DE “DOKTORSKUNNIGA”

Bragnumringen

Bland doktorskunniga kloka, vilka var verksamma under 1800-talets senare hälft, märkes ”Ingrid i Kommavalla”, Götene socken, och hennes son Anders. Ingrid använde ungefär samma ordinationer som ”Sven i Bragnum”, Floby socken, på sin tid använde. Sven levde på 1700-talet och han blev innehavare av den så kallade Bragnumringen, som är det dyrbaraste guldsmycke som har anträffats i svensk jord från så avlägsna tider.

Han känd för sina lyckade kurer samt sitt grova och brutala sätt, vilket Linné, som under sina Västgötaresor besökte honom, även berättade om. Sven påstås av något skäl ha grävt ner ringen i jorden. När en bondgumma i Bragnum, krattade i ett upphöjt land, där man grävt invid en stor sten, fick hon ringen, nära ett kilo tung, på krattan.

Doktor Sven skall ha fått sin lärarförmåga på ett egendomligt sätt. Linné och Afzelius berättade att han skulle ha kokat en vit orm, doppat bröd i spadet, druckit det och ätit brödet.

Bragnumskeppet som “Sven i Bragnum” fick

Han var med i kriget i Finland samt kom på något sätt i beröring med ryssarna och ryska hovet, där han skall ha utfört lyckade kurer, varför han belönades rundligt av kejsarinnan Katarina II och fick bland annat ett fullriggat krigsskepp i miniatyr. Detta förvaras ännu, även om det är något förstört, i Floby.

En berättare menade att Ingrid genom arv och släktskap kommit i besittning av Svens kunskaper. Ingrid lärde i sin tur upp sonen Anders. I yngre år gick denne under namnet ”Ingria-Anders” eller ”Lell-Anders”. Det förra namnet syftade på modern, Ingrid, det senare på hans växt, han var nämligen liten och satt. På äldre dagar var ”Kommavallagubben” eller ”Kommavalladoktarn” de gängse namnen.

”Kommavallagubben” söktes i all synnerhet av personer, som led av fallandesjuka, ty sådana kunde han ge ofelbar bot, blott de ej fallit i eld eller vatten. Då kunde han inte uträtta något, det visste han, och det gav han besked om, innan han gick nära någon.

Floby station Falköpings museum

Berättaren av följande, Karl Fredriksson, hade en kvinnlig släkting i Alingsås, vilken led av fallandesjuka (epilepsi), och efter att ha sökt råd och hjälp på skilda håll, beslutade denna sig för att söka ”Anders i Kommavalla”. Det var år 1877 eller möjligen 1878, och även om ”alingsåstösen” var obekant på orten, mötte berättaren med skjuts på Floby station och skjutsade till Kommavalla. Anders gjorde sig först noga underrättad om hur sjukdomen förhöll sig. Därpå slog han upp ett spetsglas medicin och ställde det på ett runt bord, som stod mitt i rummet.

”Nu ska du gå runt omkring bordet här!” sade han till tösen. ”Och det skall du hålla på med utan att stanna, ända till dess att du blir så varm ått du svettas.”

Tösen gjorde som Anders föreskrev, men hon fick gå både länge och väl utan att det märktes något på henne. Omsider bröt de första svettpärlorna fram, men hon fick fortsätta ännu en stund, så att hon var genomsvett. Då först tog Anders glaset från bordet och räckte tösen det.

”Töm nu det här”, sade han, ”men stanna inte!”

Tösen tog glaset och tömde det enligt föreskrift, alltså utan att stanna. Efter detta fick hon fortsätta gåendet i ytterligare tio eller femton minuter.

Därpå följde råd och föreskrifter angående dieten.

Under sex månaders tid skulle hon äta endast grovt rågbröd, smör och mjölk samt några andra födoämnen, vilka berättaren dock ej kunde erinra sig, men sovel och all mat, som härledde sig från slaktat djur, måste hon sorgfälligt undvika; inte ens lukten av sådan mat var tillåten. Vad brödet beträffar är att märka, att rågen skulle handplockas, d.v.s. rensas för hand —ej sållas — före malningen, så att den var fullkomligt ren. Vidare måste alla ärter frånskiljas.

Tösen följde gubbens råd och föreskrifter, och efter den dagen hade hon aldrig ont av sin fallandesjuka mer.

