HERRESÄTEN OCH VACKRA NAMN

LJUR: IGLABO

Iglabo mangårdsbyggnad byggd runt 1650

Den förste kände ägaren till Iglabo hette Peder. Han arrenderade gården av kyrkan i Algutstorp. Redan 1540 finns det dokumenterat att han betalade smörskatt till prosten i Algutstorp. Peder levde antagligen ganska länge eftersom det redovisas att han fortsatte att betala skatt till kyrkan till 1580-talet.

1602 eller 1603 flyttade den nygifte Bengt Haraldsson från Nylödöse till Iglabo. Det är troligt att han tog över arrendet från Peder, som högst sannolikt hade gått bort då.

Bengt hade gift sig med Elin Olofsdotter från Stora Åkatorp i Skaraborgs län. Från ett protokoll vid Gäsene Härads Tingsrätt daterat 1603 vet vi att Bengt bodde på Iglabo det året.

Hustru Elin var dotter till borgmästaren i Bogesund (numera Ulricehamn), Olof Andersson och hans hustru Ingeborg. Elin, som ofta gick under namnet Elin av Vångasläkten, hade tidigare varit gift två gånger. Först var hon gift med en man som hette Lasse Mattsson och sedan, 1590, med Nils Olofsson i Stora Åkatorp, Österbitterna. Nils Olofsson dog av okänd anledning den 22 mars 1600.

Med Nils hade Elin sonen Nils Nilsson, född år 1600 på Stora Åkatorp, och senare adlad under namnet Stiernflycht (Nr 332). Med sin tredje man, Bengt Haraldsson, fick Elin sonen Harald Bengtsson, som föddes den 4 september 1604. Gossen föddes på Iglabo och antog så småningom som adelsman namnet Igelström (Nr 320). Därmed blev Elin mor till två adelsätter och två ägare till Iglabo.

År 1615 fick Bengt Haraldsson konung Gustaf II Adolfs tillstånd att “fritt för alla utskylder besitta kronohemmanet Iglabo i Ljurs socken, Gäsene härad“. Tio år senare blev Haraldsson häradsskrivare i Västergötland och mellan åren 1626–1630 arrenderade han hela Gäsene härad.

Ljurs sockenstämma 1725 berättar att Bengt Haraldsson från Igglabo skänkt kyrkoboken 1625

Bengt var kyrkligt intresserad och skänkte år 1625 en inventariebok till Ljurs kyrka. När han dog är okänt, men hustru Elin avled på Iglabo den 17 april 1637. Bengt Haraldssons far hette Harald Bengtsson och hans mor Ragnhild Lind af Hageby (Nr 212). Bengt kom alltså från en förnäm familj.

Efter Bengt Haraldssons död gick gården i arv till hans son Harald Bengtsson. Det är okänt vilken utbildning gossen Harald fick i sin ungdom, men att han hade en gedigen lärdom, därom vittnar de framsteg han gjorde senare i livet.

Någon gång på 1630-talet blev han kammarskrivare i konungens räkningskammare och därefter avancerade han till kammarskrivare vid livländska och ingermanländska staten 1640. Men redan innan detta skedde hade han den 17 juni 1632 av Gustaf II Adolf erhållit Taubenhof med Soinast i Dorpat, Estland, som förläning.

Harald Bengtsson-Igelström gifte sig två gånger, den första med Christina Simonsdotter, dotter till Simon Mårtensson, adlad Leijonspira 1652, men ej introducerad på Riddarhuset.

De fick fyra söner;

• Bengt född 1625 på Iglabo
• Anders född 1627 på Iglabo
• Henrik Gustav född i Livland och död där 19 december 1678
• Gustav Harald född runt 1631 Gut Ropkoi i Livland

I sitt andra äktenskap var han gift med Elisabet Wädurhorn (Nr 225), död efter 1697, en äldre halvsyster till första hustruns styvmor. Hon var dotter till Elof Jonsson Wädurhorn och Elisabet Hund, dotter av hertig Carls av Södermanland kammarjunkare Daniel Hansson Hund, till Runsö, Lottesta och Brunna. Han blev adlad 1590 men introducerades aldrig på Riddarhuset. Elisabet Wädurhorns moder var Emerentia Bengtsdotter Örnflycht (Nr 84).

Harald Bengtsson och Elisabet gifte sig den 25 juli 1644 och fick två döttrar, Christina och Elisabeth.

Den 2 juli 1645 adlades Harald Bengtsson och antog då namnet Igelström efter fädernegården. Ätten inskrevs på Riddarhuset under nummer 320. Hans vapensköld består av en blågul sköld med en diagonal silverström, där fem svarta iglar simmar.

