WITTENBERGARE
St Marien kyrkan i Wittemberg där Luther predikade
WITTENBERG
När äldre personer berättar om präster, som kunde mer än andra, följer vanligtvis som förklaring: Se, han var wittenbergare. Förklaringen innebär att prästen hade studerat och avlagt sin examen i Wittenberg, som var den förnämsta av alla prästskolor. Förklaringen innebär vidare, att prästen besatt en del magiska kunskaper, vilka han likaså förvärvat sig under vistelsen i Wittenberg.
Prästerna hade förr en helt annan ställning än nu. När människorna råkade i betryck och trångmål, inte bara andligen utan ofta även lekamligen, vände man sig till prästen. Han fick aldrig stå rådlös. Djävulstron var en levande verklighet, och många gånger fick prästen kämpa en hård kamp med denne ”själafiende”. Det fordrades då, att prästen kunde sätta makt bakom orden, och det var just vad wittenbergaren kunde. För honom måste Satan och allt hans anhang vika fjärran.
Ej sällan likställdes emellertid wittenbergaren med en trollkunnig person i allmänhet. Skolan i Wittenberg var en trolldomsskola, sägs det, dock vida förnämligare än någon annan, och liksom andra trollkunniga troddes wittenbergaren ha en svartkonstbok, vilken sades komma från samma skola. Av denna orsak undviker en del äldre och kyrkligt sinnade personer ordet wittenbergare. De föredrar att berätta om prästen, som en »andens man».
Bilden visar ett parti från Borga, där Lidan går fram genom en ganska djup och bred dalfåra. På dalens motsatta sida och något till vänster ser man en björkdunge. Här har Borga by och sockens kyrka legat en gång i tiden. Platsen kallas O’körke. Foto Erland Hast 1949.
Alla präster, som utgått från Wittenberg, besatt större andlig kraft än andra. En gång var det en sådan präst, som såg en av sina allra bästa vänner i en ytterst svår belägenhet, men han kunde inte göra något för honom utan att först förhjälpa honom till samma kraft, som han själv besatt. Det tillgick på så sätt att vännen fick fatta i prästens händer och ställa sig på hans fötter. Då genomströmmades han av samma kraft som prästen. Från den dagen kunde han lika mycket som sin hjälpare. (Längjum.)
Stundom tillskriver man prästens övernaturliga kunnande den omständigheten, att han var född med segerhuva.
PROSTEN TRANHEIM
Bland präster, vilkas namn lever i sägen och folkminne och som torde få räknas till wittenbergare, märkes Johan Tranheim, som var kyrkoherde och prost i Larvs pastorat 1791-1831.
Om denne prästman berättas bland annat följande:
Prosten Tranheim var en andens man. I yngre år var han regementspastor, och som sådan deltog han i ett fältslag i Livland.
I en drabbning råkade svenskarna få vinden emot sig, och krutröken var så tjock, att de inte såg något alls. Svenskarna befann sig i yttersta fara, de fruktade att bli kringrända och tillintetgjorda i vilken stund som helst. Då föll Tranheim ned på sina knän och anropade Herren om hjälp. Och han blev bönhörd. Vinden vände på sig i samma stund, och nu kom fienden i samma belägenhet, som Herren precis räddat svenskarna från. Sverige van en stor seger i detta slag. Denna händelse utspelade sig antagligen vid det finska kriget 1788–1790.
När slaget var överståndet, sände kungen bud på Tranheim och tackade honom för hans förbön. Och så frågade han, om Tranheim hade någon särskild önskan.
”Om jag kunde få ett pastorat”, sade Tranheim.
”Det skall du få, sade kungen. Första bästa pastorat, som blir ledigt, skall du få.”
Utsikt mot Larvs kyrka från sydost, teckning av Brusewitz omkring 1860
Det blev Larv. Det var regalt, så det kunde kungen ge till vem han helst ville.
Under fälttåget i Finland blev Tranheim bekant med en ung finska, som blev hans flickvän.