”Kommavallagubben” var skicklig, om någon, så den sökte de inte förgäves. Men han kunde nog mer än så, han kunde ge både sot och bot. Han kunde göra så, att till och med lärda doktorer fick söka honom, om de inte passade sig.

Alfred Victor Grenander (1836-1896) Läkare i Naum 1867-1896

En gång, då doktor Grenander i Naum varit på sjukbesök i Vara, mötte han ”Kommavallagubben”, som också var ute på sjukbesök, och det kunde Grenander inte lida, utan han höll med häst och vagn tvärs över vägen, så att den andre inte kom förbi. Sedan skällde han på ”Kommavallagubben” allt vad han orkade, emedan han förstörde förtjänsterna för de riktiga läkarna. När han gormat och skällt länge nog, sa han:

”Far nu, din skitdokter!”

”Skitdokter, det kan du vara själv, om nån ska vara det”, svarade ”Kommavallarn”, ”men Inte blir det jag.”

Därmed fortsatte han sin färd liksom Grenander, men denne senare hade inte åkt långt, innan han måste ge sig av, för han var nödig. Han uträttade sina behov och satte sig därefter upp igen, men rätt som det var blev han nödig igen, så han måste ge sig av huvudstupa. Det slutade emellertid inte med det, utan han det trängde på ytterligare tre—fyra gånger. Då tog han hästtäcket och kastade det över bakstammen på vagnen, och så satte han sig över den.

”Kör nu!” sade han till drängen, ”nu får det rinna så mycket det vill.”

Väl hemkommen sökte Grenander kurera sig, men det lyckades inte. Då skickade han bud på en läkare i Skara, men den förmådde ingenting uträtta. Sedan skickade han bud på en annan läkare, men inte heller den förmådde häva åkomman. Med allt anlitade Grenander tre läkare. Till slut låg han där fullkomligt utmattad, och i sin yttersta nöd visste han sig ingen annan råd än att skicka bud på ”Kommavallarn”.

När ”Kommavallarn” kom in i rummet, där Grenander låg, tittade han endast på honom under några ögonblick, och med detta upphörde plågorna. Grenander tackade för hjälpen — så pass karl var han ju — och så frågade han, vad han blev skyldig.

”Du är mig ingenting skyldig”, svarade Kommavallagubben, men du skall låta mig vara i fred efter denna dag.

Och han fick vara i fred.

Österplana gamla kyrka revs 1877

På Örnekulla Sörgården Österplana låg torpet Alehagen. Här bodde Stina Kajsa Jonsson, ”Alehagesa”, i slutet på 1800-talet. Hennes man hette Per Jonsson, född i Skarstad 1833, till yrket ursprungligen skräddare. Han dog i mitten av 1870-talet i lunginflammation, som han enligt sonen Anders Persson ådragit sig vid beordrat arbete på byggandet av Österplana nya kyrka.

Efter makens död fortsatte hustrun att bruka torpet. Detta var ganska litet men kunde med hjälp av skogsbete föda en ko. Att korna fick beta i skogen var vanligt på den tiden. Det magra betet främjade naturligtvis inte någon högre mjölkproduktion. Det gällde för såväl folk som fä att i första hand söka klara livhanken. I fähuset fanns utom båsplats för kon även kalvkätte (ett mindre bås för en kalv).

Även stugan var liten och trångbodd. Familjen hade åtta barn, som växte upp där. Ett barn hade dött i späd ålder 1858. Alla måste tidigt hjälpa till med familjens försörjning.

Sonen Anders har berättat hur han hjälpte vallaren på heden, som hette Sandberg och ibland hjälpte han bonden Lars på Örnekulla Sörgården att valla får. Det är om denne Lars på Sörgården som Anders berättar, när han vill framhålla den tidens orättvisor. Han tyckte det var höjden av orättvisa att, när

Anders och tjänstefolket satt ute i köket och åt sill och potatis, så satt Lars själv inne i salen och ”smorde kråset” med plättar. ”Bönderna unnade inte de fattiga ett färn”, sa Anders.

Men det fanns också glädjeämnen. När grannens dräng på Lockgården ledde hästarna till bete på Österplana vall passerade han förbi Alehagen, då ropade ofta drängen: ”Anders, som så ska du få rida på sona”. Den ena av arbetshästarna kallades för ”sona” för den rörde sig trygg och säker som en so.  Det var en högtidsstund för Anders.

