SJÖRÅET OCH BÄCKAHÄSTEN

Sämsjön Foto 1920 Olof Persson

”Min morfar och morbror Albin var en gång ute och fiskade kräftor i Sämsjön”, berättade en äldre fru I början av 1900-talet. ”De höll till på några holmar i sjöns södra del åt Od till. Som de låg där och rodde mellan holmarna, fick de se något vitt, som rörde sig i vattnet en bit framför ekan; det liknade ett par människor. Morbror Albin ville ro fatt på dem, men det ville morfar inte vara med om. Det var sjöjungfrur, sade han.”

Gubbarna, som bodde på småtorpen öster ut i socknen och som hade utsikt över Rösjön, hade alltid så mycket att berätta om den rika ”frua” i Rösjön. De kunde berätta om vilken grann boskap hon hade, och vilka stora ”lak” hon brukade ställa till med.

Stora Höberg i Norra Vånga Foto Carl Victorin 1900

”Nog för att de kunde göra stora och granna lak på herrgården, men se, i det fallet stod frua i Rösjön ingalunda Höbergsfrua efter”, brukade gubben på Lindöna säga.

”Sjöfrua” hade boskap i mängd; ibland kunde man få se hennes boskap gå och beta på sankmarkerna utmed sjön, men så snart någon kom i närheten, rusade hela flocken i sjön och försvann.

Hon hade stora och vackra skepp. En gång såg ett par skeppare på Vänern hur sjöfrun styrde in mot Lidköping. Då hade hon inte mindre än tolv skepp, och alla gick med spända segel. Berättaren försäkrade, att man aldrig kunde se ”grannare” skepp. Men som man väl fått ögonen på dem, var de försvunna. Så efter en stund uppenbarade de sig kanske på nytt.

Styrde sjöfrun in mot hamn, blev det snart storm, då var bäst att vara på sin vakt.

En gång var det ett par fiskare, som givit sig rätt långt ut till sjöss på Vänern. Som de satt där, upptagna av sitt fiske, fick de se ett okänt skepp med spända segel styra in mot Lidköping. Men så med ens var det försvunnet. Efter en stund fick de åter syn på skeppet, som då befann sig betydligt närmare hamn. Då förstod männen i fiskebåten, att de måste söka hamn, de också. Ja, i hamn kom de, men det var i sista stund, innan stormen bröt ut, och det blev ett fruktansvärt oväder.

På den tiden svenskar och danskar jämt låg i luven på varandra, hände sig en gång att sjöfrun kom ombord på ett av svenskarnas skepp och sade:

”Nu kommer de danske. Håll er nu beredda och rikta kanonerna så som jag säger”. Och så visade hon matroserna varåt de skulle rikta sina kanoner.

Danskarna kom mycket riktigt. De hade tänkt att överrumpla svenskarna och hade antagligen gjort så, om sjöfrun inte varskott dem i tid. Striden pågick i tio timmar, så det var en hård strid, men svenskarna vann till slut.

NÄCKEN, STRÖMKARLEN OCH BÄCKAHÄSTEN.

Näcken sitter och spelar vid ett vattendrag

Näcken bodde i strömmar och forsar av nordrinnande vatten; han kallades ock allmänt ”strömkarn” eller ”strömgubben”. En del av de gamla på den tiden menade dock att det var skillnad på ”näcken” och ”strömkarlen”. Näcken höll visserligen till i strömmar och fall, även han, men hans egentliga tillhåll var sjöarna och flodernas lugnvatten, där näckrosorna stod och gungade, under det att strömkarlen alltid  uppehöll sig i strömmarna, som framgår av namnet. Man menade även, att näcken var ett ondskefullt väsen, som ville ta människors liv. Strömkarlen var emellertid en liten oförarglig varelse, som gjorde varken djur eller människor något förnär. Han endast förljuvade tillvaron med sin underbara musik.

