegången överfördes till Häradsrätten för att den antingen skulle värja eller fälla.

Den svarande kunde inte värja sig från anklagelserna efter att alla bevis lagts fram varför han blev fälld för gärningen, för att obarmhärtigt och okristligt överdådigt ha mördat Anders Larssons lille och menlöse och mycket magra son Sven Andersson på Högen att halshuggas och steglas. Domen hemställdes i all ödmjukhet till Kungliga Hovrätten prövning.

Domen fastställes av hovrätten och vid vintertinget i Segerstad den 18 jan 1692 skedde exekutionen på Timberget där huvudet först skiljdes från kroppen genom bilans vassa egg och därefter pålades i avskäckande syfte.

Efter exekutionen och pålningen klagade vällärde Måns Forsberg i Broddetorp och löjtnant Reutersvärd samt klockaren i Segerstad Sven Andersson att bödeln mästermannen Oluff i Skara betett sig skamligt, då han avrättade Nils Andersson och pålade hans huvud.

Han hade med den stora pålspiken gått och stuckit folk och svenfolk och skrämt dem och samt tagit i dem och ruskat dem och jagat och skrämt folk framför sig och jagat dem som fårahjordar.

Allt detta hände innan fången kom till platsen. Om detta jagande av folk på avrättningsplatsen vittnade även nämndemannen Per Andersson och Anders Jonsson, båda från Ugglum.

Esbjörn i Backabo klagade att bödeln tog tag i och ruskade hans son Anders och ”karvade” i honom,  vilket även soldaten Jätte vittnade om.

Bödeln skrämde folk i gårdarna där han gick omkring och tiggde och hiskeligt svärande körde med dem till vad han behagade.

Han hämtades in och befanns vara drucken, gruvligt svärande och bad folk fara och flyga. Han påstod att han var berättigad till att gå omkring efter hjälp en gång om året och bad dem, som ej ville hjälpa honom, vara bödlar själva.

Man upplyste honom om att det var förbjudet att gå i gårdarna eller annorstädes alls än dit han var kallad att ”valacka”. Han svarade “jomen”, han visste att det var kungens vilja och befallning, att han skulle vistas hemma i sitt hus.

Eftersom han inte ville få några klagomål på sig, bad han att få sin dom i gatulopp och bad den ”fule taga alla dem, som ej slogo honom ordentligt”.

Bödelns beteende jämställdes med rån eftersom han gjort så grova excesser och visat ett skamlöst beteende, samt missbrukat Guds namn. Han dömdes han till 9 gatulopp, med tillägget att han kunde dömas till döden om han upprepade brottet.