När Anders var 93 år gammal berättade han om sin mor.

Modern kallades allmänt för ”Alehagesa”, efter torpet där de bodde. Hon var känd vida omkring för att kunna bota folk och fä. Fast hon gav sig inte in på invärtes sjukdomar. Hon stod därför på god fot med både doktorer och djurläkare. Ofta skickades patienter till henne från lasarettet.

En gång kom en pojke till henne från lasarettet i Mariestad, där han utan framgång behandlats för eksem. ”Han var illa däran och röten nästan på hela kroppen”, berättade Anders. ”Mor borstade av honom och smorde in honom och så fick han något att ta in. På en vecka blev han frisk, och han hade en så och vacker hud”. Bältros botade hon på 3-4 dagar. Det var annat än när jag för några år sedan fick bältros. Då sa doktor Karlberg i Forshem till mig: ”Nu få vi se Anders, om den går bort helt inom ett par år”. ”Ja mor hon var säker hon”. ”En gång hade far ont i njurarna. Det blödde och blodet levrade sig så det blev stopp för urinen. Så en dag sa han till mor att nu stod han inte ut längre utan de måste åka till lasarettet. Men mor han var aldrig rådlös.  På den tiden fanns inga plaströr, som man kunde göra en katet av. Mor hon skar av gåsavinge, formade den till och förde den in i den och det levrade blodet kom ut och det stod som en kvast om dem båda två”.

Klockare Grönkvist i Österplana hade en ko, som skulle kalva. Grönkvist förstod att någonting var fel, så han kallade på ”Alehagesa”. Hon konstaterade genast att kalven låg fel och kallade på djurläkaren. Denne rättade till kalven, så att kon kunde kalva. Djurläkare hade stort förtroende för ”Alehagesa”, som han brukade kalla ”gumman”, och han sa till Grönkvist: ”Nu ska du låta gumman sköta om kon ett tag, annars dör kon för dig”.

”En gång när jag kom hem från arbetet, jag bodde i Karlsgården då, hade pojken min, John så gräsligt ont i armen, den var svullen och eländig. Så jag fick ta pojken på armen och gå hem till mor med honom. Mor tog pojken och ritade med en nål liksom en tringel runt det onda och det slog upp bölder som ett getingbo på armen. Men när mor smörjat pojken, så var värken borta och armen läktes snart.”

Fritz och Manne Wikström Hönsäter

En gammal numera avliden Hönsäterbo, Fritz Wikström, har en gång berättat om sitt första möte med ”Alehagesa”. Berättelsen förmedlar något av den atmosfär som omgav gumman.

När Wikström var mellan 9 och 10 år fick han en gång en alldeles outhärdlig tandvärk. Det fanns ingenting annat för föräldrarna att göra än att skicka pojken i väg till ”Alehagesa”. Det var ungefär en mil för pojken att gå men avstånd avskräckte inte på den tiden. Nåväl, han kom lyckligt fram till Alehagen och var nog lite ängslig, när gumman stod framför honom och frågade, varifrån ”han var, vems pojke han var och vad han ville”. ”Du har ju en hiskelig tandvärk, min lille pöjk, ser jag. Den ska vi snart bota. ” ”Ja, jag var så rädd, så jag vet inte ett dugg vad hon gjorde med mig men tandvärken försvann som genom ett trollslag,” berättade Wikström 70 år senare. När så det hela var övers sa ”Alehagesa”: ”Du, som är så liten får inte gå den långa vägen hem till Hönsäter. När du kommer till Österplana by, ska du gå in till Jonsson i Skattegården och säga till honom att spänna för en häst och skjutsa dig hem. Och är det så han opponerar sig, så skal du hälsa från mig och säga att det är jag, som sagt det”.

När Wikström kom till Skattegården och bad Jonsson om skjuts hem till Hönsäter, blev denne nog en smula förvånad över pojkens tilltagsenhet. ”Men det förstår du väl, min lille pojk, att jag har annat att göra, jag har inte tid att skjuts hem dig, du får allt gå som alla andra. Men varför kommer du just till mig?” – ”Jo, Alehagesa sa att jag skulle få skjuts”- ”Jaså, har Alehagesa sagt det, det var en annan sak”. Det dröjde inte länge förrän lille Fritz var på väg hem och Jonsson körde själv.