Knutskvarn i Lidan nära Tråvad

Mellan Knutskvarn och Borga kvarnar bildar Lidan en ganska stor och bred ”hulj”, vilken enligt en dåtida berättare gick under namnet ”Neckehulj”. Namnet levde kvar långt in på 1900-talet och kanske någon äldre person fortfarande minns det, även om intresset för ”huljen” tynat bort. En del gamla namn liksom dör bort med tiden. En större sten nedanför den branta strandsluttningen på södra sidan gick under namnet ”Nicke”-eller ”Neckesten”, ty på den brukade näcken understundom sitta.

Lidan vid Lidafors i Edsvära, där ån bildar en s.k. ”hulj”. Under sommaren, då vattnet står lågt och stränderna kantas av säv och vass, ter sig ”huljerna” ej särskilt stora, men höst och vår, då vattnet breder ut sig över de sanka stränderna, förvandlas dessa lugnvatten ej sällan till små sjöar. ”Huljerna” har varit fruktade, och det med rätta, ty de har vanligtvis bråddjupa stränder. I gången tid fruktade man ”huljerna” även av den orsaken, att övernaturliga väsen troddes hålla till i dem. Foto Erland Hast 1949.

”Se näcken, den är farlig, den var de gamle så rädda för”, säger samme berättare. ”Han lockar till sig barnen med de stora och granna näckrosorna, som står och gungar på branten till något bråddjup, men inte tänker barnen på sådant, när de ger sig ut efter dem. Så trampar de på någon slipprig sten, halkar och faller omkull, och kommer de bara en gång under vattnet, så blir de där. Då snärjer de in sig i nate och tågor och vad det är allt, så det är stört omöjligt för dem att ta sig upp. De trodde allt, de gamle vill säga, att det var näcken, som snärjde in dem, för han ville åt människoliv”.

Det var nog ingen som vågade gå i en å eller sjö för att bada utan att först sticka en kniv eller annat stål i stranden. Det kallades att ”binna” näcken. Man brukade även läsa en ramsa, som skulle vara till skydd. När de sedan kom upp efter badet, brukade de kasta en peng i vattnet. Den skulle näcken ha. En knapp kunde också gå an, om den var av metall, annars dög den inte. Näcken var mycket hämndgirig; fick han inte vad han skulle ha, hämnades han.

Om näckens utseende berättade en man i Trävattna:

”Näcken var alltid gammal, han hade långt hår. Näcken låg och flöt på vattnet eller drev med strömmen långa stunder, men rätt som det var försvann han i djupet. Ibland kröp han upp på en sten och satte sig. Det var en liten gubbe med långt grönt skägg. Min mormor berättade, att hon sett honom många gånger, och hon sade sig ha sett honom så tydligt, så tydligt så”.

Två bondflickor som lyssnar till Strömkarlens spel, målning av Johan Zacharias Blackstadius. Foto: Nationalmuseum

Även strömgubben beskrives som helt liten, men han besatt en oerhörd styrka. Han uppenbarade sig stundom i kvarnarnas hjulhus, och då bar han vanligtvis röd mössa.

Näcken spelade i forsarna alla högtidsaftnar, först och främst om jul och midsommar. Den, som ville höra näcken spela, skulle passa på en sådan afton.

Södra Björke kyrka Foto Anders Roland

Det var en präst i Södra Björke, som hette Risbeck (Carl Risbeck, född 1781, komminister i Södra Björke 1816, kyrkoherde där 1830-45, död 1866). En juldagsmorgon, då han reste till Hudene för att hålla ottesång, fick han höra näcken spela i en fors utmed vägen; det var nog den forsen, som är nedanför Lundagården.

”Jag vet att min förlossare lever”, spelade näcken.

”Du har ingen förlossare!” sade prästen. ”Förr skall det växa rosor på mitt piskeskaft, än att du får förlossning!”

Då blev näcken uppgiven. Han började snyfta och gråta och slog sönder sin fiol mot stenarna i strömmen.

Men när prästen slutat ottesången och kom ut till sitt åkdon för att fara hem, var hans piskskaft fullbesatt med rosor. De blommade så vackert, alldeles som om det skulle varit mitt i sommaren. Då ångrade prästen sig, och när han kom tillbaka till forsen, ropade han:

”Spela, du näck, din förlossare lever!”

Då började näcken åter att spela.