Harald Igelström steg ytterligare i graderna och förvärvade ännu flera egendomar i Ingermanland. Han blev slutligen överste för ett regemente till häst.

Harald och Elisabets dotter Christina gifte sig med Johan von Fitinghoff (Nr 220) 1685. Endast 4 och ett halvt år efter giftermålet dog Christina medan maken Johan levde ytterligare nästan 20 år.

Harald Bengtsson Igelström var otvivelaktigt en mycket förmögen man, när han 74 år gammal avled i Riga 1678.

Andrei Igelström 1882 Karl Vikentjevitš Lemoh Portrait Nationagalleriet Finland

Efter adlandet har ätten inte varit representerad i Sverige. På andra sidan Östersjön har släkten levt vidare. År 1739 erhöll ätten av kurfursten Fredrik August III av Sachsen tyskt friherrediplom, och år 1792 upphöjdes de då levande medlemmarna i tysk riksgrevlig värdighet och intogs som grevar i Riga och Reval. Så sent som 1928 fanns ättlingar fortfarande i Estland, men här i Sverige var de inte upptagna i den svenska adelskalendern längre.

Samma år som Harald Bengtsson (1645) adlades, adlades också assessorn i kammarrevisionen Nils Nilsson, son till Nils Olofsson från Stora Åkatorp i Österbitterna socken och Elin Olofsdotter, som dog på Iglabo 1637. Denna Elin Olofsdotter, som var dotter till borgmästaren i Bogesund, Olof Andersson, var gift tre gånger. 1. med Lasse Mattsson, 2. med Nils Olofsson och 3. 1603 med Bengt Haraldsson. Bengt Haraldssons son Harald Bengtsson och Nils Nilsson växte upp tillsammans på Iglabo. Båda två gjorde karriär inom statsmakten och båda två blev adlade.

Sara Larsdotter Stiernflycht (1608-1689). Målning Jacob Elnas

Iglabo blev säteri 1647 när Nils Nilsson adlades och fått gården i donation av drottning Kristina. Hans hustru Sara Larsdotter var dotter till ståthållaren på Jönköpings slott Lars Christensson. Hon hade varit kammarjungfru på kungliga slottet och därvid skött sig så bra, att drottningen, för att visa sitt särskilda välbehag, först anordnade bröllopet på Stockholms slott den 1 mars 1631 och sedan gav makarna Iglabo i förläning. Det var troligen Nils Nilsson Stiernflycht som lät uppföra mangårdsbyggnaden, som finns än i dag. Sara hade varit kammarjungfru åt tre drottningar; Kristina av Holstein-Gottorp, gemål till Karl IX, Maria Eleonora, gift med Gustaf II Adolf och slutligen drottning Kristina. Sara var antagligen drottning Kristinas ”amma” eftersom hon föddes medan Sara var kammarjungfru på slottet.

När kamrersbefattningen vid rikets räkenskapskammare i Stockholm omkring 1640 skulle tillsättas blev därför Nils hemkallad som innehavare av denna befattning. Man hade lärt känna hans duglighet där ute. Under närmare tjugo år förestod han nu kungliga majestäts räknekammare i Stockholm. Under sommartiden vistades han på den av honom grundade sätesgården Iglabo, som av honom bebyggdes och sattes i ordning.

Redan innan Nils Nilsson blivit adlad hade han fått egendomen Tjälvesta i förläning med full frälsefrihet.

När Nils Nilsson Stiernflycht dog 1658 blev hans och Saras åttonde barn Christian ägare till Iglabo, troligtvis tillsammans med modern, Sara. Christian var då bara fjorton år gammal. När Christian var 25 år gammal gifte han sig med Sigrid Ekehielm (Nr 380), dotter till underståthållaren Bengt Baaz, adlad Ekehielm 1647 och hans hustru Eva Eggerz.

På dagen fyra månader efter bröllopet dog Christian den 19 december 1669. Sex månader senare föddes dottern Eva Christina, som emellertid dog 11 år gammal 1681.

Efter Christians plötsliga död tog hans tolv år äldre bror Nils över Iglabo. Nils Stiernflycht var född i Stralsund den 29 april 1632. Han blev kapten vid Ostgöta infanteriregemente i likhet med en av sina halvkusiner Igelström. Nils dog ogift den dagen efter lucia 1680.

Bekräftelsen på att Nils Stiernflycht verkligen också varit ägare till gården Iglabo framgår av hans epitafium i Snavlunda kyrka. På epitafiet står det:

“Hans Kongl.Maij’s vår allernådigste Konungs och Herres Trooman och Capitain of Cistgiöthe Kr. infanteriet den Edle och Wälborne numera hos Gudh salige Nils Stiernflycht till Tjelfwestadh och Igleeboo är född Åhr 1632 den 29 April i Herranom saligen afsomnad på sin gård Tielfwestadh den 14 December 1680.”

