VETT OCH ETIKETT
Erik Upmark hälsar på Carl XVI Gustaf, dåvarande kronprinsen
Att hälsa på varandra är fundamentalt. Till och med djuren hälsar på sina vänner när de träffas och okända individer bekantar de sig med om än försiktigt. Endast fiender hälsar inte på varandra och arga personer gör det väldigt ovilligt.
Vi hälsar på olika sätt i olika delar av världen, men hälsningen har alltid samma funktion. Till våra vänner vill vi säga att vi välkomnar dem och till de okända vi möter deklarerar vi att vi inte är fientliga.
I Tibet tar den yngre personen av sig hatten när de möter en äldre person. Sen böjer hen sig något framåt och lägger vänster hand bakom örat och räcker ut tungan.
I Frankrike pussar man varandra på kinderna två gånger om man känner varandra lite grann och tre gånger om man är nära vänner.
Många känner i dessa tider av social distansering en stark avsaknad av gemenskap och detta förvärras av att vi inte får hälsa på vårt traditionella sätt genom att ta i handen eller krama om varandra. För oss i Sverige är det är helt enkelt inte samma sak att stöta armbågarna mot varandra eller att bara nicka igenkännande.
Förr i tiden var hälsningsritualen mycket viktig inte bara för att visa att man känner igen varandra men även för att visa respekt. Samhället var på den tiden betydligt mer skiktat än i dag och därför fanns det många olika sätt att hälsa på och utrycka sin hälsningsfras.
Ingen har skildrat detta bättre än Linnar Linnarsson så jag låter honom själv berätta:
Soldattorp nr 96, Brobacken Borgunda Foto Gustaf Ewald
”Johannes i Brobacken, det var en gubbe, som i allt var efter den gamla världen. Han hälsade alltid: ”Gu’ sönne!” (Gud signe!) eller ”Sönne!” Så hälsade han både när han kom och när han gick. Gamle Lars i Äspeslätt likaså: när han kom in till vårt, hälsade han: ”Gu’ sönne härinne!” eller: ”Gu’ sönn i stuva!”
De flesta hälsade nog med ”gumårn”, ”gumedda”, ”guättenmedda” och ”gukvällen”.
Jag minns som barn, att darrafar (gammal far eller morfar) kom in till oss en söndagseftermiddag, och då tog han mor i hand och hälsade: ”Guätten-medda, darramor, å tack för nu å allti.”
På den inträdandes hälsning: ”Gu’ sönne i stugan!” svarade husfadern, om han var tillstädes, eljest husmodern: ”Sönne ijen!” eller ”Samma vi önsker!” Var det en bekant, en anförvant eller någon annan, som man ville hedra som gäst, gick man emot honom och förde honom fram till hedersplatsen i stugan. Var den inträdande återigen en främling, dröjde denne vanligtvis vid dörren. Husfadern eller husmodern gjorde sig då underrättad om vem han var, varifrån han kom och hans ärende. Var det då så, att man ville hedra honom som gäst, bjöd man honom stiga fram i stugan, varom ej fick han uträtta sitt ärende och gå.
Det hörde även till gammal god sed, att den person, som man bjöd stiga fram, skulle ta alla i hand. Han började med husfadern och husmodern. Handslaget beledsagades med ett: ”tack” eller ”tack för sist ja va härinne!” Var den besökande familjefader och hade hans hustru eller någon annan familjemedlem varit på besök senare än mannen, brukade han tillägga: ”Ä tack för mor!” eller: ”Ä tack för Stina!”
Var det hustrun, som kom på besök, och mannen varit gäst närmast före henne, lade hon ut sitt tack både vitt och brett. Då hette det:
”Å tack för far, sum vart här å jort så stora besvär. Dä va inte måttlit ett sånt storkalas I ställde te för honom.” Värdfolket gjorde sina invändningar, vilket var anledning till att än ytterligare tacka och berömma. Avsikten var naturligtvis att hedra värdfolket.