Vi återgår nu till Anders Persson som berättare.

”Ryktet om mor spred sig långt över sockengränsen och hon fick ofta åka långa vägar för att hjälpa. När hon var mellan 70 och 80 fick hon åka ända till Gränna. – Det fanns de, som trodde hon kunde trolla, men det kan jag försäkra, det fanns intet av trolldom när henne. Sina salvor och medikamenter tillverkade hon av örter. Dessa plocka hon själv och torkade. De skulle torka i skuggan och inte i solen. Sen förvarades de att torka vidare uppe på vinden i Alehagen. Om hon fått några recept från andra vet jag inte. Det var nog egen erfarenheter och en viss kännedom om vad olika örter kunde hjälpa mot”. (Källa: Arthur Andersson)

Även ”Alehagesa” son Anders hade läkande krafter.

Under det att ortens kloka i allmänhet var äldre män och kvinnor, var ”Anders i Alehagen” en helt ung man, då han började sin praktik. Det väckte ock många sökandes stora förvåning, att en så ung man satt inne med så stora kunskaper i läkekonsten. Han skilde sig även från de flesta därigenom att han klädde sig som fin herreman.

”Anders i Alehagen” gick även under namnet ”Den kloke drängen”, ett namn som på avlägsna orter är vida vanligare än det ovan nämnda. Med dräng åsyftar man en ung ogift man, någon drängtjänst i detta ords allmänna bemärkelse innehade han aldrig.

”Anders i Alehagen” var läskunnig och efterlämnade vid sin död flera läkarböcker. Man kan därför antaga att han förvärvat sig åtskillig kunskap genom dessa. Folksägnen har emellertid en annan förklaring.

En gång rodde Anders ut till en liten holme i Sämsjön för att fånga kräftor, och för att få tur till fisket följde han gängse sed att offra något. Denna gång kastade han en blank silverslant i sjön, vilket tydligen inte skedde obemärkt, ty fram på natten kom sjöjungfrun upp till honom.

”Jag vet varåt din håg står”, sade hon. Du vill lära dig att förstå hemlighetsfulla ting och konsten att bota sjukdomar. Se, här skall du få en bok att läsa i.

Anders tog emot boken, och med den fick han också makta (kraften och förmågan). Efter den dagen kunde han både det ena och det andra. Han hade så ”möcke sökne” (många sökande), berättas det, att det kunde stå tjogtals med åk utanför stugan, där han bodde. De flesta sökte honom för att få bot för sina sjukdomar och många kom mycket långt ifrån.

Min far sökte honom en gång, berättade en sagesman, född i Norra Vånga. Han sökte honom dels för mor, som låg sjuk, dels för en grannkvinna. Han hade med sig ett lintyg från var och en av dem. När Anders fått lintygen, lade han dem på ett bord, varefter han drog av sig en fingerring, och med den gjorde han några ritanden härs och tvärs över plaggen, varefter han återlämnade dessa.

”Er hustru blir snart bra”, sade han, ”men er grannkvinna kan jag inte hjälpa. Det har gått för långt med hennes sjukdom.”

Sedan gjorde han i ordning en flaska medicin, som mor skulle ta in. Och den hjälpte. Mor kom snart på benen igen, men mor i granngården dog.

Det var en bonde i Mjäldrunga, som hade en så svår värk i sitt ena ben. När den inte ville ge med sig, gick han till ”Anders i Alehagen”. På vägen dit mötte han en albogabo, som han kände, och då frågade han sig för angående Anders.

”Ah, den begriper la inget!” sade den andre.

Men när mjäldrungabon kom ut, fortsatte han vägen till Alehagen, När han väl kommit in, sade Anders.

”Du mötte en på vägen hit.”

”Ja, det gjorde jag”, medgav bonden.

”Och han sade att jag ingenting begriper.”

Ja, det kunde bonden inte neka till.

”Men du fortsatte hit likafullt”, tyckte Anders, ”och det gjorde du rätt i.”

Sedan gick Anders efter en bok, han hade, för att se vad botemedel han skulle tillgripa. Medan han letade i den, passade bonden på att kika lite i den, han ock. Men han begrep ju inget, för bokstäverna såg ut alldeles som hakar och hyskor. När Anders läst färdigt, tog han en styver och lade den på den sjukes knä, just på den värsta svullnaden, varefter han tryckte på den med ett par fingrar, och då försvann styvern utan att bonden kunde förstå hur eller vart. Efter detta gav sig emellertid värken, och knäet blev snart bra.