Efter Nils Stiernflychts död drogs Iglabo precis som tusentals andra adliga egendomar in the kronan. Johan Stiernflycht, den yngste brodern i den stora barnaskaran som Nils Nilsson Stiernflycht och Sara Larsdotter hade löste emellertid ut Iglabo genom att byta säteriet mot ett antal andra egendomar. I juni 1682 beslutar kammarkollegium att Johan skall få frälse på Iglabo.

Det tog emellertid inte mer än drygt två år innan Johan sålde Iglabo för 1000 daler till Bengt von Schwartzenhoff (Nr 1080). Då ingår även Östergården i Ljur i köpet.

Ätten von Schwartzenhoff kom att förbli ägare till Iglabo i nästan 150 år. Samtliga Schwartzenhoffare var framgångsrika militärer och för det mesta ute i krig och ibland även flera familjemedlemmar tillsammans på krigsfältet. När krigarna var borta från ättens egendomar, däribland Iglabo, sköttes dessa av ”mademoiselle” Sylvan.

Agneta Sylvan var från Ystad och en tämligen fin familj. Hon hade kommit till familjen 1776 då Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff var ungefär tjugo år och sedan blivit deras allt i allo. Av de många utförliga brev som Agneta skrev till sin husbonde, framgick att Agneta skötte om alla egendomarna så som de varit hennes egna. I ett brev upplyser hon, att tillsyningsmannen vid Hov, som var ett annat av familjens gods, fått order att ge arbetarna stryk, om det blev någon oreda i skogen. Denne hade emellertid förklarat, att han inte kunde slå alla, så många som de var.

Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff (22/9 1755 Pålstorp, Hemsjö – 25/3 1821 Hof, Hällstad, ogift)

De brev som Ulrik skrev till Agneta är beklagligtvis förstörda. Att von Schwartzenhoff räknade Agneta för mer än en vanlig hushållerska, framgår av att han först donerade all sin lösegendom till henne. Senare fick hon även testamente på besittningsrätt till Iglabo på livstid. Agneta Sylvan var tydligen en manhaftig kvinna som visste vad hon ville. Det är inte uteslutet, att krigaren von Schwartzenhoff var toffelhjälte, fastän han inte var gift. Med Ulrik von Schwartzenhoffs död 25 mars 1821 utslocknade denna släkt. Agneta Sylvan hade sedan egendomen till sin död 27 december 1834. Härmed avslutades Iglabo storhetstid.

Carlstens Fästning och Metta Ridderbielke-Focks klagoskrift

Gården kom att växla ägare ofta och köptes ett flertal gånger på spekulation. De flesta som innehade den i mitten på 1800-talet lyckades inte behålla den mer än ett par år, ibland kortare tid. En av dessa var den siste adelsmannen som innehaft Iglabo, Axel Fredrik Ridderbielke (Nr 1337). Han var komminister i Algutstorp och är mest känd för att hans faster, Metta Ridderbielke-Foch, blev avrättad för mord på sin make och två av sina barn. (Läs mer om detta här.)

Ridderbielke sålde Iglabo bara efter några månader till kapten Johan Jacob Bauer på Lagmansholm. Han fick då 1200 Rdr banco och eftersom han betalt 1000 Rdr banco bara några månader tidigare så gjorde sig denna prästman en bra förtjänst.

Även Bauer var en duktig handelsman och efter ett år sålde han gården för 3000 Rdr banco. Han fick nästan tre gånger insatsen på bara ett år. Köparen var kronojägaren Johannes F Larsson Österberg från Tubbetorp i Siene och han trodda nog att han skulle kunna tjäna lika mycket på som de båda föregångarna. Tyvärr blev det inte riktigt som Österberg hade tänkt sig. Han hade nämligen svårigheter att finansiera köpet. Karl Eriksson i Korpås skriver därom i sina anteckningar:

“I början av 1840-talet köptes Iglabo av Johannes Österberg. Denne hade svårigheter att ordna med betalningen. Emellertid hade han en ovanligt vacker handstil, varför han ofta anlitades till att upprätta köpeavtal och liknande rättshandlingar. Då han nu var i stort behov av pengar tog han sig för att förfalska en lånehandling, vilket hade till följd att han fick tillbringa ett halft år i fängelse.”

