HANTVERKARE OCH SKRÅVÄSENDE

Soldat med bajonett Foto 1860

SOLDATEN

Soldaten kom i rang näst klockaren. Vare sig det var fråga om bröllop eller begravning, så skulle soldaten för roten vara med. Vid dylika tillfällen bar han uniform med livrem och bajonett. Korpralen åter bar livrem med huggare, kask, plåt och plym.

Likaså var det en självklar sak, att soldaten skulle vara med på husförhöret och det kalas, som sedan följde. Soldaten kunde både läsa och skriva, så han behövde minsann inte skämmas för sig. Det var få bland gemene man, som kunde vad han kunde.

Soldatens lön var obetydlig, och det lilla soldattorpet avkastade i regel ej så mycket, att det kunde föda sin man, helst om han hade familj. En och annan soldat utökade sitt lilla lantbruk genom att arrendera en bit jord av någon bonde, som var villig att avstå sådan, eller han övertog kanske något mindre obesatt herrgårdstorp mot arrende. Det förekom även att soldaten genom giftermål fick det så pass bra, att han kunde köpa eller arrendera en mindre gård för att sedan leva som bonde. Under de veckor, som soldaten låg ute på heden, skötte hustrun med barnens och goda grannars hjälp de viktigaste göromålen.

En annan möjlighet till ökad inkomst var att arbeta mot dagspenning, men vida vanligare var att soldaten slog sig samman med en eller ett par kunniga arbetare, varefter man åtog sig stensprängning, brunnsgrävning, källarbyggen och dylika arbeten. Dessa arbeten betalade sig bättre än att gå dagsverken och passade bättre för soldatens kynne, ty här kunde han bli den ledande i laget. En annan fördel var att man arbetade helt självständigt. Man kunde till exempel arbeta den tid av dagen, man själv fann fördelaktigast. Det förekom även att soldaten ägnade sig åt skomakeri eller annat hantverk under sin lediga tid.

På äldre dagar, då man inte rådde med kroppsarbetet längre, brukade en del soldater göra bruk av sina kunskaper i läsning och skrivning på så sätt att de åtog sig barnundervisning. Det var alltså många yrkesgrenar soldaterna frestade på vid sidan av den egentliga tjänsten.

SMEDEN

Fotot föreställer Petter Smed, som står utanför sin stuga i Ödegärdet, Nårunga socken, omkring år 1905 och blir fotograferad av Gottfrid Benjaminsson

Smeden representerade ett aktningsvärt yrke och titulerades mäster. Med sina starka armar och hårda nävar var det en man, som kunde sätta sig i respekt, om så tarvades. Att bråka med honom var inte rådligt, ty ”Gu’ tröste den, som en gång i harmen får smedens näve i skallen” heter det i »Smedens visa».

Petter Smed i Ödegärdet Nårunga var godmodig och, enligt vad som sades, mycket stark. När han var i 40-årsåldeern bad han prästen att få bli konfirmerad då han hade själanöd för att han inte var konfirmerad. Lars Gunnarssons farfar (född 1902) gick var ibland hos honom som barn och läste tidningen för honom.

Linas Andersson, Macken, Hudene, var självägande bonde och som sådan hade han säte och stämma bland socknens bönder. Vid sidan om sitt lantbruk ägnade han sig med stort intresse åt mekaniskt arbete. I sin verkstad tillverkade han bland annat stämgafflar för en stockholmsfirma.

På bilden ser man Linus Andersson sysselsatt med smide. Foto G. Ewald 1910.

Av landsbygdens smeder höll sig en del med lärlingar, andra inte. I senare fallet fick bonden eller den, som ville ha något uträttat hos smeden, själv biträda som hantlangare. Det gällde alltså att komma överens om viss dag. Detta kallades att ”tinga smen”. Smeden smidde och hans medhjälpare drog bälgen och skötte storsläggan. ”Då gällde det emellertid att slå rätt, varom inte kunde själve smeden slå gnistor så att det både oste å brände, ty han hade vanligtvis inte långer trå å räcka på”. Kol och järn brukade bönderna själva tillhandahålla. De flesta smeder var även hovslagare.

GARVAREN

Garvare 1905

Garverier fanns ett här och ett där; de flesta låg i städerna eller städernas närhet. Till dessa sände man endast hudar efter nötkreatur för beredning till läder. Garvaren var en ansedd man. I regel var hans ekonomiska ställning mycket god. Han höll sig med gesäller och lärlingar och titulerades mäster. Läs om garveriet på Iglabo här.