”Anders i Alehagen” kunde förutsäga både det ena och det andra. Min mor hade åtta barn, omtalade en berättare, en son och sju döttrar.

”Ja, du Britta”, sade Anders en gång, ”du har fått så många, så du slipper att göra dockor. Du får dina döttrar gifta allesammans, men de blir också änkor.”

Det slog jämnt in. Den yngsta dottern blev först änka, sedan vart de änkor den ena efter den andra. Och sonen blev änkeman.

Om ”Anders i Alehagen” berättas vidare, att han kunde visa tjuvar i vatten, och han kunde visa dem, som blivit bestulna, var godset fanns. Han kunde till och med tvinga tjuvar att gå hem med det stulna.

Dörren till Mosslandastugan i Skölvene. Man ser tre borrhål i tröskeln, i vilka lagts in skyddsmedel mot trolldom och förgörelse. Foto V. Rehnberg 1946

Av västgötabygdens många kloka i gången tid torde få om ens någon gjort sig så allmänt känd och värderad som Kristina Mårtensson. Hon var född j Erska socken 1835. Modern var en kvinna av folket, men beträffande fadern vet man ej med visshet, vem han var. Enligt en del berättare tillhörde han en av bygdens adliga ätter. Detta förklarar åtminstone delvis, varför modern lämnats ensam med sitt barn, ty en så nära förbindelse som ett äktenskap med en borgerlig kunde en man av börd inte ingå på den tiden. Modern dog i helt unga år, och flickan fick sitt hem hos en familj på Grävsnäs. Det arv, som modern efterlämnade, sägs ha varit tillräckligt stort för att flickan skulle ha kunnat få en vårdad uppfostran, men det förskingrades av en oärlig förmyndare.

Med tiden ingick Kristina Mårtensson äktenskap med en lantbrukare vid namn Karl Andersson och bosatte sig med denne på en mindre gård i Södra Härene, och det var här hon öppnade sin praktik. Gården hette Vässingen, och efter denna fick Kristina sitt speciella namn, ”Vässinga-Kristin” eller Vässingesa. Sitt flick-namn, Mårtensson, behöll Kristina även som gift. År 1880 in-köpte makarna en något större gård i Essunga, nämligen Lassa-gården, och som följd av att Kristina bytte hemvist, tillkom flera nya namn, såsom ”den kloka i Essunga”, ”Essungagumma” eller ”Essungakjaringa”. Det sist anförda namnet kan förefalla något vanvördigt, men käring var som beteckning på gift kvinna vida allmännare den tiden än nu. De, som lärt känna den kloka i yngre år, behöll namnet ”Vässinga-Kristin”, vilket torde få anses som det vanligaste och vidast kända.

Kristina Mårtensson beskrives som en begåvad och framsynt kvinna, därtill god och hjälpsam. Såsom förklaring till hennes förtrogenhet med sjukdomars botande och förmågan att ordinera rätt medicin berättas, att hon i yngre år tjänstgjort som biträde hos en läkare i Göteborg; det berättas även att hon haft plats på ett apotek. Möjligt är att det var fadern, som rekommenderat Kristina och på detta sätt hjälpt henne till en förhållandevis god plats som läkarbiträde.

”Kunde hon något, måntro?”

”Ja, det kunde hon allt. Folk pratar både si och så, men jag har själv sökt henne och fått bot”, säger berättaren, så jag vet att henne sökte en inte förgäves.

En klok gumma i Vilhelmina

Hon var liten till växten, verkade butter och tvär. Hon sade inte många ord, det var knappt att hon gav svar på tal många gånger. Men hon hade en ofantligt skarp blick. Det var, som om hon skulle kunnat se rakt igenom en. Vem som kom, så tittade hon först på honom eller henne, innan hon sade något. Men sedan visste hon både det ena och det andra. Hon visste i vad ärende man kom och vad tankar man hade om henne. Var det någon, som tvivlade på hennes förmåga, så frågade hon, varför han gjorde sig besvär med att söka henne. Hon kunde till och med säga den besökande, om han mött någon på vägen, och vad den eller den sagt, för det var många som menade som så, att den där, hon begriper la inget.