Österberg fick lämna Iglabo och bosatte sig på torpet Assmundtorp I Ornunga. Detta torp tillhörde Iglabo trots att det låg lång mitt inne i Ornunga sockens marker. Än i dag finns det en fastighet som ligger i Ornunga flera kilometer från Iglabo, men har Iglabo som fastighetsbeteckning.

Andreas Larsson från Alingsås köpte Iglabo 1850 och en del av Iglabo är fortfarande i hans familjs ägo.

Ernst Rydberg med hustrun Lovisa Segergren och barnbarnen Ragnar och Anna. På trappan står Johan Wiktor August Yllander som var inneboende på Iglabo. Foto 1903

1857 delades nämligen gården och Ernst Rydberg köpte den västra delen. Denna del är fortfarande i samma familjs ägo.

LJUR: STORA LÅNGARED

Stora Långared Foto Gustaf Ewald

Gården har ägts av adliga släkterna Bjelke, Lillie, Kavle, Uggla, Liwingston och Lilliehöök.

På 1820-talet bodde kapten Gustaf Bogislaus von Segebaden (1784 Stacknäs säteri-1856 Borås) och fru Hedvig Charlotta Ulrica Magdalena von Braun (1785-1875) på gården.

År 1826 såldes säteriet till skogvaktare Nils Åhman och hustrun Britta Stina Nilsdotter, samt Erik Gustaf Andersson och hustrun Anna Jonsdotter.

1844 blev handlanden Elmgren i Borås ägare. Därefter blev var patron Sundler ägare. Sundler kom att bli en mycket viktig person för hela traktens utveckling.

I slutet av 1850-talet inköptes Stora Långared av löjtnant Axel Leijer. Det berättades, att denne var en hård despot. Han var lika fruktad av sina torpare, som av hans underlydande på Fristad hed. Han sparade inte på prygel då hans heta temperament kokade över. Vid ett tillfälle stod ett järnspett invid en vägg. En ornungabo som gick förbi tog med sig spettet. Detta observerades och tjuven blev genast så grundligt avskaffad, att hans jämmerrop hördes ända till Stenhögen, omkring två kilometer.

Leijer var intresserad jordbrukare. Han nyodlade, täckdikade och stenröjde stora arealer. Det lades 100-tals famnar stenmurar, som på sina ställen var flera meter breda.

ALGUTSTORP: OLSTORPS HERRGÅRD

Olstorps Herrgård i Algutstorp 1870-talet Foto Gustaf Victor Hofling

Olof Mattsson Kafle (Nr 70) var ägare till Roll i Bredareds socken och Olstorp i Algutstorp. Han var häradshövding och underskrev Västerås arvsförening 1544. Hustrun hette Barbro Håkansdotter och efter makens död gifte hon om sig med Harald Larsson som var kunglig majestäts köpman i Lödöse. Hon levde fortfarande 1574 men var då änka.

Olofs son Gustaf omnämns för att han ”Tjänade kronan med tolv karlar och tolv hästar”. Han liksom fadern skrev sig till Roll. 1561 underskrev han adelns trohetsförsäkran och till Olstorp i 1586 års frälselängd). Han gifte sig den 21 juli 1577 i Fästered med Christina Ribbing (Nr 15), som var dotter till Sven Knutsson Ribbing och Anna Bengtsdotter Gylta, en adlig ätten känd ända sen 1300-talet.

När Hans Stake (Nr 10), som var Hovmarskalk hos hertig Johan av Östergötland gifte sig med Gustaf Kafles dotter Anna, blev han ägare till gården. Hans Stake dog i oktober 1624 och då övergick gården till hans son som också hette Hans. Denne Hans den yngre var gift med sin fränka Margareta Stake. Hans dog 1672 på Olovstorp men änkan levde ännu 1685. Båda ligger begravda på Kullings-Skövdes kyrkogård.

Hans dy son Göran Stake blev nästa ägare och då kallades gården Olofstorp. Han gifte sig före 1646 med Brita Eriksdotter Oxe (Nr 103). Göran dog 1655 och även han ligger begravd på Kullings-Skövdes kyrkogård. Hustrun Brita dog nästan 30 år efter maken, år 1683.

Mårten Blomensköld (Nr 1146), var son till Anders Blom, som blev adlad Blomensköld 1688 och som dog i en drabbning i Litauen 1702. Även Mårten var militär och uppnådde överstelöjtnants rang. Han blev fången vid slaget i Poltava men frisläpptes och kom hem till Olstorp, som gården nu kallades, 1722. Han var gift med Brita Christina Hierta (Nr 381). Han dog 1740, antagligen på sitt gods Olstorp.