Karl Johansson Knusten i sin kvarn Hudene Foto Gustaf Ewald 1908

En gång var det en mjölnare på Holmen, som malde en ”tummesmässenatt” (Tomasmäss var den 21/12 och var helgdag fram till 1772). När det led mot midnatt, tog kvarnen till att gå så hiskligt fort, och så tvärstannade den. Då tog mjölnaren sitt lyse och gick ned i underkvarnen för att se hur det var fatt. Då satt där en liten gubbe gränsle över ”duneståcken” och höll i det stora kugghjulet med båda händerna. Han hade röd mössa, den lille gubben.

”Se, här sa du få”, sade mjölnaren, ”bara du later mäk mala”. Och så tog han upp en blank tolvskilling, den blankaste han hade, och gav honom den.

Då släppte gubben taget om hjulet och försvann. Sedan kunde mjölnaren mala ostörd.

I Hudene berättades att ”Johannes på Berget eller Bergel, som han vanligtvis kallades, var en omtänksam gubbe. Natten till tomasdagen slog han alltid en slatt (skvätt) säd i ån, en tre kannor eller så. Sedan kunde Bergel mala så länge han behagade.”

Om mjölnaren inte gav strömgubben tre kannor råg natten till ”tummesmäss”, gick det galet. Rågen skulle slås i kvarnrännan.

”Så gammal jag är”, sade mjölnaren i Kvarnö i Larv en gång på 1880-talet, ”så vet jag mig inte ha malt en enda tummesmässenatt utan att kvarnen krånglat på ett eller annat vis. Bäst är att slå igen dammluckan med sols nedgång på kvällen till tummesmässe. Då har man åtminstone kvarnen i skick, när nästa dag kommer”.

Strömgubben höll till i kvarnforsar och hjulhus. ”Det är en liten oförarglig en, den behövde ingen vara rädd för”. De gamle kallade honom vanligtvis för tummesmässegubben, för han brukade spela i kvarnforsarna natten till Tomasdagen, och då ville han att det skulle vara tyst i kvarnen, då fick den inte mullra och gå. ”Att det inte bara är prat, kan jag själv intyga”, säger berättaren, ”för jag har själv hört tummesmässegubben spela en gång i min ungdom, då jag var hemma hos far och hjälpte honom med kvarnen. Jag passade på en kväll, natten till tummesmässe, och jag hade lyckan med mig, för rätt som det var stämde han upp nere i hjulhuset. Det var en så ljuvlig musik, att den kan inte beskrivas. Den liknade mest en eolsharpa, när någon verklig musiker trakterar den. Det var knäppningar och löpningar och sångbara melodier däremellan. Jag blev så betagen i den underbara musiken, att jag kom mig ingenting för på en lång stund. Men så kallade far på mig och frågade, var jag höll till. Då skyndade jag mig fram till honom och sa:

Far, tummesmässegubben spelar här nere i hjulhuset. Kom med, så ska du få höra!

Du pratar, tyckte far då, för se, han hade blivit omvänd, och efter den dagen ville han aldrig höra talas om något sådant. Det är väl någon vattenstråle, som du hör spela.

Nej, far, sade jag då, det här är verklig musik. Kom med, så får du höra, vad du aldrig har hört förr!

Då gick far med mig, men när vi kom ned till hjulhuset, hade musiken upphört. Då hördes bara vattenstrålarna, som pinade sig igenom hålen i kvarnrännan, och vattendropparnas fall, men musiken, den var som sagt förstummad för den gången.”

Lidaforsen sommartid en au de platser, där spelmannen kunde lära au näcken. Foto Erland Hast 1949

Under stilla och lugna kvällar, inte alltid men ibland, kunde de, som bodde i närheten av ån, höra strömgubben spela i Lidaforsen. Han brukade även spela i Rangelaforsen; det var till någon av dessa forsar, de brukade gå, som ville lära sig spela.

Det var särskilt under vårkvällarna, som strömgubben lät höra sig, men det var farligt att stå och lyssna till hans spel, om man inte hade någon mening med att lära sig det. Ja, en eller annan gång betydde väl inget, men om någon ställde sig att lyssna gång efter annan, kom en sådan lust över honom, att han inte kunde bärga sig med mindre, än att han gav sig av till forsen, där strömgubben höll till, i akt och mening att lära sig hans spel.

