PETTER SMED

Fotot föreställer Petter Smed, som står utanför sin stuga i Ödegärdet, Nårunga socken, omkring år 1905 och blir fotograferad av Gottfrid Benjaminsson

Smeden representerade ett aktningsvärt yrke och titulerades mäster. Med sina starka armar och hårda nävar var det en man, som kunde sätta sig i respekt, om så tarvades. Att bråka med honom var inte rådligt, ty ”Gu’ tröste den, som en gång i harmen får smedens näve i skallen” heter det i »Smedens visa».

Petter Andreasson i Ödegärdet Nårunga var smed och bygdens stora original. Han var en bjässe med väldiga kroppskrafter. Han lär ha varit född 1835 och dog någon gång omkring 1917. Redan som barn förlorade han sina båda föräldrar. Lars Gunnarssons berättar att hans farfar (född 1902) var ibland hos Petter som barn och läste tidningen för honom. Det var nog lite si och så med både syn och läskunskap för Petter. När farfar kom dit en gång, berättar Lars, satt han med tidningen upp och ner men låtsades ändå läsa. ”Va hemskt va di krier di däre panera” (va hemskt va dom krigar dom där japanerna).

Man kan säga om honom som Runeberg sa om Sven Duva: “ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott“.

Nårunga gamla prästgård

Ett av Petters stora bekymmer i livet var att han aldrig hade konfirmerats. Han betraktade sig därför själv som en hedning. Så vid 40-årsåldern gick han till socknens präst och bad att få “läsa” för honom. Detta fick han och var sedan några kvällar i veckan i prästgården för undervisning. Petters lyckligaste dag var när han blev konfirmerad. Nu var han inte någon hedning längre för nu var han inskriven i himlens bok.

Petter var grovsmed, och hade som sagt sin stuga och smedja inte långt ifrån Säveån. Han smidde bindslen, hackejärn, eldgafflar och beslag till bogträn. När han så fått färdig en “rediger böla“, som han sa, så gick han ut i bygderna och sålde. Han kunde då vara borta i flera veckor och ända ner mot Floda var Petter Smed känd för sina smidessaker.

I sin stuga hade han en järnkamin med ett plåtrör genom taket. En dag slog gnistorna igenom och antände taket och stugan brann ner. Petters enda kommentar var: “där feck pankera män de va skae’ mä dä finsjalen söm ja sulle gett ena tösabit“.

Snälla grannar hjälpte honom att bygga en ny stuga och under tiden bodde Petter i smedjan. Efter hans död flyttades stugan till gården Skogen i Nårunga.

Fiskade gjorde Petter var som helst utefter ån, några rättigheter brydde han sig inte om.

”De ä ju Herrens fesk å Herrens å”, sa han bara.

När han använde nät, band han ena nätkanten vid stranden och gick sedan ut i ån, alltid med kläderna på. Den fria ändan av nätet höll han i handen här han gick ut i vattnet. På så sätt fångade han både gädda och laxöring. En gång när han vittjade nätet i ån simmade en laxöring in i den oknäppta gylfen. Då sa Petter till sin fiskekamrat från Rydet:

”Jä ha fått ena vassorm i böxerna, men de få va ve! ”

Men det var som sagt en öring.

Petter skall ha varit ovanligt stark och under sina fisketurer i ån, som kunde bli långväga, bar han med sig sin båt.

Han beundrade Karl XII och när rysk-japanska kriget 1905 drog ut på tiden tyckte Petter “de skölle vart Karl XII, mä sitt svärd som ena aspeskie slo han te höger å vänster av dom på metten så de ble söm skulehölkar“.

Nårunga Missionshus

Han var också storätare, kunde gå från gård till gård och äta “medda“. Vid en julfest i Nårunga norra missionshus blev han bjuden på kaffe och lussekatter. ”Du får äta så du blir mätter” sa man till honom. Det blev 17 lussekatter.

Vid sitt kringströvande fick han kakbröd med sig hem från gårdarna. De kunde bli flera månader gamla. En gång när prästen kom på besök i smedjan stod Petter vid smidstället och slog sönder brödet med en hammare. ”De ä söm getahorn”, sa Petter till prästen. Han doppade sedan brödet i vatten.

En gång när Petter gick till Tomasmarknaden i Alingsås, som inföll tre dagar före jul, gick han vintervägen med sin börda av smidessaker, som han skulle sälja i stan. Han gick över Gasslången, isen brast och han ramlade i så stor han var. Men han tog sig snabbt upp, ruskade på sig och fortsatte genomvåt obekymrat sin vandring vidare mot stan. När någon senare frågade honom om sjöäventyret och om han inte frös förskräckligt, blev svaret:

”Vesst to jä mäk ena köpp kaffe i stan, män va då?”

Vårgårda marknad 1930

Petter var känd som en mycket snäll och fridsam man, ja, nästan from. Men en gång när han stod på Vårgårda marknad och sålde sitt smide blev han ofredad av ett gäng slynglar, som antastade honom handgripligt. Denna gång brukade han sin väldiga styrka, tog ett av sina bogträn och gick löst på sina antagonister. Han berättade efteråt:

”Å jä slo te höger å te vänster, å daj stöp söm flöger, å sömma to te bajna så de va änna te!”

När någon av lyssnarna då påpekade, att det stod i skriften att man skulle vända den andra kinden till när man blev slagen, svarade Petter:

”Jo, de förstå säk, öm nön slö mäk för Herrens sak, då jä ja så, män ente öm nån vell ta smiet ifrå mäk.”

Petter hade släktingar i Göteborg och en gång for han litet tafatt dit ner för att hälsa på. När han kom till centralen i Göteborg frågade han alla han mötte:

”Ha i sett våra, vet ho va våra bor?”

Givetvis kunde ingen hjälpa honom till rätta. Hemkommen igen berättade han, “att han hade gått gata upp och gata ner och frågat efter de våra, men ingen visste var de bodde”.

Petter Smed Ödegärdet Nårunga Farbror Foto Ingemar Sernvik

På ålderns dagar blev Petter påtagligt orkeslös och grannarna ville hjälpa in honom på något försörjningshem. Men där blev det stopp och belägg:

”Jä ha ju la ena stuga ska I veta, skecka dit nån söm ä stugalös”. Men så småningom kom han ändå till Siene ålderdomshem. Vid badet där blev han svårt bränd och dog på Alingsås lasarett.

Berättelsen grundar sig bland annat på “Där Stigarna tar slut” av Håkan Sandstedt