Sonen Carl Fredrik föddes några år efter faderns hemkomst från Galitsch där han suttit fängslad och han blev nästa ägare till Olstorp. Carl Fredrik gifte sig den 19 mars 1749 med med den åtta år äldre adelsdottern Johanna Catharina Ahlehielm (Nr 1317). Nästan exakt fem månader efter bröllopet dog den då 22-åriga Carl Fredrik. Sex veckor senare föds deras son, Mårten Gustaf, som emellertid avled dagen efter. Det tar bara ytterligare sex veckor och så dör även änkan Johanna Catharina. Hon var då 30 år gammal. Båda dör på Olstorp där också bouppteckningen görs den 5 december samma år och för båda två samtidigt. På mindre än ett halvt år har det utspelats sig ett oerhört tragiskt drama i den unga familjen.

Runt 1780 finns von Döbeln med hustrun Merta xxxstierna och barnen Johanna, Otto och Martin Fridolf på Olofstorp, som gården kallades på den tiden.

1793-1796 innehar kvartermästaren och riddaren Lorentz Graf och hans hustru Ullrika Charlotta Schotte gården Olofstorp.

Under åren 1813 till 1815 finner man före detta fanjunkaren Johan Fredrik Hammarström, född den 13 december 1766 på Olofstorp.

Axel Abraham Rutensköld, född i Bråttensby 1820-05-29, död i Algutstorp 1910-08-07

Majoren, godsägaren och politikern Axel Abraham Rutensköld (Nr 328) köpte gården Olstorp 1820. Han föddes den 29 maj 1820 i Algutstorp, och dog ogift på samma plats när han var över 90 år gammal.

Efter Abrahams död 1835 övertog brodern Göran Adolf gården. Denne var gift med Eleonora Margareta Gyllenhaal (Nr 814) och innehade gården till 1849, då han själv dog.

Sonsonen Axel Rutensköld lät bygga huvudbyggnaden, som vi idag ser den. När han 1860 arbetade som förvaltare på Matfors bruk i Medelpad lät han tillverka en kopia av Matfors vackra herrgård och fraktade ned den i delar med båt och järnväg till Vårgårda station. På den här tiden var Fredrik Sundler (Vårgårdas grundare) stationsinspektor på stationen i Vårgårda och lasset från Medelpad väckte stor uppståndelse när det anlände. Med hjälp av oxar och hästar transporterades timret upp till Olstorp. Det blev många resor över Tånga Hed innan allt var på plats. Sedan monterades huset upp och det nya ståtliga Olstorp var en verklighet. Året var 1862. Därefter byggs de två flygelbyggnaderna och ladugården. Han var politiker, kommunalordförande, landstingsman och ledamot av Riksdagens andra kammare.

ASKLANDA: SÄLLERHÖG

Sällerhög Asklanda 1880 1890 Foto Carl Sandels

I Asklanda socken ligger det gamla säteriet Sällerhög, som tidigare har kallats Skällared.

Sällerhög ägdes i mitten av 1400-talet av väpnaren Lasse Pik, och år 1461 blev dennes måg Tule Nilsson ägare.

Hedåkerssläkten stamfader, frälsemannen Anders Eriksson som enligt släktböcker från 1500-talets mitt var son till en Erik Andersson, ägde gården i början på 1500-talet. Han förde tre eklöv i sitt vapen och var gift med Anna Gudmundsdotter, dotter till häradshövdingen Gudmund Torbjörnsson Bagghuvud i Forstena. (Se Forstena Nr 2 och Ekeblad Nr 35)

Under på 1600-talet ägdes gården av släkten Bielke (Nr 6).

Friherren Sten Nilsson Bielke den yngre, född 8 augusti 1624 på Åbo slott, död 8 september 1684 i Stockholm, var en svensk amiral och riksskattmästare. Han tjänstgjorde till en början inom flottan och befordrades 1657 till amiral. Han utnämndes till riksråd 1657 och användes i flera beskickningar, bland annat som sändebud vid fredsunderhandlingarna i Roskilde 1658 och Köpenhamn 1660.

Sten Bielke gifte sig 1655 med Brita Rosladin (Nr 45), som var dotter till Fritz Petrovitj Rosladin och Christina Posse (Nr 14). Året efter att hustrun Brita dött gifte han om sig med friherrinnan Märta Svantesdotter Sparre (Nr 11). Även hustrun hade tidigare varit gift, då med ryttmästaren och greven Leonard Lillie (Nr 17).

Sten Bielke sålde Sällerhög 1650 till kammarjunkare och Gustaf den II Adolfs ”högra hand”, Gustaf Horn af Björneborg Sten Bielke dog ”utmattad mindre af ålder än af arbete och bekymmer” den 8 september 1684.

