TUR OCH OTUR

Ladugård på torpet Källeberg (i dagligt tal ”Glashultet”) under Källenäs, Kinnarumma Råbacka.

Det märkliga med denna är att den är den enda ännu kvarstående ladugård som hittills påträffat med orm inlagd i tröskeln i avsikt att hålla trolltyg och sjukdom, ”otur” borta från kreaturen.

———————————-

”Den, som har tur, behöver inget vett”, heter det, och: ”när turn är med, så gresar ornen” (grisar fargalten).

En mer än vanligt god tur kallas ”skråvtur”.

När något oväntat sker, heter det: ”Äntligen lammade baggen!” Trots alla kloka beräkningar händer stundom att man misslyckas ”ty Skam kan ladda”, säger man.

En del personer har tur, andra inte. En del har tur i spel, de vinner på första lott, de köper; de har speltur. Andra vinner aldrig: tur i kärlek men inte i spel, heter det då, men det kan också sägas tvärt om.

Tur eller otur, det beror på i vilken stjärnbild man är född. Den, som är född i vågens stjärnbild, har tur till affärer, och den, som är född i skyttens stjärnbild, har tur i jakt.

Turen kunde sitta i en ring, ett föremål, som man bar på sig, eller i ett klädesplagg.

Vårgårda Marknad

En man i Ornunga berättade om en ung bonde, som ställde sig att singla på marknaden i Mörlanda. Han förlorade gång efter annan. Först spelade han bort så mycket han ägde i kontanter, så häst och vagn. När han ingenting mer hade att spela om, kastade han av sig rocken, och med den som insats vann han tillbaka alla sina föregående insatser och mycket mera därtill. Se, turen satt i rocken.

Larvs kyrka 1936

I Larv berättades det att det fanns en stråtrövare och bandit, som man aldrig lyckades att fånga in. De hade honom i sina händer gång efter annan, men ändå gick han ifrån dem. Men så en gång passade man på, just som mannen gick ut ur kyrkan, och då tog de honom.

”Hade jag anat detta”, sade mannen då, ”så hade jag allt behållit skinnbyxorna på”.

Då satt turen i byxorna, det var tack vare dem, som han alltid klarat sig intill denna dag. Men trots att han klarat sig undan rättvisan, sade man att han hade ”Skam i byxorna”.

En del djur förde tur med sig, andra otur. Man kan alltså tala om ”turiga” och ”oturiga” djur. Till de förra hörde hästen, hunden, skatan, svalan och spindeln, till de senare räven, ekorren, ugglan och i all synnerhet korpen.

Vad katten beträffar, var den både ”turig” och ”oturig”, men ”turigheten” tycks ha varit övervägande. Man talade också om ”kattetur”. Om knallen mötte katten i förstudörren, sken han upp, ty kattmöte betydde tur i affärer. Men ändå bättre var, om katten hoppade upp och satte sig på knallens påse, ty då fick han god tur till hela lagret, så långt det räckte.

Innan man flyttade in i ett hus, som stått obebott, kastade man först in katten. Var det så att den behagade stanna kvar i stugan, kunde man tryggt flytta in. Och satte katten sig att spinna, bådade det lycka och hemtrevnad.

Hoppade katten upp och satte sig i vagnen, när man skulle resa bort, ansågs det båda lyckosam resa. Innan man lade ny sele på hästen, skulle katten hoppa genom den, ty då fick man tur till såväl häst som sele.

Det var en bonde i Gäsene, som beställt en ny sele, och den ville han ta i bruk för första gången, då man reste till julottan, men först skulle katten göra sitt hopp genom selens bogträn och orv. På julaftonen stängde man inne katten för att ha denne till hands, då man hämtat ned selen från vinden nästa morgon. Men hur det var, så råkade katten smita ut i ett obevakat ögonblick. Man lockade och man letade, men ingen katt stod att finna. Och inte kunde bonden förmå sig till att lägga selen på hästen utan föregående ”kattehopp”. Alle man stod resklädda, ungdomarna manade på fadern och sade: ”Sela på bara och spänn för, så vi kommer till kyrkan, innan det blir försent!”

Far och mor hade emellertid sin mening för sig, de lade av sig ytterkläderna, och sedan fick ungdomarna göra, som de ville: gå till kyrkan eller stanna hemma. Någon slädfärd blev det inte den juldagens morgon, bara för att katten behagade försvinna. Eljest var det ju meningen, att ottefärden skulle helga donen. ”Men först det ena, så det andra”.

Däremot betraktades det som ”oturigt”, om katten korsade vägen, då man var på resa bort. Och om en katt lade sig att dö i ens ladugård, varslade det om stor otur. Var det gårdens egen katt, skulle något av kräken (kreaturen) dö, men var det en främmande katt, varslade det om dödsfall i gården, berättade en man i Hudene.