Hade den besökande ett viktigare ärende, dröjde han en stund med att framföra detta. Först talade man om väder och vind, om årets gröda, om skördeutsikterna eller skörderesultatet, om sista sockenstämmans viktigare ärenden och beslut med mera. Under tiden dukade hustrun fram välfägnaden. Sedan gästen gjort heder åt den under mycket trugande och krusande, kunde han redogöra för sitt egentliga ärende. Man brådskade inte, det ansågs opassande.
När gästen var resfärdig, tog han åter i hand och uttalade därvid ett: ”Stor tack för mäk.” Eller: ”A tack för i da.” Så följde en rad berömmande och erkännsamma ord för han blivit så hedersamt mottagen och undfägnad. Till sist önskade han: ”Gu’ sönne!” eller: ”Gu’ välsigne er!” Härtill svarade värdfolket: ”Samma vi önsker!”
Brännö bygata 1899
När grannar och bekanta möttes på bygatan, hejdade de sina steg, ty det hörde till seden, att man skulle säga åtminstone något vid möte. Eljest kunde den mötande tro, att hans granne var ond. Möttes man på allmän färdväg, fanns alltid anledning till samtal. Då ville den, som kom hemifrån veta, var den mötande varit, hurudant väglaget var beskaffat med mera. Var det sommar, intresserade man sig givetvis för grödan å andra orter liksom skörd och skördeutsikter, om den årstiden var inne. Kom den besökande från staden, hade det sitt stora intresse att få höra, vad priserna på saluvaror och förnödenheter gällde. Eller den mötande kom kanske från kvarnen, ja, då ville man veta hur det var med ”male-vattnet”, hur pass det förslog och hur länge det kunde räcka och så vidare.
Severin Carlsson med familj på sin gård i Fåglavik Foto Joel Bengtsson 1911
Sade någon, att han var hemma i den eller den gården, till exempel ”i Marbogården”, var det ej svårt att förstå, att det var en självägande bonde, även om man ej sett eller hört talas om honom förr. Det framgick av det lilla ordet i. Lika självklart var att ”Lars på Sneppen” var en torpare och ”Bengt ve Skogsle” en backstugusittare. De tre prepositionerna »i», »på» och »vid» angiver alltså den sociala skillnaden mellan tre samhällsklasser, tre små obetydliga ord, kan det tyckas, men icke förty mycket betydelsefulla.
Backstugan Olofstorpsstugan Herrljunga Foto Erik Björnänger Vänersborgs museum.
Vilken skillnad var det inte mellan den myndige och självsäkre bonden i byn och den fattige och försagde stackaren vid skogsledet!
Klasatorpet Undantagsstuga Foto Bernt Fransson
En bonde, som satt på undantag, skrevs för »undantagsägare». En bonde, kanske änkling eller i knappare omständigheter, vilken vid gårdens överlåtande endast betingat sig kosthåll för sina återstående dagar, tillhörde samma hushåll »i brödet».
Ägare till ett mindre jordområde med stuga skrevs »lägenhetsägare». I äldre kyrkböcker förekommer vidare »förpantningsägare». I detta fall är det fråga om personer, vilka innehade ett mindre jordområde på 49-årigt arrende. Såväl självägande bönder som kommuner brukade upplåta jord på sina allmänningar enligt dessa villkor. Titeln är missvisande så till vida, att den som innehade jord mot arrende ej kunde vara ägare. Endast den å lägenheten befintliga stugan var ifrågavarande persons egendom.
I kyrkböckerna förekommer vidare: »inneboende arbetskarl», »inhyses arbetskarl» och »försvarslös». Den sist anförda beteckningen avser en person, som saknade anställning eller medel till sitt uppehälle; försvarslös var alltså liktydigt med lösdrivare.