Efter krigets slut och återkommen till Sverige gjorde Tranheim en ny bekantskap, denna gång med en dam av adlig börd, rik och förnäm, och så trolovade han sig med henne. Men när finskan fick veta, att Tranheim svikit henne, gick hon till en trollkunnig kvinna och bad henne hjälpa sig, så att prästen åter vände sin håg till henne.
”Det kan jag inte”, svarade trollkvinnan, ”men det kan jag lova dig, att han skall aldrig få någon glädje i sitt äktenskap.”
Det fick han ej heller. Hur det tillgick, förstår ingen, men finnarna kunde sådant; ”de var farliga, de, om man inte passade sig”.
JOHAN TERNSTEDT
Jonas/Johan Ternstedt (24/3 1800 Salarp, Murum – 3/10 1884 Skarstad)
En prästman, vilken fortfarande lever i folkminne ganska vida omkring, var Johan Ternstedt. Han föddes år 1800, blev komminister i Skarstads pastorat 1829 och tjänstgjorde sedan inom denna församling intill sin död 1884, alltså i ej mindre än 55 år.
Ternstedt beskrives som en stor och kraftigt byggd man, vilken besatt en ofantlig kroppsstyrka. Han var därjämte så vig, att han överträffade alla andra. Han omtalas även som »den starke prästen». Som komminister innehade han Önums Stom, en av socknens största och bästa gårdar. Denna gård skötte han så väl, att den blev till ett verkligt mönsterlantbruk. Därför saknades ingalunda samtalsämne, när prästen träffade samman med sina församlingsbor. Han gav råd och tog råd och var i allt som en av socknens egna. Men icke förty var han prästen, som man såg upp till.
Kring Ternstedts namn har hopat sig en mångfald sägner. Många av dessa berättas också om andra präster eller märkligare män. Och i såväl det ena som det andra fallet har syftet tydligen varit att hedra och ära honom.
Vad som mer än något annat bidrog till att Ternstedts namn redan i helt unga år blev vida känt, var hans modiga uppträdande under koleraepidemin på 1830-talet. Det berättades att:
”År 1834 härjade koleran särskilt svårt i Fyrunga och Skarstad liksom i många andra socknar på slättbygden. Kyrkoherde Bruno i Skarstad var så rädd för pesten att ingen fick komma in till honom. Var det någon, som nödvändigt ville tala med honom, fick det ske genom fönstret. Då fick han ställa sig utanför detta och tala så högt att det hördes in genom rutan. Och prästen gav besked på samma sätt. Alla kyrkliga förrättningar inställdes. De sjuka åstundade sakramentet, men de väntade förgäves, de fick dö utan ett enda Skriftens ord till tröst. Någon jordfästning kom ej heller ifråga. De döda grävdes ned i jord, som ej var vigd, liksom oskäliga djur. Det var en sorgens och bedrövelsens tid så stor, att ingen visste sig ha upplevt något värre. De, som föll i krig, blev ändock jordfästa; detta var värre.
Men just samma år kom en ung komminister till Önum; han var inte rädd och han räckte till för hela församlingen. Han besökte de sjuka, han gav goda råd och anskaffade medicin. Och de sjuka, som inte hade hopp om att överleva sjukdomen, tröstade han med Guds ord och sakramentet. Han var ej heller rädd för att möta upp på kolerakyrkogårdarna och jordfästa de döda i vanlig ordning. En sådan präst, som varken pesten eller något annat ont bet på, måste vara en ovanlig präst, hur det än skulle förklaras. Han blev känd och omtalad både vitt och brett.”
Antagligen är det denna händelse som gjort, att Johan Ternstedt blivit bärare av ett stort antal sägner.