Kvissle bro. Till vänster om den på bilden synliga strömfåran går den något större och högre liggande »kvarndra, som driver Kvissle kvarn (känd sedan 1402). Genom springor i berget sipprar vattnet ned till den lägre strömfåran. Under stilla vår- och sommarkvällar åstadkommer dessa större och mindre vattenstrilar en naturens egen musik, som helt visst verkat befruktande på människors fantasi i gången tid. Hit gick spelmän, som ville lära av näcken. Fotot tillhör H j. Hammar, Kvissle, Trävattna.

Ville någon anlita strömgubben som läromästare, skulle han gå till forsen tre torsdagskvällar i följd. Han skulle gå ensam och under tystnad. Första natten gick ju an att sitta där, men redan då kunde han få se besynnerliga ting. Andra kvällen frestade det verkligen på. Då sjöd och brusade det hemskt i forsen, och svarta hundar kom upp och dansade på stranden, men om spelmannen blott satt kvar och fortsatte med sitt spel, försvann hundarna. Sprang han däremot sin väg, var allt förlorat. Den tredje torsdagsnatten mellan tolv och ett kom strömgubben själv upp ur forsen, och då lärde han den, som visat sig ståndaktig och bestått provet, att spela danser, polskor och låtar, ja, vad som kunde påfordras. Det skedde med endast tre stråkdrag. En förutsättning var naturligtvis, att spelmannen hade lust och fallenhet för musiken och att han var en man med mod, ty endast mycket djärva och modiga män kunde uthärda provet, och endast de kom i besittning av den verkliga spelmanskonsten.

Den konsten fick emellertid ingen för inte. Då strömgubben kom upp ur forsen, stack han spelmannen i vänstra handens ringfinger, så att tre droppar blod kom i vattnet, och därmed hade han spelmannens själ i sitt våld. Vid detta tillfälle skulle strömgubben ha en svart höna eller en svart katt, varom inte fick spelmannen ge sitt eget liv, sade en berättare i Larv

Prästaströmmen i Skarstad Vara

I Skarstads socken bildar Lidan en fors, som fått namnet Prästaströmmen, och där höll strömgubben till.

Den, som ville lära sig att spela av strömgubben, skulle gå till Prästaströmmen tre torsdagar å rad. Den tredje kvällen skulle han ha med sig en svart katt, på vilken ej fick finnas ett enda vitt hår. Fram på natten, när allt var tyst och lugnt, skulle spelmannen kasta katten i strömmen.

När Strömgubben fått katten, kom han upp ur strömmen och frågade, om spelmannen ville lära sig hans spel, vilket denne naturligtvis jakade till, om han uthärdat så länge. Strömgubben frågade därpå, om spelmannen ville vända näven efter fiolen eller fiolen efter näven. Då gällde det för spelmannen att tänka sig för, så han gav det rätta svaret, nämligen att han ville vända fiolen efter näven, för eljest vred strömgubben av näven på honom.

Om spelmannen inte hade en svart katt med sig den tredje torsdagsnatten, måste han ge sitt eget liv. Nu ”friade” han sig med katten. När näcken fått den i sina händer, synade han den först mycket noga, ty det fick inte finnas så mycket som ett vitt hår på den, därpå ryckte han katten i två bitar och kastade dem i strömmen.

I stället för katt kunde spelmannen ”fria sig” med en svart höna, på vilken ej fick finnas ett enda vitt dun.

Enligt de flestas mening måste spelmannen under alla förhållanden ge näcken tre droppar av sitt eget blod, och därmed tillhörde han honom. Ville han rädda sin själs eviga väl, måste han avstå från att lära av näcken.

Envar, som lärt av näcken eller strömgubben, kunde spela en polska, som man kallade ”näckens polska”, ”näckapolskan”, ”näckaspelet” eller ”strömkarlspolskan”. Namnen växlade med berättarna, den ene har hört berättas så, den andre så. Till dessa namn kan vidare fogas strömkarsslag, äkta strömkarspolskan och ”niennepolskan”. Ordet »slag» syftar antagligen på ett äldre uttryck, nämligen att ”slå på harpa”. För övrigt tycks samtliga berättare vara ense om, att näcken spelade på fiol, alltså samma instrument som spelmännen allmänt använde.