Potatismalning Grimstorp Hudene
Drängen och pigan tilltalade sitt husbondefolk med ”husbonn” och ”matmor”. Men husbondefolket sade »du» till sina tjänare Naturligtvis använde man sig även av namnet, vanligtvis i förening med du, alltså: ”du Anders”, ”du Britta”. Likaså var du det gängse tilltalsordet beträffande barnen. De var i detta fall likställda med tjänarna. Barnen å sin sida tilltalade föräldrarna med ”I far” och ”I mor”. Även äldre personer, vilka man var skyldig särskild vördnad, tilltalades med ”I far” och ”I mor”, eller också tilltalade man dem med far och mor i förening med namnet, alltså: ”fader Håkan”, ”fader Anders”, ”mor Britta”, ”mor Maja-Lena”. Det kunde också heta: ”I Anders”, ”I Britta-mor”.
På större gårdar, där husbondefolket var litet förmer än vanligt bondfolk, tilltalades husbonden med ”kära far” och hustrun med ”kära mor”. Var bonden nämndeman eller kyrkovärd, tilltalades han med denna titel, som framgått av det föregående.
På herrgårdar, som innehades av ståndspersoner, tilltalades husbonden med den titel, han på grund av sin militära eller civila tjänst var berättigad till, såsom ”majorn”, ”översten”, ”kammarjunkare”.
Trollabo egendom och fabriker 1911
Fru Hessle på Trollabo kallades ”Hennes nåd”. Det var ingen annan i Hudene socknen, som titulerades så. Hessle tillhörde en gammal lagmansätt, och frun var adlig. Det var mycket förnämligt att få heta ”Nåda”.
Nils Josef Linnarsson domprost med makan Zafira Leijonflycht (Nr 1088)
Liggande troligen sönerna Ernst och Ben och stående bakom eventuellt döttrarna Emmy och Anna. Nils Josef var tidigare gift med hustrun Zafiras syster Emma Margareta.
Kyrkoherden titulerades vanligtvis för ”prosten”, detta även om han endast var kyrkoherde, och frun titulerades ”prostinna”. Men var hon av adlig härkomst, såsom till exempel fru Tranheim i Larv, titulerades hon ”Hennes nåd”. (Läs mer om den stridbara ”Prostinnan i Larv” här)
August Lindgren född 1840 Ornunga död Hudene 1922 Kronojägare på Skaraborgs Esmären
Kronojägarens hustru kallades ”madam”. Det var ”madam Alsterberg” på Fågelåsen i Larv och ”madam Björkegren” på Nordåsen i Hudene. Även skolmästarens hustru tilltalades med samma titel, till exempel ”madam Johansson”.
Barnmorskan kallades också ”madam”. Denna titel var så vanlig, att många höll det för sak samma, antingen man sade barnmorskan eller madam.
”Madam Alsterberg” var barnmorska i Norra Vånga, Kvänum och Edsvära på 1870-talet. Hon anlitades även som sjuksköterska.
Förr i tiden var det inte så vanligt med barnmorska vid förlossningar, men varje bygd hade sin ”jolagumma” eller ”jordemoder”. En sådan var ”Lanna-gumman”, som skötte om alla förlossningar i Hudene och Stenunga byar, och på Edsveden var ”Påvela Maja” lika självskriven. Reste man åstad för att hämta barnmorskan, kunde man få fara långa vägar. Inte så beträffande ”jordemodern”; den hade man inte lång väg till. Även om hon inte anträffades i hemmet, fanns hon dock i grannskapet. Hon var lika händig som någon examinerad barnmorska, och hon kunde, som sagt, gripa in med detsamma.
Enligt protokoll anställdes en barnmorska för Gäsene härad på 1860-talet med bostad i Ljung. Arvodet bestämdes enligt samma protokoll till kronor 1:50 per tjänsteförrättning. Men distriktet med sina 22 socknar var tydligen alldeles för stort för att barnmorskan skulle räcka till över allt. Följaktligen fick mer än en barnafader resa förgäves. Då blev den gamla ”jolagumman” räddningen. Den första barnmorskan i Hudene anställdes på 1890-talet.
Charlotta Andersson, Fruasgården, Längjum Foto Joel Bengtsson
Under det att barnmorskorna i skaraborgssocknarna, såsom Längjum, Larv, Edsvära och Norra Vånga allmänt omnämndes och tilltalades med ”madam”, är denna titel okänd i norra Gäsene. Förklaringen är tydligen den, att skogsbygden, här liksom på så många andra områden, hållit sig på efterkälken. När socknarna anställde sina första barnmorskor, hade fru- och fröken-titlarna redan slagit igenom beträffande kvinnor i tjänsteställning.