Året efter att Gustaf Horn köpt Sällerhög av Sten Bielke upphöjdes han till greve af Björneborg och erhöll en mängd kronogods i Finland till förläning. Två år senare utnämndes han till riksmarsk, generalfältherre och president i krigskollegium.

Horn gifte sig 1628 med friherrinnan Christina Oxenstierna af Södermöre (Nr 4), dotter av rikskanslern och greven Axel Oxenstierna af Södermöre och Anna Bååt (Nr 3). De fick två barn varav det ena dog som spädbarn. Hustrun Christina dog efter bara 3 års äktenskap och lämnade Gustaf Horn med ett litet spädbarn.

1634 var Gustaf Horn med i trettioåriga kriget tillsammans med Gustav II Adolf och hela familjen var därför med i Kurland. Det var vanligt att hela familjen följde med till kriget. När Agneta var två år gammal, 1631 dog både hennes mor Kristina och hennes bror Axel av pesten som härjade. De befann sig då i Stettin. I slaget vid Nördlingen blev Gustaf Horn tillfångatagen. Han satt sedan fången i åtta år och släpptes inte förrän 1642. Agneta bodde därför långa tider hos sin mormor och morfar Anna Bååt och Axel Oxenstierna på släktgodset Tidö i närheten av Västerås.

Det tog 12 år efter första hustruns död innan Gustaf Horn år 1643 gifte om sig med Sigrid Bielke af Åkerö (Nr 8), dotter av Nils Turesson Bielke af Åkerö och friherrinnan Catharina Oxenstierna af Ekna och Lindö (Nr 1). Med henne fick han 9 barn. Dock var deras öden mycket tragiska.

Året efter att paret gift sig föddes Anna Catharina, men hon dog omedelbart efter födseln. Två år senare, 1646, fick de tvillingarna Christina och Ebba Sigrid. Även dessa dog omedelbart efter födseln. Även parets fjärde barn var en flicka. Hon levde i ett år. Det femte barnet, Maria Eleonora, föddes 1648 och levde till 1652. Hon blev alltså endast fyra år gammal. Efter att ha fått fem barn som alla var flickor fick de 1650 äntligen en pojke. Även han dog som fyraåring. Det sjunde barnet blev också en pojke och han fick namnet Evert. Han blev två år gammal.

Efter 10 års äktenskap och sju födslar hade Gustaf Horn och hustrun Christina fortfarande inga levande barn. Det åttonde barnet blev en flicka vid namnet Eva. Hon kom att leva i 87 år.

Även det nionde och sista barnet de fick var en flicka, Hedvig Lovisa, och hon föddes 1655.

Lars Cruus (1621-1656)

Gustaf Horn dog då Hedvig Lovisa var två år och Eva 4 år.

Agneta Horn af Björneborg (1629-1672)

Den äldsta dotter Agneta var en mycket självständig ung kvinna och hon vägrade att låta sig giftas bort. Hon skulle själv bestämma vem som skulle bli hennes make och nitton år gammal gifte hon sig med sin stora kärlek friherren Lars Jespersson Cruus af Gudhem (Nr 14). Agneta har blivit känd för sina dagböcker och sin självbiografi. Den ger en utförlig skildring av hur det var på den tiden. Hon satte en mycket lång och beskrivande titel på sin egen bok:

”Beskrivning över min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans hårda sorger och vedervärtigheter som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom, och huru Gud alltid har hulpit mig med ett gott tålamod igenomgå alla mina vedervärtigheter”.

När fadern dog var Agneta 28 år gammal och hon blev den nye ägaren till Sällerhög.

Agnetas halvsyster Hedvig Lovisa gifte sig 1682 med friherre Ture Sparre (Nr 11). Maken dog emellertid efter endast 6 månader och paret fick aldrig några barn. 1689 gifte hon om sig med Bernhard von Liewen (Nr 45) och med honom fick hon fem barn.

Bernhard von Liewen (1651-1703)

Bernhard von Liewen föddes i Estland som son till generalmajoren och guvernören friherre Reinhold Liwe och hans hustru Hedvig von Wartensleben. 1668 gav han sig i utländsk tjänst som kadett vid franska gardet och tjänade därefter som volontär vid överste Ulfsparres regemente under holländskt kommando och deltog i de holländska landfälttågen.

Han återvände till Sverige och medverkade som kapten i livgardet i slaget vid Lund. Han lär här inför svenska och danska härens åsyn ha dödat en dansk kapten, som utmanat en svensk officer till envig och återkommit med hans värja som segertecken. I slaget vid Landskrona anföll han ensam danska generalen Detlef von Rumohr, som försökte rekognosera den svenska arméns ställningar, avväpnade honom och förde honom tillfångatagen till Karl XI.