Namnet ”niennepolskan” syftar på att polskan hade nio repriser; den polskan fick spelmannen ej spela till slut, ty om han kom in på den sista reprisen, hade han inte i sin makt att sluta utan att någon utomstående ingrep.

Strömkarlspolskan hade tolv repriser, uppger en berättare. De första tio var inte farligt att spela, och inte den elfte heller, om spelmannen blott höll räkning på repriserna, så han inte kom in på den tolfte, ty då hade han inte i sin makt att sluta. Då dansade både unga och gamla, om de så aldrig svängt i dans förr, ja, till och med döda ting, såsom bord och stolar.

Hade spelmannen lärt av näcken, kunde fiolen spela av sig självt. Spelmannen kunde sitta och sova men spelade lika bra ändå. Och blev det riktigt förtrollat, såsom när spelmannen spelade näckapolskan till slut, kunde till och med stockarna i väggen spela.

Bäckahästen hoppar ner i strömmen med ett barn på ryggen

Där det fanns ängar utmed en å eller bäck, kunde man ibland få se en vit häst; det var bäckahästen. Kunde de komma denne så nära, att de kunde kasta ett stålbetsel över honom, innan han sprang ned i vattnet, var han lätt infångad. Då kunde man använda honom som en vanlig häst. Han var ofantligt stark, mycket starkare än andra hästar. Det påstås att det var näcken, som förklädde sig till häst, när han lämnade vattnet.

En gammal man i Larv berättade:

”När vi var små, brukade far varna oss för bäcken och säga: I får inte gå ner te bäcken, barn, för då kan bäckahästen komma å ta er.”

Det var några barn, som lekte på en äng utmed en sjöstrand. Då kom en vit häst in på ängen. En av pojkarna tog sig dristigheten att klättra upp på hans rygg, för han ville så gärna rida. När de andra barnen såg det, ville de också rida. För varje barn, som tog sig upp, sänkte hästen huvudet. Slutligen återstod endast en liten parvel, som sa: ”Necka (nicka) en gång te!”

Men då sprang hästen i sjön med sådan hast, att barnen föll av och blev liggande på ängen, och det blev deras räddning, ty det var näcken, som hade förvandlat sig till häst. Hade pojken inte, utan att veta det, nämnt honom vid namn, hade han gått i sjön med dem allihop.

Stuga vid Tunarps kvarn

För åtskilliga år sedan fanns en mjölnare i Tunarp i Eriksberg som hette Magnis (Magnus). Förutom kvarnen hade han en liten åkerlycka, så han kunde vinterföda en eller i bästa fall två kor, men dragare hade han ingen, utan det passade han på att låna, när bönderna kom till kvarnen för att mala.

En vårmorgon gick Magnis och väntade på en bonde, som enligt avtal skulle komma till kvarnen med ”mälde” (kvarnsäd) just den dagen, men morgonen gick utan att bonden hördes av. Medan Magnis väntade, gick han in till mor i stugan ett slag. Han hade emellertid bonden i tankarna, och efter en stund gjorde han en titt ut. Då fick han se en vit häst gå och beta på gården. Det rätt vanligt, att bönderna under våren och försommaren lät sina hästar gå fritt omkring och beta på kvarngården och vägkanterna, medan de väntade på sitt mälde (mjöl). Det var Magnis så van vid, så det förvånade honom inte att se hästen gå där med töm och sele på. ”Bonden håller förstås till hos lilldrängen i kvarnen”, tänkte han.

Alltnog, Magnis tog och spände hästen för harven och redde till sin åker, och när han var färdig med den, spände han som vanligt ifrån. Men så snart hästen kom loss, sprang den ned i ån och försvann. Då var det inte svårt att förstå, vad det var för en häst. Efter den dagen växte det aldrig något på den åkern.

Nämnde Magnis levde i slutet av 1700-talet, enligt berättaren som själv var född i Eriksberg 1844.

Grundat på berättelser av Linnar Linnarsson