Men det var en hygglig människa. Hon brukade inga häx eller konster, utan hon gav mediciner, och de mediciner, hon en gång ordinerat, de hjälpte ofelbart. Det hände emellertid mer än en gång, att folk sökte henne för inre tärande sjukdomar, där det inte stod i mänsklig makt att uträtta något, men då sade hon dem det rent ut, och i dylika fall ordinerade hon heller inget. Men kom den sjuke blott i tid, fick han bot ofelbart.

Vad sjukdom de än sökte den kloka för, fick de en sup att börja med. Den fick de ta in på stället. Sedan fick de mediciner och salvor att ta med sig hem. Det fanns doktorer och andra, som sökte komma åt hennes mediciner för att utforska innehållet i desamma. Särskilt den där supen var de intresserade av. De låt-sade sig vara sjuka och ville ha bot, de ock, men det var inte lönt att de försökte. Var de inte sjuka, när de kom, så var de det, när de gick, om de inte passade sig.

”Vässinga-Kristin” var en mästare i att behandla sår. Härtill kom att hennes behandling var fullkomligt smärtfri; blodförgiftning eller andra komplikationer kom aldrig ifråga. Hon kunde det ingen annan kunde, och hon gjorde det ingen annan gjorde, hur det sedan skall förklaras.

Gamle patron på Vägatorp fick blodstörtning.

”Nu är det nog slut med kära far”, tänkte hans anhöriga då.

Men drängen på gården visste vad ”Vässinga-Kristin” kunde. Han sprang till Lassagården så fort han kunde. När han kom fram, kunde han knappt tala, så ansträngd var han. Men Kristina tog allting så lugnt.

”Sitt ned”, sade hon. ”Jag vet i vad ärende du kommer. Säg mig nu bara vad dopnamn din husbonde har.”

När hon fått besked om det, sade hon:

”Gå nu hem i lugn och ro. Blodflödet är allt överståndet. Husbonden din är utom all fara för den här gången.”

Och det stämde allt. Blodflödet upphörde just vid den tidpunkten, då drängen anlände till Lassagården.

”Vässinga-Kristin” kunde även uppenbara dolda ting och ge besked om stulet gods, men hon sade aldrig vem som stulit. När de frågade henne om det, svarade hon:

”Nu har jag sagt er, hur ni ska få igen, vad som tillhör er, och nu får det vara nog med det.”

Möjligt är att hon i yngre år uppenbarade vem tjuven var, men på äldre dagar ville hon inte att det skulle vara strid och osämja mellan folk för hennes skull. Såsom exempel på hur hon kunde ge besked om både ett och annat berättas:

Det var en dräng, som mistat sin klocka. Då gick han till ”Vässinga-Kristin” för att få råd.

”Klockan ligger där och där”, sade hon, ”där kan du ta igen den”.

En annan gång var det en bonde, som blivit bestulen på ett sto. Då red han raka vägen till Essunga.

”Du har ridit om ditt sto på vägen hit”, sade hon då. ”Om du inte haft så bråttom, skulle du lagt märke till färska spår av två hästar på vägen framför dig. En häst har sprungit löske vid sidan om den häst, som varit spänd för kärran. Det är din häst, som sprungit löske. Om du varit uppmärksam skulle du likaså kunnat se, att spåren förde fram till en gård på vänster sida om vägen.”

Hon beskrev därefter gårdens utseende så pass tydligt, att mannen visste vilken gård hon åsyftade. Därpå tillade hon:

”Om du skyndar dig, så kanske du kan få igen ditt sto, innan tjuvarna reser vidare.”

Mannen begav sig genast åstad till gården ifråga och lyckades verkligen att få igen sitt sto i oskadat skick, tack vare ”Vässinga-Kristins” anvisning.

”Vässinga-Kristin” hade en dotter, som inte stod sin moder långt efter i kunnande just. Åtskilligt var förstås gott påbrå, och åtskilligt fick hon lära av modern. När hon vuxit upp, reste hon liksom så många andra ungdomar i de åren (1880-talet) över till Nordamerika, ty för den, som var så manhaftig och företagsam som hon, fanns större möjligheter där än här, det förstod hon ju. Först praktiserade hon ett par år på ett amerikanskt sjukhus, där hon fick vara med om operationer och det ena med det andra. Sedan tog hon doktorsgraden, den lärda vill säga. Ja, så berättade hon själv, men hur det förhöll sig med den saken är väl ovisst, ty hon hade alltid gott om ord, så i det fallet var hon olik modern. Att hon praktiserade som läkare bland emigranterna och förtjänade stora pengar har emellertid sin riktighet.