År 1678 befordrades han till major, 1679 till överstelöjtnant, 1686 slutligen till överste vid livgardet, 1696 till generalmajor och chef för Dalregementet och 1698 till generallöjtnant och guvernör i Wismar.

När Sverige år 1700 invecklades i nya krig, tjänstgjorde von Liewen först under Nils Gyllenstierna vid landstigningen på Själland och kallades efter segern vid Narva av Karl XII till Livland. Strax efter ankomsten dit, deltog han i övergången av Düna och året i slaget vid Klissow.

I april 1703 utnämndes han till general av infanteriet. Några veckor senare, den 18 maj 1703, genomförde han tillsammans med bland andra Karl XII en rekognosceringstur för att utspana fiendens befästningar vid Thorn. Medan kungen hukade sig ned bakom ett plank och tittade genom springorna, ställde sig Liewen bredvid kungen utan skydd av planket. Kungen uppmanade Liewen att “taga sig tillvara, att fienden icke måtte af hans galonerade kläder soupçonnera Hans Maj:ts närvarelse eller dessutom skjuta efter honom sjelf, som de kunde tro vara en generalsperson“. Omedelbart efter kungens varning träffades Liewen av en falkonettkula som slet av hans högra ben. Det gick inte att stoppa blodflödet och Liewen avled några timmar senare samma dag. Hans sista ord uppges ha varit: “Gud vare lov, att konungen blev oskadd!” Karl XII närvarade tillsammans med flera av sina generaler vid Liewens begravning och fäste själv locket på Liewens kista.

Fabian Wrede 1641-1712 David Klöcker Ehrenstrahl Nationalmuseum

Efter Hedvig Lovisa Horn och Bernhard von Liewen blev Gustaf Cruus af Gudhem (Nr 14) (-1692) ägare till Sällerhög. Hans syster Brita Larsdotter Cruus af Gudhem övertog godset från brodern runt år 1700. Hon var gift sedan 1672 med Fabian Wrede af Elimä (Nr 27). Han var president i Kammar- och Kommerskollegierna samt Statskontoret. Han dog natten till den sjätte december 1712 och därefter blev hustrun Brita ensam på godset, vilket dock inte blev så långvarigt eftersom hon dog 1716.

Fabian och Britas dotter Agneta, född 1674 Stockholm, död 1730 i Lövsta socken, gifte sig 1693 i Stockholm med överstelöjtnanten greve Axel Johan Lillie (Nr 17). Paret fick året efter en dödfödd dotter.  Ett år senare föddes Hedvig Catharina.

Tre år efter bröllopet dog maken och Agneta blev ensam ägare till Sällerhög. Agneta dog 1730 och då blev dottern Hedvig Catharina och svärsonen, riksrådet, överstemarskalken och greven Magnus Julius De la Gardie (Nr 7) ägare.

Efter makens död 1741 flyttade Hedvig Catharina till Paris och konverterade till katolicism. Hon dog i Paris 1745, men begravdes i Kimstads kyrka nära Norrköping.

Det tycks som om Hedvig Catharina och Magnus Julius de la Gardie sålt Sällerhög omedelbart efter moderna Agnetas död och det att dottern ärvt godset, eftersom greve Herman Fleming al Liebelitz (Nr 26) står som ägare samma år. Trots att han var gift två gånger, första gången med grevinnan Ulrika Eleonora Stenbock (Nr 12) och andra gången med sin syssling, friherrinnan Maria Catharina Fleming af Liebelitz, så dog han barnlös 1729 i Stockholm. Maria Catharina gifte aldrig om sig och fick inga barn. Hon levde i ytterligare 32 år och dog 1761 i Degerhof.

Conrad Wilhelm Johansson von Döbeln (Nr 1519) skrev sig till Floda och Sällerhög. Han var militär vid flottan och när han tog avsked hade han avancerat till amiralitetskapten. Den första hustrun hette Maria Charlotta Schildt och med henne fick han nio barn.

Hon dog efter 19 års äktenskap år 1752. Efter sju år gifte Conrad Wilhelm om sig med Johanna Catharina Brummer (Nr 1772) och i det sammanhanget flyttade han till Sällerhög. De fick tre pojkar, varav en överlevde spädbarnsåldern.

Von Döbeln dog den förste november 1770 på Sällerhög. Hustrun Johanna Catharina levde till 1806 då hon dog i Skepplanda.

