BARNAMÖRDERSKAN SOM BLEV SJUKSKÖTERSKA

År 1871 föddes Sara Margareta Fredriksdotter i Forsmark i Stensele. Hennes far Fredrik Kristian Persson tog över ett hemman i Rönnbäck i Tärna kapellförsamling och familjen kom så småningom att utökas med ytterligare fyra flickor och en pojke.

Sara Margareta vid tiden för första graviditeten. Foto publicerat i VK 21/8-1999. Okänd fotograf.

Veckan före jul år 1891 när Sara var 20 år gammal födde hon en dotter utom äktenskap och i kyrkboken noterade prästen att fadern var okänd. Dottern fick namnet Kristina och kom att växa upp hos sina morföräldrar i Rönnbäck.

I vuxen ålder antog Kristina efternamnet Grubbström, vilket knappast var någon slump. Vid tiden för Kristinas tillblivelse fanns nämligen en dräng anställd på gården i Rönnbäck som hette Karl Oskar Grubbström. Han lämnade för övrigt gården bara några månader efter det att Saras dotter Kristina föddes.

För att försörja sig tog Sara så småningom tjänst som piga i Tärnafors. Den här gården hade en lite speciell historia för den var uppköpt av Skytteanska samfundet för att samebarnen i den här delen av Lappland skulle få ordentlig skolundervisning. Det som producerades på gården utgjorde lärarens lön. Därför fanns i ladugården flera kor. I lönen ingick även en dräng och en piga som skulle sköta om kreaturen och odlingarna på gården.

Lärarbostaden till den skytteanska skolan i Tärnafors

År 1895 kom den kände folkskolläraren och folklivsforskaren Olof Petter Pettersson till Tärnafors och med sig hade han sin fru, Matilda. Den nya pigan på gården var Sara Margareta och i hennes mage växte nu ännu en gång ett oäkta barn. Sara kände sig därför mycket oroad att gårdens nya matmor skulle upptäcka hennes tillstånd. Tur i oturen hade det riktiga skolhuset, Skytteanska skolan, brunnit ner våren 1895 och Olof Petter fick därför sköta undervisningen i sockenstugan i Laxnäs utanför Tärnaby medan kyrkstugorna fick bli provisoriska hem för Olof Petter och hans familj och skolbarnen. Därför kom det sig att pigan Sara Margareta Fredriksdotter och drängen Johan Edvard Eriksson ensamma fick husera på gården i Tärnafors vintern 1896-1897.

Olof Petter Pettersson Foto: Daniel Wikström Vilhelmina kommuns fotoarkiv

På kvällen den 5 februari 1887 klagade Sara över smärtor i bröstet. Hon blev därför sittande ensam ett tag intill spisen medan drängen Johan Edvard gick till sängs. När Sara kröp ner under sin fäll hade Johan Edvard redan somnat.

Strax före midnatt födde Sara ett barn. Genast la hon handen över barnets mun och näsa och blev sedan liggande med den livlösa barnkroppen på sin mage hela natten. Vid halv sjutiden på morgonen slet hon av navelsträngen, virade in liket i en av sina underkjolar och gömde alltsammans under fårskinnsfällen. Därefter steg hon upp och kokade kaffe åt drängen, som hon alltid brukade göra, men sedan var krafterna slut. Hon bad drängen åka och hämta någon i Laxnäs som kunde komma och hjälpa till med mjölkningen. Sara sa att hon inte mådde bra.

Medan drängen var på väg att hämta hjälp skyndade sig Sara att försöka göra sig av med det döda barnet. Hon la därför på extra mycket ved i spisen, med hopp om att lågorna skulle utplåna alla bevis, men tiden blev för kort. När Sara fick se drängen komma åkande mot gården med en kvinna i hästsläden hade ännu inte hela barnkroppen brunnit upp. I panik flyttade därför Sara över kroppen till bakugnen, täckte den med aska och några vedträn.

Drängen och hans syster, som var i hans sällskap, gick ut till ladugården för att ta hand om morgonmjölkningen och utfodringen av kreaturen.

När de kom in i stugan var det åter dags att göra upp eld i spisen. Johan Edvard reagerade emellertid över att det såg så märkligt ut i bakugnen och började rota i askhögen. Under tiden låg Sara i sin säng med ansiktet vänt mot väggen. Johan Edvard frågade då Sara vad det var för något i ugnen men fick en motfråga: ”Vad är det då?”. När Johan Edvard plockade ut det delvis uppbrunna barnet ur spisen och visade upp det för Sara och sin syster, fällde Sara följande kommentar: ”Det har gått si så där…”.

Hon vädjade till Johan Edvard och hans syster att de inte skulle avslöja hennes tilltag. Hon sa att barnet var dödfött och att hon inte ville att hennes olycka skulle komma fram, men drängen lät sig inte bevekas utan packade in resterna av barnet i en disktrasa och åkte raka vägen ner till sin husbonde.