Kom en ekorre fram till gården, varslade det likaså om dödsfall, och där ekorrarna höll till på vinden, där regerade allt som dåligt är.

Skatorna förde tur med sig till gården. Ingen ville därför ofreda skatorna och riva ned deras bon, var de än byggde. De förde ett förskräckligt oväsen, särskilt under vårmorgnarna, men ingen tog illa vid sig för det, utan snarare gladdes man åt deras ”skreckanne”. Det var goda tecken att skatorna trivdes vid gården, fast nog kunde det hända, att de lönade gästfriheten med att hacka sönder äggen i hönornas reden och att röva bort kycklingar, vilket mor i gården naturligtvis var allt annat än glad åt. Men sådana bagateller fick man inte fästa sig vid, menade far i huset. Huvudsaken var att boskapen ville sig. Tänk om oxen eller bästa kon skulle ligga och ”ge upp’et” (dö). Det vore värre det. Det ingick alltså i husfaderns intressen, att ingen ofredade skatorna och deras bon, ty där skatan inte trivs, där har varken folk eller fä någon trevnad, sades det.

Ladusvala Foto Hilding Mickelsson

Svalorna förde också lycka med sig till gården. När man byggde ladugård, skar man ut tre hål i vardera gaveln, så att svalorna kunde flyga ut och in under åsen. Byggde svalorna sitt bo under taket, var huset skyddat för vådeld.

Spindeln förde tur med sig, vilket framgår av ordet ”täckespindel” (lyckospindel). De gamle var alltid så rädda för att man skulle skada eller döda spindlar, som kom in. De bar ut dem helt varligt, om så var att man ville avlägsna dem

När en gård bytte ägare, brukade den bonde, som lämnade gården, hålla auktion och sälja av husdjur, redskap och annat lösöre. Den nytillträdande ägaren passade då på att göra en del inköp, större eller mindre, det berodde på om han var nybörjare eller ägt lantbruk tidigare. Men även om gårdens förre ägare flyttade med sig sitt lösöre till en annan gård, var det dock sed att han lämnade litet foder i ladan, så att den nytillträdande hade, medan han kom i ordning. Dessutom gav det bättre tur till gård och husdjur, vilket var en viktig sak. Någon gång kunde det hända att snåla och gnidna personer skrapade rent i ladorna, men detta bedömdes rent av som ett nidingsdåd. Visserligen förekom att man på grund av missväxt måste förbruka allt, men att skrapa rent i ladorna utan tvingande skäl var ungefär detsamma som att medvetet vilja stjälpa den, som kom efter.

Skäppa från 1852

Liknande förhållanden gällde även manbyggnaden med vind och spannmålsbod. Flyttade man ut ur ett hus och ville att den, som kom efter, skulle få lycka och trevnad, undvek man att riva med sig rubb och stubb. I bondehemmen var det kanske någon gammal ekkista, som fick stå kvar. Sädeskaren på vinden eller i boden brukade också få stå kvar, ty de var för det mesta så stora, att de ej kunde föras från det rum, där de bundits fast. Och den bonde, som hade hjärtat på rätta stället, lät den nytillträdande övertaga åtminstone någon ”skäppa” spannmål. I vilket fall som helst sopade han inte karen. Oberoende av vem som flyttade eller vem som kom låg som regel så pass många korn på karets botten, att man kunde se vad för slags spannmål som förvarats i det eller det karet. Dessutom var det kanske några mer eller mindre brukbara husgeråd, som fick ligga kvar på vinden. Det skedde med den motiveringen, att om de kan vara till någon nytta för dem, som kommer efter, är det dem väl unnat, ”varom inte kan de ligga, där de ligger. De är inte i vägen för någon”.

Dessa matsalsmöbler har gått från ägare till ägare på Iglabo sen mitten av 1800-talet

På herrgårdarna var det vanligtvis någon tavla, till exempel ett målat porträtt av gårdens grundare och byggherre, som fick hänga kvar på sin ursprungliga plats. Vidare brukade man låta någon gammal möbel följa gården, kanske en klocka. Förde någon med sig ett inventarium, som följt gården sedan gammalt, fick han ingen tur till varken det ena eller det andra i det nya hemmet. Dylika föremål var vigda vid sitt ursprungliga hem.

Gummor vid spinnrock. Foto K&A Vikner Vänersborgs museum

Klockan betraktades tydligen som ett turigt föremål, eftersom den rätt ofta fick följa gården. Spegeln däremot var farlig. Råkade någon slå sönder en spegel, förföljdes han av olyckor i sju år. Spinnrocken var ett oumbärligt redskap i varje hem, men den förde otur med sig på sjön. Under 1800-talets mitt och senare hälft, då så många svenskar utvandrade till Amerika, var det en och annan hustru, som ville ha sin spinnrock med sig, men det var fåfängt att försöka, ty det fanns ingen kapten, som tordes eller som än i dag törs ta en spinnrock ombord.