Får- och getskinn med flera, som användes till kläder, sämskades. Sämskmakare fanns det gott om, i regel en om inte flera i varje socken. Denne yrkesman arbetade för det mesta ensam i sin lilla verkstad men titulerades dock för mäster, även han.

MJÖLNAREN

Ljurs kvarn 1918 med Ljurs damm i bakgrunden Foto Ulf Petersson

En mjölnares anseende berodde på hans samhällsställning i övrigt. Var han självägande bonde, hade han säte och stämma bland bönder, men var han endast mjölnare eller mjölnardräng, stod han i klass med andra drängar.

Hade mjölnaren en bra kvarn, stod han sig gott. Även om han inte samlade på kistbottnen, behövde han dock aldrig sakna bröd för dagen, ty såsom ersättning för sitt besvär fick han en viss del av den förmalda säden, tullen. Läs om Ljurskamjölnaren.

SKRÄDDAREN

Skräddare

Av yrkesmännen stod skräddare och skomakare i en klass för sig. De benämndes ämbetsmän eller ämbetskärr och tilltalades med mäster. ”Det var sådant fjäs för de här ämbetskära, när de kom i gården, att det inte var måttligt”.

SKOMAKAREN

Skomakare Filip Franzén Foto Erik Theon Olsson

Skräddare och skomakare kallades ”gärningsmän”. De var för mer än vanliga arbetare, de skulle äta för sig själva och ha bättre kost. Vart de kom, så stod kära mor i och gjorde sitt bästa, ty gärningsmännen gick från gård till gård, och alla husmödrar var måna om sitt goda namn och rykte.

Det var en skomakare, som kallades ”Sko-Anders”. Som alla andra, som gick i gård och ur gård, hade han svårt för att ge besked, och gav han löfte, så höll han aldrig ord. En gammal ramsa, som ännu lever i minne, tillskrives just samme Sko-Anders.

Månda eller tisda kommer ja,

onsda eller torsda ä dä säkert.

Kommer ja inte freda eller lörda,

så kommer ja inte i den veka.

ANDRA YRKESMÄN

Korgmakare Ola Pettersson i Troxhult ”Ola i stuvan” Foto 1910 Kalmar Länsmuseum

Förutom ovan nämnda yrkesmän fanns det laggare, svarvare, repslagare, korgmakare med flera. En som svarvade och blev offer för en hemsk historia var Karl på Ledsbacken i Ljur. Läs om hans hemska öde här.

SKRÅVÄSENDET

Genom skråväsendets avskaffande under 1800-talets mitt kunde folk lättare välja yrke än tidigare. Nu var det inte längre fråga om gesäll- och mästarprov för att en hantverkare skulle få utöva sitt yrke självständigt. Det visade sig emellertid mer än en gång, att denne ”gått för snart från mästaren”, som man brukade säga om sådana hantverkare, som inte var uppgiften vuxna. Skräddare och skomakare betraktades inte längre som ”ämbetsmän” utan som yrkesmän, mer eller mindre goda. Mästartiteln bibehöll sig dock i tilltal, så länge hantverket fortlevde enligt äldre former.

Var yrkesmannen ensam om sitt yrke på orten, omnämndes han med yrkesnamnet, alltså: ”skräddarn”, ”skomakarn”, ”sneckarn”, ”seten” och så vidare. Om flera personer på samma ort ägnade sig åt ett och samma yrke, fogade man vanligtvis by- eller gårdsnamnet till yrkesnamnet, t.ex. ”Horsbu-skräddarn”, ”Kåry-smen”, ”Kåry-sneckarn”. Vidare brukade man foga samman person- och yrkesnamnet, såsom ”Skräddar-Lasse”, ”Smea-Janne”, ”Hjul-Per”.

Yrkesmannens hustru omnämndes för det mesta med mannens namn eller yrke i genitiv, alltså: ”Sven-Ersmora”, ”Lundinsa”, ”skräddesa”, ”skomakesa”, ”mjölnesa”. Barnen blev ”Skomakars Erik”, ”Skräddars Olle”, ”Smens Lotta”, eller ”Smea-Lotta”, ”Smea-Maja”.