Ännu på 1930-talet fanns en äldre fru i Larv, som titulerades ”madam”; det var ”madam Forsberg”, vilken inflyttat till socknen från Järnboås i Västmanland. Så vitt man känner, var hon den sista ”madamen” i dessa bygder.
I och med att fru- och frökentitlarna blev allmänna, kom ”madam” att framstå som något mindervärdigt och brukades i sådana sammansättningar som ”tvättmadam”, ”skurmadam”, ”hjälpmadam”. ”Träskomadam” torde närmast vara att betrakta som ett skällsord.
Nårunga skola 1895 Troligtvis skolläraren Karl Albert Engström till höger
De första lärarinnorna titulerades ”mamsell”, till exempel ”mamsell Björkblom”, ”mamsell Andersson”. De självlärda lärarinnor, vilka ägnade sig åt barnundervisningen, innan folkskolestadgan kom till, titulerades ”moster”. Ordet lever ännu kvar, men ”skolmoster” har en underton av ironi och ogillande och betraktas följaktligen som skällsord. Folk- och småskolornas lärarinnor tituleras ”fröken”. Även om lärarinnan är gift och har rätt till frutiteln, är hon dock alltid ”fröken” i skolan.
En kunnig kokerska åtnjöt ett visst anseende. Titeln berodde på hennes ställning i övrigt. Ägnade sig kronojägarens hustru åt kokerskans yrke, titulerades hon ”madam”, och var det hennes dotter kallades hon ”mamsell”. Var kokerskan bondhustru, titulerades hon ”kära mor” eller mor i förening med namnet, till exempel ”mor Anna”.
Nårunga nya prästgård och dess innevånare 1904
Vad slutligen frutiteln beträffar, den nu allmänt vedertagna, är att märka, att den i vissa sammansättningar brukas i bestämd form, alltså ”frua”, t.ex. ”frua på Trollabo”. Man åsyftar i dylika fall den mest betydande frun på orten. Bestämd form förekommer vidare i sammansättningar såsom ”prästafrua”, ”skolefrua”, ”länsmansfrua”.
OM LINNAR LINNARSSON
Linnar Linnarsson och Kalle Hansson, ”Kalle-Hansa” Foto 1960 Gösta Ström
Linnar Simeon Linnarssons föräldrar, Alfred Linnarsson och Tilda Maria Johansdotter, var lantbrukare och han arbetade på gården samtidigt som han bedrev studier per korrespondens. År 1906 blev han antagen vid Göteborgs folkskoleseminarium och utexaminerades 1910 som folkskollärare. Efter några vikariat blev han ordinarie lärare vid Karlsdals folkskola i Värmland. Han gifte sig 1913 med Ada Theresia Wallner och de fick tre barn. I juli 1924 flyttade familjen till Fåglavik, där Linnarsson blev ordinarie folkskollärare. Den tjänsten uppehöll han fram till pensionen 1944. De flyttade därefter först till Lerum och slutligen till Alingsås.
Redan under Värmlandstiden började Linnarsson medarbeta i lokalpressen med artiklar om vad folk på orten hade att berätta om gångna tider. Han kom att ge ut flera skrifter byggda på uppteckningar av sägner och folkminnen, både från Värmland och senare från Västergötland. Linnarsson var även politiskt aktiv i Hudene landskommun.
Efter pensioneringen ägnade han sig huvudsakligen åt att göra uppteckningar för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, i vars skriftserie hans mest betydande arbete ”Bygd, by och gård” utkom i två delar 1948–1950. Andra områden som Linnarsson utforskade var kronoallmänningen Edsveden i Fölene socken och skogsbygden Risveden i Västergötland, som ägnades var sin bok, liksom Gräfsnäs slott och den gamla färdvägen mellan Skara och Lödöse.