Carl Hästesko af Målagård (Nr 187) var först, 1749; gift med Charlotta Kamp och sen efter att hon dött i barnsäng, från 1761 med Brita Lovisa Adelheim (Nr 1886). Även den andra hustrun dog i barnsäng och Carl gifte han om sig en tredje gång 1768. Han bodde på Sällerhög till sin död 1793.

Carl och den första hustrun Charlottas dotter Catharina Maria gifte sig med majoren Gerhard Gabriel Stuart (Nr 86) och hon och mannen bodde på gården tills de dog 1799 respektive 1801.

Deras dotter gifte sig med Anders Johan Lilliehöök af Fårdala (Nr 1). Anders dog 1821 men hustrun bodde kvar på gården ända till sin död 1841, när den övergick till sonen generalmajor Erik Gustaf Lilliehöök, vilken var den siste ägaren av adlig hörd. Han var ogift och barnlös.

Carl Julius Gustaf Hästesko af Målagård, som var barnbarn till Carl Hästesko och Charlotta Kamp var gift med Christina Eleonora Leijonhielm (Nr 142). Efter att de båda skilt sig 1821 bodde Christina Eleonora på Sällerhög.

Erik Gustaf Lilliehök född 27 jun 1807 Sällerhög död 17 maj 1878 Sällerhög

Erik Gustaf Lilliehöök, som avled 1878, har lämnat minnen för eftervärlden genom åtskilliga donationer, bland annat till Asklanda och Ornunga socknar med förskrift om att en sjättedel av räntan skulle användas till premier åt skolbarn och fem sjättedelar till kläder åt fattiga skolbarn, vilka, enligt vad testamentet föreskriver, skall vara renliga och ha jämt bevistat skolan.

Under Lilliehööks tid var egendomen mycket välskött. Den gamla sparade skogen var Lilliehöök så rädd om, att det gick till överdrift. Det är betecknande för Lilliehööks åsikt om skogsvård, att han om en skogshandlande lär ha yttrat, att han skulle vilja ha affärsmannen hängande i toppen av den högsta eken.

SIENE: WÅRGÅRDA HERRGÅRD

Vårgårda Herrgård. Foto Gustaf Ewald

Delar av Vårgårda by köptes i början av 1723 av lagmannen Göran Knorring. 1790 köptes hela byn plus Jonskulle av Kyrkoherde Sven Kullman.

1840 inköptes byn av Fredrik Sundler som flyttade byggnaderna på Siene Västergård, även kalla Wårgårda Herrgård till sin nuvarande plats.

Fredrik Sundler ägde inte bara Stora Långared utan köpte även Wårgårda Herrgård. Han föddes i Fänneslunda utanför Borås 1798. Han var en mycket mångsidig man, företagsam och uppfinningsrik men framför allt var han intresserad av det som var nytt. Han var riksdagsman, startade veckotidning i Borås, var entreprenör vid väg- kyrko- och brobyggen runt om i Sverige och en pionjär när det gällde järnvägsbyggnation. Det var dock som Wårgårda stationssamhälles skapare som han är känd för oss. 1840 köpte Fredrik Sundler Wårgårda Herrgård och under hans ägo moderniserade han jordbruket på många sätt. Det var under den här tiden som han blev uppmärksam på att det planerades en storslagen järnvägssatsning i Sverige. Bland annat skulle det byggas järnväg mellan Stockholm och Göteborg. Mindre än en km norr om hans herrgård skulle järnvägslinjen dras.

Vårgårda station

Med sina goda kontakter hos järnvägsstyrelsen föreslog han att en järnvägsstation skulle byggas på en plats där den kommande banan skulle passera över landsvägen från Göteborg mot Stockholm. Trots att platsen var en karg och trädlös ljunghed med bara ett antal enkla torpstugor fick Sundler sin järnvägsstation och 1857 stod stationshuset klart och järnvägen var klar mellan Göteborg och Wårgårda. Fredrik Sundler blev järnvägsstationens första stationsinspektör. I och med detta var Vårgårda som samhälle fött.

Fru Marianne Heyman född Trapp, Britta, Maja och Chrisie Heyman Foto Aron Jonasson före 1914. Marianne var gift med Karl Birger Heyman, son till Aron Heyman

Aron Heyman köpte Vårgårda herrgård 1859 och inledde satsningen på kvarnverksamhet som senare ledde fram till tillverkningen av Vårgårdaris och Doggy hundfoder. Familjen Heyman hade fram till dess framgångsrikt drivit textilindustri i Göteborg. Aron Heyman var av judisk börd och judar var tidigare inte tillåtna att äga mark i Sverige, men när lagen ändrades köpte Aron herrgården i Vårgårda. Den har nu varit i familjen Heymans ägor i fem generationer.

​