SVÄLTORNA

Svältorna 

Svältorna kallades ett kargt och fruktlöst område sydost om Vårgårda och söder om Herrljunga.

Svältorna namnges redan 1723 (”Svälterne”) och beskrivs 1911 i skriften Ortsnamnen i Västra Götaland, som en ”stor, ofruktbar terräng inom Gäsene och Kullings härader”. Namnet innehåller det från nordiska dialekter kända ordet ”svälta” som betyder magert bete, dvs ett område där kreaturen således fick svälta.

KUNGENS TRÄD

Mäktig ek

För att förstå Svältorna måste man förstå lite av den svenska skogens historia.

På 800-talet kom skeppsbyggeriet i gång på allvar i Sverige. Vikingarna behövde kraftig ek för sina stora skepp. Under en lång tid framåt plockhögg (dvs valde bara ut de bästa träden) man således de svenska ekskogarna.

Mot medeltidens slut blev ekvirket av största betydelse för kronans flottbyggen. Det uppstod ett intresse från staten att ekskogarna inte skövlades av enskilda vilket i sin tur ledde till att staten började reglera tillgången, vilket började ske redan på 1300-talet. I Magnus Erikssons landslag av år 1317 stadgas att all huggning av ek, bok eller andra ”bärande” träd, som behövs för skeppsbyggen eller andra statsändamål, straffas med böter. Även om bonden hade en ekstock liggande hemma på gårdsplanen var han tvungen att bevisa att han inte hade stulit den. Stocken skulle i närvaro av sex gode män jämföras med utpekad stubbe i skogen. Stämde inte ådringen fick han böta.

På 1600-talet fanns det levande ekskogar där Svältorna sen kom att uppstå

Gustav Vasa skärpte en del av bestämmelserna genom förordningar i mitten på 1500-talet. I och med dessa blev det strängeligen förbjudet att hugga, fälla eller bryta ”bärande” träd. När ekvirke blev en strategisk råvara för staten blev två problem uppenbara. Det första var ekologiskt. Att bygga stora örlogsskepp krävde en rad naturvuxna virkesdetaljer som endast kunde fås från träd av vissa dimensioner med speciella växtsätt. På dessa träd blev det snart brist.

Dessutom blir lövträdsvirke, till skillnad från barrträd, hårdare ju snabbare det växer. Det betyder att ett bra klimat och den bästa jorden ger det hårdaste och bästa virket. Därmed var konkurrensen med bondens odlingsmark given. Staten ville ha virkesekar där bonden ville se säd och ängshö. I den konkurrensen drog staten oftast det kortaste strået: ”Ek må römma undan för nek”, som ett gammalt småländskt ordspråk sade (nek = sädeskärve).

Det var därför som Gustav Vasa i februari 1558 gjorde eken till ett kungens träd, förbjudet att hugga för såväl krono- som skattebönder.

I mitten av 1600-talet lade staten beslag på den ekskog som fanns genom att det krävdes tillstånd att avverka ek eller andra bärande träd på allmänningar, boställen eller skatte- och kronohemman. Dessutom var man tvungen att plantera två nya träd för varje avverkat träd. Om en bonde trots dessa förbud avverkade ek utan tillstånd var straffet synnerligen kännbart. I 1600-talets boskapslängder kan man finna anmärkningar om att en bonde fått böta med samtliga sina kreatur för att ha avverkat en enda ek.

Hundra år senare lagstadgades reglerna om ”bärande” träd samt beslut togs om att inventera förrådet av ekskog. Man ålade landshövdingarna i varje län med ekskog att beskriva sina respektive innehav av ek i länet samt att försöka fastställa omfattningen av den olagliga ekfällningen. Adeln hade dock rätt att fritt disponera sin ekskog men var tvungna att, vid försäljning, först erbjuda staten att köpa virket.

För bönderna fanns det ingen anledning att gynna ett träd som stod på deras åkrar och ängar, förstörde sädesväxten, skuggade ängshöet och sög musten ur jorden. Om det skulle fällas för flottans behov blev tacken bara att bonden fick ställa upp med handräckning och skjutsning. Bönderna ville därför helst bli av med ekarna på sina marker.

SKÖVLING

Regalskeppet Vasa

I mitten av 1780 byggdes under två år 10 linjeskepp och 10 fregatter på Karlskronavarvet. Till varje farkost krävdes i runda tal 1 200 ekar, vilket innebär att bara detta år skövlades 24 000 ekar till skeppsbyggen.

Ekträden på det som kom att bli ”Svältorna” skövlades fullständigt under dessa århundraden och marken lades bar, öde och ofruktsam.