Ville bonden ha tur till den gård, han fått övertaga i arv, skulle han nöja sig med de byggnader, som fanns och som varit goda nog åt förfäderna, inte bygga om utom i trängande fall.

Och i de fall han byggde om, borde han helst bygga enligt hävdvunnen sed. När någon byggde större och förnämligare än sina grannar, skakade dessa betänksamt sina huvuden och menade som så: ”Vi får väl se hur länge han står rycken”. Att bygga stora och granna hus vittnade om världslig fåfänga och högmod, vilket var ett trots mot Gud.

Vad som sagts om gårdens byggnader, gällde även åkrar och ängar. Man skulle väl vårda sig om det arv, man fått emottaga från fäderna, inte klandra och inte ändra allt för mycket på vad föregående släkten funnit gott och ändamålsenligt. Det hade ingen välsignelse med sig.

När en och annan ung bonde började att bryta sten och röja bort stenrören (stenröse), skakade de gamla misstroget på huvudet och sade: ”Nu ä dä la snart slut mä dän!”

Plogar med träplog, krok

Om bönderna råkade köra upp en sten, då de brukade jorden, så vågade de inte bära stenen eller forsla den med särskilda redskap till ett stenröse, utan då lade de ned ”kroken” (träplog) på sidan, så att stenen släpade med i ”kroksbåget” till närmsta åkerren. Det var knappt att de tordes gå nära stenen så mycket, att de rullade upp den på renen.

Män som bryter sten i skogen

När någon avsiktligt bröt sten, sade man i Hudene: ”Nu går den bonden snart från gården!”

Under året fanns vissa dagar, som man kallade ”förkastelsedaer”, och på dessa undvek man att företaga sig något av vikt.

Det var ett par förlovade, som kom till prästen och anhöll om att bli vigda en viss dag, men prästen var förhindrad just den dagen, varför han föreslog en annan dag. Då sade fästmön, att på den dagen ville hon på inga villkor vigas, ty det var en förkastelsedag.

Prästen, som tillhörde den stränga och allvarliga riktningen, svarade då: ”Gud förkastar inga dagar. Och därvid fick det bli” berättades det i Larv på 1870-talet.

Den, som får sista skvätten i vin- eller brännvinsflaskan, får ”sonalöcka” (lycka till son).

”Du sa la ha pojken!” brukade det heta. Eller: ”nu sa du få pojken!” Slår värden de sista dropparna i sitt eget glas, brukar det ske med den motiveringen: ”Nu tar’a pojken!”

I en del fall får man önska lycka, i andra inte. När allt är klappat och klart, är det inget som hindrar att man lyckönskar, men i sådana fall, där utgången är oviss, bör man helst inte säga något. Man bör alltså inte önska lycka till, när någon ger sig ut på jakt eller fiske eller till sjöss.

Gravhögar, gravstenar och värdeföremål, som följt den döde i jorden, skall man aldrig befatta sig med, ty då drabbas man av olyckor och ledsamheter.

Norra Vånga kyrka och prästgård. Foto Gustaf Ewald 1927

Linnar Linnarsson berättade om en dräng på Stubbagården i Norra Vånga, som var sysselsatt med att gräva fram sand ur en grusgrop på Ledsberget. Då träffade han helt oförmodat på en gravurna, men i sitt oförstånd sparkade han till urnan, och skör, som den var, föll den i idel småsmulor. Efter den dagen var drängen lam i sitt högra ben, samma ben som han sparkat till urnan med. Och lam förblev han för återstoden av sitt liv.

I Hällstad berättades om en bonde, som byggde sig en ny ladugård av sten. En del sten tog han på en gammal ödekyrkogård, som låg på hans ägor. Han lät kila isär gamla gravhällar och andra stenar, som lämpade sig till byggnadsmaterial. Men han fick aldrig någon tur till djuren i sin nya ladugård; de förolyckades och de dog, och det kom sig därav, att han skändat de dödas gravar.

Siene Kyrka Foto Gustaf Ewald

”En gång hjälpte min far till med att ta upp en grav på Siene kyrkogård”, omtalar en berättare. ”Det var han och en till. Då fann de en så stor och grann ring, rena guldet.” Här fanns ju ingen ägare. Om männen velat, kunde de ju ha tagit ringen, men det gjorde de inte, ty det var någon död, som fått den med sig i graven. Den var vigd till jord, och därför stoppade de ned den igen. Att ta sådant, som var vigt till jord och följaktligen hörde jorden till, var farligt — det förde bara sorg och olyckor med sig.

Ej heller fanns någon lycka att vinna med det, som man förvärvade sig på orättfärdigt sätt, ”ty det orätt fås, med sorg förgås.”

Ovanstående grundar sig på berättelser av Linnar Linnarsson.

​