Den 6 februari 1897 skrev Olof Petter Pettersson följande rader till länsman: ”Då till min kännedom kommit den bedröfvliga omständigheten, att min piga Sara Fredriksdotter från Rönnbäck å Tärnafors natten till den 6 februari innevarande år framfödt ett barn och lagt det å lönn, men att detta barn återfunnits i liflöst tillstånd af mina öfvriga tjänare från Tärnafors samt skaffats i förvar inom lås därsammanstädes, har jag den föga angenäma plikten att anmäla”.

I förhören som följde berättade drängen Johan Edvard att han natten till den 6 februari hört ett barnskrik men att han inte var helt säker på vad klockan var eller varifrån ljudet kom. Den olyckliga pigan hävdade att barnet var dött vid födelsen och kommit två månader för tidigt på grund av att hon råkat ramla med magen över ett ämbar. Provinsialläkaren Viktor Nyström fastställde emellertid i sitt obduktionsprotokoll att fostret andats vid födelsen och alltså levat men att det varit ofullgånget. Däremot var fostret så förbränt att det inte gick att säkert fastställa dess kön, men troligtvis hade det varit en flicka.

Barnets far, som enligt Sara Margareta var lappdrängen Johannes Jonsson från Nedre Björknäs, förhördes aldrig. Man påstod att han inte gick att återfinna. Till slut erkände Sara att hon redan från början planerat att döda barnet. ”Det var som om den onde fått makt över mig”, lär hon ha sagt i tingsrätten.

Sara Margareta dömdes till ”fyra års straffarbete”.

Härnösands gamla fängelse byggt 1861

Straffet avtjänade hon i Härnösand. Den 15 mars 1900 frigavs hon och återvände till familjen i Rönnbäck, men där var hon inte längre välkommen. Ingen i Tärnatrakten hörde sedan av henne, på 65 år. Inte förrän i början av januari 1967 anlände en rutinmässig upplysning till pastorsämbetet i Tärna. I den upplysningen kunde man läsa att den 2 januari 1967 avled sjuksköterskan Greta Fredriksson på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm i en ålder av 95 år.

I syster Gretas hemförsamling, Adolf Fredrik, hade den gamla damen varit tämligen välkänd och respekterad. Hon hade funnit meningen med livet i att hjälpa andra. Man visste även att hon bott i Ryssland i 18 år och där fått uppleva ett världskrig och ett inbördeskrig.

Inför sin 95-års dag blev syster Greta intervjuad av tidskriften Adolf Fredriks kyrkoblad. Där berättade hon att hon ganska länge hade arbetat med privat sjukvård i Skåne och bland annat vårdat kung Oscars läkare i Helsingborg. Där hade hon fått ett erbjudande att åka till Petrograd och vårda en svenska som var bosatt där. Hon tyckte det kändes spännande att få åka till ett land utan kunskap om vare sig språket eller landet. Men det gick bra, trots att det hade varit oroligt under revolutionsåren. När det var skottlossning ute på gatorna, gällde det att skynda till närmaste port, för där var det vanligen lugnt. Men en gång hade det varit riktigt otäckt. När hon hade kommit hem till sin bostad upptäckte hon fyra beväpnade soldater i sin sängkammare. De smet emellertid iväg och lämnade henne ifred men i flykten hade de fått med sig hennes klocka.

Leningrad 1929

När Greta lämnade Leningrad 1929 fick hon med sig ett arbetsintyg där det framgick att hon varit plikttrogen och uppoffrande. Från att i ungdomen varit dömd för att ha släckt ett människoliv kom hon i vuxen ålder att viga sitt liv åt andra.

_____________________________

Berättelse är baserad på en artikel i Västerbottenskuriren publicerad den 21 augusti 1999 av författaren Calle Hård och bearbetad av Laila Eliasson för Lappmarkens släkt- och bygdeforskare (Lsbf).

_____________________________

ANGÅENDE HÄRNÖSANDS FÄNGELSE

Ansiktsmask som kvinnliga fångar bar © Mats Fallqvist/Sveriges Fängelsemuseum

Fängelset i Härnösand uppfördes 1859–1862 och byggdes T-format likt många andra cellfängelser vid den här tiden.

Gemenskap ansågs vara orsaken till fortsatt brottslighet efter frigivningen, och isoleringen i ensamceller skulle gynna både disciplin, religionsundervisning och arbete.

För att förhindra att fångarna kände igen varandra var de tvungna att bära ansiktsmask. Dessa skulle bäras så fort de lämnade cellerna.

Fängelset i Härnösand kallades ”Dufvan” efter kvarteret som det är placerat i. Det namnet gav också Kungliga Fångvårdsstyrelsen fängelset.

I början av 1900-talet gjordes en utbyggnad för att få plats för en sinnessjukavdelning. De 54 cellerna som fanns på fängelset räckte inte heller till, vilket resulterade i en länga med nya celler, en skola, en sjukavdelning och en ångpannebyggnad.

​Källa: Kriminalvårdens hemsida