SVÄLTORNA

Svältornas utbredning

Gustaf Ewald skriver i Beskrivning av Kullings Härad: ”I öster skjuta Svältorna in i häradet, dessa milsvida, stenbundna kalmarker, be­stående av låga bergåsar och kala ljunghedar, uppkomna genom skövling av de förutvarande stora ek- och bok­skogarna. Fordom utgjorde dessa trakter en milsvid skog, kallad Eds­veden, vilken på 1200-talet upptog norra delen av Kullings och Gäsene härader, sträckande sig även över Laske härad i Skaraborgs län. Stora sträckor av dessa svältor blevo på 1860-70-talen för statens räkning in­köpta och hava åter börjat att ikläda sig sin gamla skrud av grönskande skog. Flerstädes ha även enskilda skogsplanteringar blivit gjorda, och i allmänhet har landskapstypen under de senaste 25 till 30 åren blivit betyd­ligt förändrad till det bättre.”

På ett annat ställe skriver han att ”Den delen av Ornungen, som skjuter in i Ornunga och Ljurs socknar, innehåller, enligt en Karta af 1698, omkring 3000 geometriska tunnland, naken och steril mark”.

Om Stora Svältan ”anmärkes här, såsom varande en stor slätt af 3/4 mils längd, uppå hvilken knapp ses en enbuske, utan idel ljungkullar, späckade överallt med större och mindre stenar, samt här och där små ljungmossar och så kallade dråger ”.

I den tidens läroböcker stod att läsa om Svältorna: ”En trakt norr om Borås har blivit kallad Svältorna, emedan jorden är så mager at folk ej där kan livnära sig”.

I en annan: ”Mest bekanta äro de ovanligt fula Svältorna”.

Vilhelm von Braun beskrev i en nidvisa att Svältorna var ”ett tryckfel i naturens stora bok”.

Svältorna 1910 Foto Gustaf Ewald

Gustaf Ewald berättar att då man på 1910-talet gav Västergötland som ”provinsmärke” (nu landskapsblomma) i form av en ljungblomma, var det säkerligen med föreställning om att landskapet till största delen bestod av ”svältor”.

Men det blev ett ramaski från västgötarna som alls inte tyckte att deras landskap kännetecknades som ljungens särskilda hemvist.

TORV I STÄLLET FÖR VED

De två kvinnorna har hämtat torv från Svackus myr Lerklev/Lyse. Kvinnan till vänster är Anna Melin, kvinnan till höger är Agda Karlsson. Fotograf: Gösta Karlsson (Anna Karlssons son). Tid: I början av 1940-talet. Källa: ”Ingemar Nielsen, Lyse Hembygdsförening”.

Som det inte fanns någon skog på Svältorna under 1800-talet, var torpare och backstugusittare helt hänvisade till torv som bränsle. Om det var torrt under sommaren kunde torven bränna bra, men var det regnigt, var det svårt att få eld på den fuktiga torven. Nedfallna torra kvistar och ris var så begärligt, att torpare kom och bad att få plocka en börda. Bördorna bars till hemmet, som kunde vara tre kilometer avlägset. Hade man lite pinnar gick del lättare att få eld på torven. De många och stora torvgravarna visar vilka stora torvmängder som använts.

MARKEN ÅTERERÖVRAS

Landshövding Eric Josias Sparre Foto (1858-1886) Järnvägsmuseet

I början av 1860-talet upptog hushållningssällskapet i Älvsborgs län ordnad skogsvård på sitt program. Äran härav tillkommer väl i första rummet dåvarande landshövdingen i länet, Eric Josias Sparre, men mannen, som förverkligade programmet och som såg till, att något verkligen blev gjort, var jägmästare Oscar Gyberg. Denne, som var född i Västra Tunhem, hade studerat skogsvård i Tyskland, där man tidigare än här i Sverige insett vikten av rationell skogsvård. Efter återkomsten till Sverige blev han den drivande kraften.

På våren 1868 gick en stor brand fram över Älvsborgs Edsmärens tredje block. Elden uppstod på så sätt, att en man, som brände ”hacke” på Tranehalsa mossar, belägna i gräns med parken, lämnat dessa utan uppsikt, medan han gick hem till sina morgonsysslor på gården. Men under tiden kom en virvelvind och kastade en brinnande torvhög långt utanför nyodlingen åt parken till. Här fick elden god näring i torkat fjolårsgräs, pors, ljung och småris, som växte i skogsbrynet.

Så stod det till, när mannen kom tillbaka. Ingen människa fanns i närheten, som han kunde anropa, och själv förmådde han just ingenting uträtta. Fram vid niotiden friskade vinden i, kom så en vindkåre och drev elden från marken upp i träden. Då gav mannen allt förlorat. I stället för att slå alarm sprang han bort och gömde sig.

Rök och brandlukt gav emellertid snart tillkänna, att skogen brann. Folk skyndade till från skilda håll, och snart var även jägmästare Erasmie tillstädes. Denne var bosatt på Starrholmen i Källunga och hade följaktligen inte lång väg att resa. Nu blev det han, som tog hand om och ledde släckningsarbetet. Man högg upp gator och anlade moteldar, och så småningom lyckades man begränsa elden. Den hade då ödelagt ett område vid pass en km brett och tre km långt.

