​SÄTERIET, FRÄLSEGÅRDEN OCH STOMMEN

I nästan varje by finns det en Västergård och en Östergård och det är lätt att förstå var de namnen kommer ifrån. Ibland fanns det även en Torsgård eller Hansegård och även dessa namn är lätta att härleda. Men var kommer Frälsegården, Skattegården och Stommen ifrån? Låt oss titta lite närmare på hur gårdarna kunde uppstå förr i tiden.

SÄTERI

Hallanda Säteri, Broddarp, Herrljunga, ägdes bland annat av Mats Kafle

Den gård som adelsmannen bodde på kallades sätesgård. Det fordrades att adelsmannen ägde minst fyra gårdar för att han skulle ha råd med vapen, rustning och häst. Rika adelsmän ägde betydligt fler gårdar, de rikaste hade hundratals gårdar. En av dessa gårdar gjorde adelsmannen till sitt säte, dvs säteri eller sätesgård och då fick han skattebefrielse för denna, men var samtidigt skyldig att hålla den ståndsmässig.

De flesta sätesgårdar såg ut som stora bondgårdar. Boningshuset var stort och välbyggt. Det fanns också flera ekonomibyggnader såsom stall, ladugård, brygghus, visthusbod, stekarehus, smedja och bostad för tjänarna. De allra finaste adelsgårdarna var byggda i sten. Några enstaka var befästa med enpalissad och en vallgrav runt. Ibland låg de på en halvö eller på ett lättförsvarat ställe. Det imponerade mycket på andra när man hade råd att bygga hus i sten.

Under 1300-talet blev adelsmännen allt rikare och mäktigare. Flera byggde starka befästningar och privata borgar. Drottning Margareta var rädd att adelns makt skulle bli alltför stor så hon förbjöd att man skulle få bygga egna, privata borgar. Några adelsborgar revs också ned på 1390-talet.

Säteriet i Stora Långared, Ljur, omtalas på 1550-talet, ägt bland annat av ätten Kafle

Adelsmännen fick inkomster genom att äga gårdar som bönder brukade. Bönderna betalade en avgift för att få hyra, arrendera, en gård. Dessutom var de tvungna att göra dagsverken på adelsmannens sätesgård. På sätesgården fanns det tjänstefolk som skötte gården med jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. En fogde ledde arbetet. Det var också han som såg till att landborna, det vill säga de bönder som hyrde en gård, skötte sina gårdar ordentligt och betalade sin skatt.

Adelsmannen hade stor makt över sina bönder. Han skulle vara ”kung över sina landbor” som det svenska riksrådet uttryckte det på 1400-talet.

Sällerhög säteri i Asklanda ägt bland annat av ätten Lilliehöök af Fårdala

I Ljur, Asklanda, Ornunga och Nårunga fanns det bara tre säterier; Iglabo och Stora Långared i Ljur och Sällerhög i Asklanda. Varken Ornunga eller Nårunga socknar hade några säterier.

KYRKOBÖNDER

Iglabo blev säteri 1646 när Nils Nilsson Stiernflycht blev adlad men hyrdes redan på 1500-talet av kyrkan

Såväl biskopar, kloster som stads- och sockenkyrkor ägde en hel del jord. De bönder som brukade denna jord kallades för biskopsbönder, klosterbönder eller kyrkobönder. De hyrde, arrenderade, sin gård av biskopen, klostret eller kyrkan och betalade en årlig avgift.

Många människor skänkte stora gåvor till kyrkan. En del gav till och med bort en hel gård. Adelsmän kunde i testamentet efter sin död skänka gårdar och gåvor till kyrkor och kloster. Detta ansågs som en god gärning. Med pengarna avlönades präster som läste själamässor, det vill säga de höll en gudstjänst över den döde på årsdagarna av dennes död.

Klostren behövde gårdar för att betala kostnader för byggnader, mat och anställda. Det var inte ovanligt att fadern skänkte en penninggåva eller en gård när hans dotter blev nunna. Flera kloster blev stora jordägare och mycket rika. Vadstena kloster var en av Sveriges största jordägare under 1400-talet. I Norge ägde, vid samma tid, olika kyrkliga institutioner nästan hälften av all jord i riket.

Kyrkan och klostren hade sysslomän som for runt till gårdarna och hämtade in böndernas avgift. Den betalades både i pengar och varor. Samtidigt kontrollerade sysslomannen att bönderna skötte sitt jordbruk på ett tillfredsställande sätt.

FRÄLSEBÖNDER

Ljur Frälsegården byggt 1830-tal

Frälsegården i Ljur tillhörde på 1600 och 1700-talen Iglabo Säteri och utarrenderas till olika bönder.