Kristina Mårtensson, född 1835, död 1913. Av västgötabygdens många »doktorskunniga» har säkert ingen annan gjort sig så allmänt känd och värderad som denna kvinna.

När den gamla låg på sitt yttersta, ville hon träffa sin dotter. ”Jag vet att hon skall komma”, sade hon. Och ändå hade ingen vare sig skrivit eller på annat sätt bådat henne.

Och dottern kom verkligen, så den gamla fick tala med henne om det, som låg henne om hjärtat. Hon var vid full sans in i det sista. Men blott några få timmar efter dotterns ankomst var hon färdig med detta livet (1913).

Det var ett ofantligt medicinförråd, som Kristina Mårtensson efterlämnade, ty med den praktik, hon hade, måste hon vara försedd med både det ena och det andra. All medicin inköptes i Göteborg och kom inpackad i stora lådor. Men när hon var död, så stod ju flaskorna där. Folk skulle velat betala stora pengar för att få övertaga dem, om de bara vetat vilka mediciner som hjälpte för det eller det eller hur de skulle sammansättas.

Men det visste ingen, och därför lät man gräva ned dem, sedan man först krossat alla flaskorna, det var för att ingen skulle frestas till att gå åstad och gräva upp dem. Litet var beklagade emellertid, att de inte passat på och köpt, innan det var för sent. Och de, som hade något kvar av hennes droppar eller andra medikamenter, gömde på dem som om de varit förmer än guld.

”Vässinga-Kristins” dotter var liten till växten, alldeles som modern, men undersätsig och ofantligt stark för att vara en kvinna.

På den tiden fanns en gubbe i en grannsocken till Essunga, vilken hade en stor oxel (växt) på nacken. Den växte och växte, och till sist var den så stor som ett helt huvud, men ingen läkare varken i Lidköping eller Skara tordes operera bort den, ty det gällde livet, sade de. Så en dag kom gubben till Lassagården i Essunga. Ja, den gamla var allt död då, men dottern uppehöll hennes praktik till en tid, och nu kom gubben för att få bot för en mindre åkomma.

”Men vad är det här då?” frågade dottern, när hon fick se den stora oxeln, som hängde ned över rockkragen.

Gubben berättade hur som han sökt bot för sin oxel, ehuru förgäves.

”Låt mig operera bort den, för det kan jag”, sade jäntan.

”Nej, se det törs jag inte”, sade gubben, ”för det gäller livet, har doktorerna sagt mig.”

”Törs ni ta en sup då?” frågade jäntan.

Ja, det tordes han. Han tog gladeligen så många som bjöds, och värdinnan tog själv lika många. Men gubben blev snart redlös och somnade, så antagligen fick han något särskilt i brännvinet. Alltnog, så snart gubben somnat, tog jäntan och kastade upp honom på en soffa och skar bort oxeln. När gubben vaknade upp ur slummern och fann att oxeln var borta, trodde han inte på livet längre. Då börjde han sjunga psalmer. När han kom hem fram på eftermiddagen, hörde essungaborna honom sjunga:

”Beklaga och begrunda jag må mitt överdåd”. Men det var allt, han mindes, och därför sjöng han orden om och om igen.

Gubben överlevde emellertid och blev som en annan människa efter den dagen. Så vad det beträffar, var ”Vässinga-Kristins” dotter inte bortkommen, hon heller. Fast inte kunde hon mäta sig med den gamla, inte. Efter en tid reste hon tillbaka till Amerika, där hon hade långt större och mera lönande praktik.

I motsats till många andra kvinnor, som ägnat sig åt liknande verksamhet som ”Vässinga-Kristins”, var Kristin värderad och väl hållen även på sin hemort.

”Vi får lov att rådfråga Kristin”, hette det, så snart någon blev sjuk. Eller: ”gott att vi har Kristin så pass nära”. Att detta ej var tomma ord framgår därav att tacksamma sockenbor rest en minnessten på hennes grav. Inskriften är av följande lydelse:

Doktorn

Kristina Mårtensson

* 1835 † 1913

Lassagården