Många sådana eldsvådor hade tidigare gått fram över skogarna, såväl kronans som böndernas allmänningar, och ingen hade gjort något för att hejda dem. Skogen var värdelös, ansåg man. Ja, många menade som så, att det var bara bra om den brann, för då fick man bättre bete för boskapen. Nu hade man dess bättre fått en annan uppfattning om skogen och dess värde.

Följande vår lät jägmästare Erasmie beså det ödelagda området, men den sådden misslyckades, ty man sådde i askan. Nästa vår, 1870 alltså, var det Gyberg som i egenskap av jägmästare övertog ledningen. Han visste, hur man skulle gå till väga för att lyckas. Han lät hacka upp brandfältet, så som fortfarande sker vid skogssådd, varefter man sådde i hackhålen. Nu slog fröna rot. Gyberg visste också, att man bör så tall, där marken är höglänt och torr, och gran i sänkorna.

Gyberg insåg vikten av, att hedar och kalmarker, som befann sig i privat ägo, åter blev skogbärande. Den tidens bönder hade dock inget intresse av skogsplantering. De tänkte först och främst på bete för boskapen och sina stora fårhjordar. Men mulbete och rationell skogsvård är som bekant oförenliga. Här måste staten först inköpa och inhägna de områden, man närmast intresserade sig för. Gyberg hade en ovanlig förmåga att tala folk till rätta, och tack vare honom lyckades man i de flesta fall att komma till rätta med markägarna på rimliga villkor.

Det var på så sätt de båda Svältorna inköptes och besåddes liksom den gamla kronoallmänningen Trenningshult i Nårunga och angränsande socknar. Den hade några årtionden tidigare slumpats bort för en obetydlighet.

Gybergs intresse för skogsvården sträckte sig emellertid vidare än så. Det var inte nog med att plantera och så för svenska statens räkning, utan här gällde det att intressera hela det svenska folket för skogen och skogens vård. Och Gyberg var mannen som kunde intressera andra. Han höll föredrag, han anordnade kurser i skogsvård, där han själv undervisade, och det var Gyberg, som först av alla vädjade till landets folkskollärare, att de skulle ta med sig barnen ut i skog och mark till planteringsdagar. För att kostnadsfrågan inte skulle lägga hinder i vägen, vädjade han till landstingen om anslag för att kunna ställa frö och plantor liksom sakkunnig ledning till de intresserade markägarnas förfogande.

KUNGEN PÅ BESÖK

Oscar II på besök i Vårgårda

Efter några år började kalmarkerna grönska. Det var något nytt att se tall och gran skjuta upp i rader, rad intill rad så långt ögat såg. Folk reste långa vägar för att se den förändring som skett. Man kände knappt igen sig på de förr så kala och ödsliga Svältorna. Och en dag kom kungen, den ståtlige och landsfaderlige Oscar II. Då fick Gyberg sitta upp i bredd med konungen i hans vagn och visa honom omkring bland sina planteringar. Här fick han bevittna, hur man på fredlig väg erövrat land åter inom Sveriges gränser, en bragd som hjärtligt gladde den gamle kungen.

Ur Natur och arbetsliv i svenska bygder, 1908–1910:

”På somliga ställen ser det icke fullt så dystert ut, där äro stenarna icke så stora, och marken buktar sig I höjder och sänker, alltid beklädda med ljung; men ödsligt är det i alla fall, och nästan aldrig ser man på dessa milsvida sträckor en stuga. Svältorna äro så gott som obebodda. Dock har här förr varit en skogstrakt; det vet man därav, att man i mossar har funnit tjocka trädstammar, och det händer också, att man träffar på en gammal stuga, byggd av det präktigaste ekvirke. De skogar, som funnits här i forna dagar, bestodo nämligen av ekar. Det har gått här som på så många andra ställen, att skogen höggs ned och landet blev en ödemark. Nu har man börjat plantera tallar på Svältorna, och dessa upptaga ett mycket mindre område nu, än de gjorde för en femtio år sedan”.

Stig Svensson berättar: ”Området jag bor i tillhörde Svältorna, tidigare ett skoglöst område. Kronan köpte en del av området till kronopark och började skogsplantera det omkring 1870. Bönderna började plantera skog på sina utmarker omkring sekelskiftet när de fick se resultatet av kronans plantering.”

När bönderna såg, med vilket gott resultat man kunde göra kalmarkerna skogbärande, blev också de intresserade. Den stegrade efterfrågan på skogsprodukter och bättre priser gjorde väl sitt till. Gyberg gjorde allt, som göras kunde, för att hjälpa dem till rätta. En sak, som underlättade skogsplanteringen, var god tillgång på arbetsfolk. På 1880-talet hade en hackare vanligtvis 50 öre om dagen och en plantör 25. Skogsstaten avlönade dock något bättre men ställde å andra sidan större krav på fullgod arbetskraft. På kronans parker hade en hackare under samma tid 75 öre och en plantör 50. Den tiden ansåg man detta som en god förtjänst, och man tog väl vara på dessa och andra tillfällen till extra förtjänster, ty det var huvudsakligen genom dem man kunde få sig en sparad slant.

Yxnås naturreservat Foto Ronny Sveum

​