När spannmålen salufördes, var Ternstedt alltid med själv. Den tiden måste man vara på sin vakt, särskilt under hemresan, eftersom vägarna var långt ifrån säkra, och det var kontanterna, som tjuvarna i första hand ville åt. När man skulle bege sig på en resa, hörde man sig alltid för, så att man fick sällskap. Ju fler man var i sällskapet, desto bättre. Men var Ternstedt med, kunde man känna sig fullkomligt trygg, antingen man var fler eller färre. Då var det inte lönt att någon försökte sig på överfall; vem det än var, så behöll Ternstedt övertaget. Han var vig och stark som en jätte, för övrigt var han sådan till humöret, att han hellre gav än tog emot, om det var fråga om stryk. Bråkmakare och banditer, som en gång varit i delo med den starke skarstadprästen, aktade sig efter den betan att komma honom för nära.
Enkel och anspråkslös gjorde prästen bönderna sällskap inte bara på resorna utan även på rastställena. Han deltog i och intresserade sig för deras samtal, tog en sup, när det bjöds, och bjöd själv, när hans lommeflaska var full.
Stundom hände att man blev försenad på färdvägarna, men såsom präst måste Ternstedt ovillkorligen hem till söndagens predikan. Led det fram på lördagseftermiddagen, gav han sig av före de andra.
Skarstads prästgård Foto Gustaf Ewald
”Ja, adjö med er, gubbar!” sade han då. ”Jag måste skynda på, för jag skall predika i morgon.”
Ingen av de andra skulle vågat resa ensam genom Edsvedenskogarna med plånboken full med pengar, men Ternstedt var aldrig rädd. Det troddes, att han rent av kunde förlama sina motståndare, om det gällde ”Se, han var wittenbergare, och sådana kunde åtskilligt.”
Gården Hubo, belägen strax norr om kyrkan i Larv, är ett gott exempel på den äldre och burgnare bebyggelsen. Foto Erland Hast 1949
Det var emellertid inte bara på färdvägarna, som Ternstedt hade bruk för sina kraftiga armar, utan kom han på en marknad, en auktion eller vad folksamling som helst och de ställde till med bråk, fick de med prästen att göra. Till och med på bröllop kunde det hända, att gästerna ställde till med slagsmål, eftersom man söp ohejdat på den tiden. Då var Ternstedt emellertid inte sen till att kasta av sig prästrocken.
”Där ligger prästen!” sade han och pekade på rocken, ”och här är karln.” Därvid gjorde han en rörelse med armen mot sig själv. Sedan gav han sig på de som slogs, så de både kände och mindes det.
”KAKA-PRÄSTEN”
Alla, som studerat i Wittenberg och var utlärda, måste gå på ”trollhjulet”, innan de kom ut. Men var tolfte kom bort, det var ingen, som visste vart den tog vägen, men det var förstås den ” dålige” själv, som tog hand om denne. Och ingen visste i vilken nummerordning, han kom.
Det var en präst i Väne-Åsaka, som var wittenbergare; han hade makt över allt som var ont. När andra präster inte klarade att fördriva ”den lede”, sände man bud på ”Åsaka-prästen”.
Om denne präst berättas vidare att han hade två söner. När den äldste kom till de åren, att han skulle välja levnadsbana, sade han:
”Jag skall bli präst, och jag skall studera lika högt som far.”
Han reste alltså till Wittenberg i Tyskland, som var den förnämsta av alla prästskolor, men när det blev hans tur att gå genom hjulet, försvann han.
Sidor ur en svartkonstbok
Alla wittenbergare hade en bok med röda och svarta tryckbokstäver, det var ”svartkonstboken”. Men det var en konstig bok att läsa i, ty den var indelad i paragrafer och punkter, som hänvisade till andra paragrafer och andra punkter. Läste de inte rätt, kunde de läsa sig till skada i stället för gagn. Utan lärdom var det inte värt att gå nära den boken.
Den största av alla svartkonstböcker ligger fastlåst vid väggen bakom altaret i Skara domkyrka. Den har två järnstänger i kors över pärmen och en järnnagel i vartdera hörnet. Så nu är den förseglad för alla tider. Nu får prästerna reda sig bäst de kan utan svartkonstboken.