De bönder som brukade gårdar som ägdes av en adelsman (frälseman) kallades frälsebönder. I centrala jordbruksbygder såsom Södermanland, Uppland, Västergötland, Östergötland och Smålandskusten var de flesta bönder frälsebönder. Även i gränstrakterna fanns många frälsebönder.

En frälsebonde hyrde, arrenderade, marken av en adelsman och betalade för detta en avgift till honom. Avgiften kunde erläggas i både pengar och jordbruksprodukter som smör, ost och kött. Adelsmannen hade en fogde som såg till att bönderna skötte sitt jordbruk och betalade sin skatt. Han for runt till gårdarna, kontrollerade arbetet och hämtade in avgiften. Om han var missnöjd, exempelvis om husen inte var i gott skick eller att djuren inte sköttes på rätt sätt, kunde bonden få böta. I värsta fall riskerade han att bli vräkt från sin gård.

Frälsebonden var också tvungen att göra dagsverken och hjälpa till med slåtter och skörd på adelsmannens gård.

Bonden skrev normalt ett kontrakt på gården på mellan fyra och åtta år. Därefter skedde en förhandling om att förlänga eller förändra kontraktet. Då kunde det hända att adelsmannen ville höja avgiften. Det var vanligt att bonden fick betala en särskilt avgift, så kallad städjepenning kanske i form av en oxe, för att få vara kvar på gården. Under slutet av 1300-talet och 1400-talet, när digerdöden hade ödelagt flera gårdar, kunde en del frälsebönder förhandla sig till bättre villkor när det skrevs nytt kontrakt.

I många byar fanns både skattebönder och frälsebönder. I det dagliga arbetet märktes ingen större skillnad mellan den ene och den andre bonden.

KRONOBÖNDER

Gudhems Kungsgård vid Falköping blev 1527 kronogods

En del bönder hyrde, arrenderade, sin gård av kronan, det vill säga kungen. Kronan hävdade under 1100-talet att den hade rätt till all mark i landet. De bönder som bröt ny mark fick därför i många fall inte själva äga sin jord utan de fick hyra den av kronan.

Den avgift som kronobönderna betalade skulle bekosta kungens hov. Pengarna användes till den mat och dryck som kungen och hans hov behövde när de reste runt mellan slotten i landet. Kungens fogde såg till att bönderna betalade tillräckligt mycket och att allt betalades i rätt tid. Fogden fick en del av de pengar och varor som bönderna betalade in. Det fanns därför fogdar som ville få bönderna att betala så mycket som möjligt för att själva tjäna mer pengar. Det var inte ovanligt att bönderna vände sig till kungen för att klaga på de hårda fogdarna.

SKATTEBÖNDER

Ljur Skattegården

Många bönder ägde själva sina gårdar och betalade skatt till kungen. I Sverige var mer än hälften av bönderna självägande, men det var stora skillnader mellan rikets olika delar. I många byar levde fria skattebönder och frälsebönder, som arrenderade sin gård av en adelsman, sida vid sida.

Skattebönderna en betydande maktfaktor. Inte minst under senmedeltiden behövde kungarna böndernas stöd för att sitta kvar på tronen.

Skattebönderna betalade en fast skatt beroende på gårdens storlek. Skatten betalades både i penningar och i varor som säd, smör, ost eller kött. I kustområdena betalades skatt i fisk, i andra områden i järn. Skatten levererades in till kungens fogde vid bestämda tidpunkter. När det var krig eller om det skulle bli stora festligheter i form av bröllop eller kröning fick bönderna betala extra skatter. Bönderna var också tvungna att göradagsverken på kungens borg.

STOMMEN

Ljurs kyrkoruin. Kyrkan revs 1851

Den gård som kallades Stommen var i regel prästbostället i socknen och varifrån tomten till kyrka en gång avsöndrats och mycket riktigt så ligger Ljurs gamla kyrkoplats insprängt i Stommens marker. Denna kyrka revs 1851 och var den tredje kyrkan på samma plats.  Enligt jordeböckerna fanns det en kyrka i Ljur redan 1540.  Man har skäl att anta att denna kyrka byggts samtidigt med kyrkorna i grannsocknarna Asklanda och Ornunga. I en inventarieförteckning upprättad av Nårungaprästen Laurentius Petri på 1570-talet,  berättas att Gustav Vasa vid reformationen konfiskerade en nattvardskalk. Troligen brann Ljurs 1500-tals kyrka ner under sjuårskriget 1566. Den danske härföraren Rantzau, som trängt in i Västergötland genom Ätradalen, anträdde de första dagarna i augusti sin återfärd genom Nårungabygden. ”Han brände och förstörde allt i sin väg” När den andra kyrkan i Ljur uppfördes, vet vi inte säkert men år 1583 stod en ny kyrka på plats.

Läs mer om Ljurs kyrka här.