PLANTAGET HJÄLPHEMMET OCH SOLSTRAND

Alingsås Plantaget Vykort från 1930-talet. En klippt häck syns kring en rundel och innanför den blomsterrabatter. Ålderdomshemmet/fattighuset syns i bakgrunden.

1724 kom det ett kungligt påbud att svenska städer skulle börja odla tobak. Syftet var förstås att minimera importen. Dock tilläts inte bönder att odla tobak annat än för eget bruk. De skulle inte använda dyrbar gödsel på en sådan näring utan endast städer fick odla tobak. 1725 anläggs landets första tobaksplantage i Alingsås. Tobak odlades sen i Plantaget i över 50 år.

Stadsläkare Berggren skriver 1896 att Plantaget “för 40 år sedan var den förnämligaste promenadplatsen på stadens område, dertill välvilligt upplåtet äfven af sina första privata ägare efter 1830; fabrikör Kling, rådman Lindqvist och änkefru Sjöcrona. Det bestod av 6 tunnland, indelat i fyrkantiga qvarter som åtskildes från hvarandra af 4–5 fot breda gångvägar med träd å ömse sidor, hvarigenom uppkommo flera alléer både på längden och på tvären. Men på 1860-talet nedhöggos de flesta alléträden där och Plantaget förvandlades, efter en tillvaro af 130 år, till åker och äng.”

Ålderdomshemmet, eller Hjälphemmet som det också kallades, var byggt i Plantaget under åren 1906-1907. ”Det var ett riktigt kråkslott av trä och innanför dess höga, svarta staket fanns en gåtfull, hemlig värld för oss”, berättar Linnar Linnarsson. ”Här fanns Lundberg, Johan-Adolf, Kajsa, ”Prat-Emma”, Johan-Albin och med dem hade vi nästan dagliga kontakter. De blev en naturlig del av vår barnavärld. Vi betraktade dem nästan som lekkamrater.”

Lina, ”Kvecker-i-bena”, var kanske den namnkunnigaste av dem alla. Hon sprang omkring på stadens gator med sin stora snusdosa i högerhanden och frågade folk hur mycket klockan var.

”Ä ho elva än?” frågade hon. För klockan elva varje dag var det gratisutdelning av snus på Hjälphemmet och det ville hon inte missa för allt i världen.

Brand av ålderdomshemmet i Plantaget, 8 maj 1941. 38 pensionärer fanns i byggnaden. Alla räddades ut av brandkåren men en kvinna återvände och omkom då. Branden misstänktes vara anlagd

Några brandmän framför ”Hjälphemmet” i Alingsås 8/5 1941

Hjälphemmet brann ner en natt i maj 1941 under mycket dramatiska omständigheter. En av de intagna hade tänt på och brann sedan själv inne. Räddningsarbetet, att föra de gamla och sjuka i säkerhet och placera dem i de intilliggande husen, var förenat med många farligheter.

Pensionat Solstrand som blev till barnhem och senare vandrarhem

Barnhemmet låg granne med Hjälphemmet. Linnar Linnarsson berättade att ”Den enda jag minns därifrån var en jämnårig pojke som hette Malkolm. Många år efteråt kom en man fram till mig på tåget till Göteborg. Han berättade att han mindes mig från sin tid på barnhemmet i Plantaget. Han berättade också att när han hörde min mor ropa in mig för kvällen, då gick han avsides och grät i smyg. -Jag hade ju ingen mor som ropade in mig för kvällen-, sa han.”

Barnhemmet byggdes som epidemisjukhus men blev senare barnhem.

Läs om den hemska koleran som drabbade Alingsås 1834: www.iglabo.se/b102

Ibland på lördagseftermiddagarna kom ”Ståla-Kalle”, stadens glade gatsopare, ett yrke som borde ha värdesatts högt, med ”Trase-Brittas-Johan” och hälsade på i Plantaget, säkert för att ta sig en styrketår innanför västen. ”Ståla-Kalle” var en glad lax, tog allt som oftast några danssteg, slog några piruetter, gjorde ett hopp och gav till ett ljudligt ”tjoande”. Var då den nitiske poliskonstapeln ”Flygarn” Gustavsson i tjänst, så dröjde det inte länge förrän han var nere i Plantaget och hämtade sina kära pappenheimare. Han visste var han hade dem. Men det blev aldrig något bråk, de följde snällt med ”Flygarn”, men givetvis kunde inte ”Ståla-Kalle” låta bli att göra sina piruetter och tjoanden på vägen till finkan. Han var tydligen lika glad vart det än bar hän.

I Plantaget fanns stadens tennisplan, omkransad av stora träd. Här spelade noblessen tennis i sina vita, välpressade byxor, och kanske litet avundsjukt försökte vi pojkar förbigå dem med en nonchalant axelryckning. Vi kände på något sätt avståndet som miltals, minns Linnar Linnarsson.

Alingsås Plantaget Det först kaféet kallades Björngårdsvillan och fanns fram till 1940-talet. Foto Alingsås Museum

Han fortsätter: ”Men något som var bättre upp för oss var att här i Plantaget fanns såväl en liten grön sommarkiosk som en idyllisk sommarservering som kallades ”Björngårdsvillan”. Det var en öppen byggnad i trä, målad i brunt och rött. På taket var det grästorv. I en kioskliknande del i mitten var köket placerat. Från en brun plåtlåda kunde man köpa Ljungblads gräddbakelser för 25 öre. Var de något skadade eller ”dagen efter”, så kunde man få en hel påse för samma slant. I den vänstra flygeln av byggnaden spelade en musikkvartett på onsdagskvällarna. Det var bagarfru Bäckman på piano och trion ”Ternstedt, Åkerberg och Pettersson” på fiol. Eftersom de också spelade på biografen var de populärt välkända. På allmän begäran hörde man ofta ”Aftonklockorna”, ”La Paloma” och ”Mustalainen”.

Under dessa musikkvällar var sommarserveringen alltid fullsatt till sista stolen och folk satt på bänkarna runt om eller gick och flanerade på gångarna och lyssnade på musiken. Televisionen var ju då ännu något okänt långt bort i fjärran.

På söndagseftermiddagarna musicerade Kamraterna på den stora gräsmattan intill tennisplan. Såväl Ludvig Anderson som Carl Dahl och Johan Holm var redan då något av trotjänare inom kåren. Och på söndagskvällen kom Frälsningsarmén marscherande Norra Ringgatan ner till Plantaget med flygande fanor och klingande spel. Den främsta fanan bars alltid av trädgårdsmästare Blomqvist, allvarlig, asketisk och stilig i sin uniform.

Och trädgårdsmästarfrun själv sprang runt på gångarna och sålde ”Stridsropet”, alltid leende och vänlig, men kvick och vass i replikerna. Hon var en ärekvinna på många sätt.

”Ascha” Axel Larsson

En som ibland kunde vara med i ledet var Axel Larsson, mera känd som ”Ascha”. Han var Alingsås enda stadsbud. Men hans tid i Frälsningsarmén blev tyvärr mycket kort.

”Achas” far, ”Snåle-Kalle”, hade sparat ihop en liten förmögenhet och ”Ascha” fick bland annat ärva en fastighet på Norra Strömgatan. Men allt gick ifrån honom. Sin arbetsuppgift vid järnvägsstationen var han oändligt trogen, men livsvägens snårighet klarade han inte.