”TASSE” OCH INTE EN ”HÖNN”

Varg i snö

Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom lapptyg, vargnät och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder var också ofta tvingade att delta i så kallade ”vargskall” där stora drevkedjor gick genom skogarna i jakt på detta djur.

Rovdjurens pälsar var högt värderade och det var därför lönsamt att jaga dem och handla med sådana varor. År 1647 infördes skottpengar på varg, vilket ytterligare stärkte viljan att jaga villebrådet.

Trots hård jakt under tidigare århundranden fanns under 1700-talet antagligen fortfarande flera tusen vargar i Sverige, men påföljande utrotningskampanjer reducerade antalet kraftigt. I slutet av 1700-talet omnämnes från Alingsås: ”Vargar hava till en myckenhet utom staden visat sig. En bonde, som hade ett par oxar spända för en städa, blev nyligen ganska bestört vid mötet av några av dessa ohyggliga djur, som voro i begrepp att angripa både honom och hans tröga travare. Till all lycka kommo några resande, vid vilkas anskri odjuren blevo häpna och mätte fältet.”

Dock fanns det ännu i mitten av 1800-talet gott om vargar i vår bygd. De gjorde stor skada på böndernas boskapshjordar och därför fanns det omfattande regler och förordningar om hur man skulle skydda sig och djuren. Att inte följa dessa kunde ge mycket kännbara straff.

1925 berättade en 85-åring i Herrljungatrakten om sitt möte med ”tassa”, som vargen kallades:

”En gång — ja va inte mera än sådaringa omkreng 4 eller 5 år gammel — sälle ja gå te våra, söm va nere i Intaka å slo, å på den lelle gångstegen, som geck dit ner, mötte jak en tasse, söm ja trodde va en hönn. Jak sprang imot’en å locka på’n, men då vände’n å löfsa iväg gångestigen rakt fram änna te dä han kom ner te Intaka, men då, när han feck se våra å di ga säk te å stöja på’n, då lae han bena i värt å skala varre. A ändå tänger sina tarte di gamle om att dä fanns björna också. — Södda djur finns inte länger nu för tia.”

Björnjakt Foto Nordiska Museet

Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. Under 1830-talet dödades nästan sju tusen vargar i Sverige.

Vargnät vid Bertilshult

För att så mycket som möjligt minska vargarnas antal anställdes sommartiden i skogsbygderna täta skallgångar. I Byggningabalken fastslogs att:

”Varganät skall hvart helt hemman håla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och de mindre så mycket, som däremot svarar: det skall färdigt vara, då skallbud kommer, och så starkt, att det ej brister, då man klifver därå upp. Skallbud skola ock alla lyda som kreatur hafva: ingen vara där fri före, utan prost å prestegård, därå han sjelf bor, så ock klockare bol, och inhyses kvinna.

Nu varder det till häradsrätt bodat, då bör en man ifrån hvart matlag, och af sätesgårds torpare hvarannan komma, med bössa, jaktspjut, eller yxa så tidigt, som han kallad varder; men då skall sker inom socknen, får ingen sig därifrån unver. Hvilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugeligt nät och jaktyxa, eller blifver ej stående där han ställes, och gör hvad honom betalt blifver, eller visar sig otidig eller gör oljud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är uppropat, och lof gifves; böte en daler. Blifver han alldeles ute; böte två daler, och annan gång dubbelt; utan domaren pröfvar, att han laga förfall haft. Förtiger den, som skallet förestår, någon, som borta varit, eller sig förbrutit, som sagt är. eller gifver han, eller annan, någon lof, att blifva förfallelös ifrån skallet; böte två daler.”

Vargflock Vänersborgs museum

Vid ett vargskall, som hölls omkring 1830 i kronoskogarna vid Fagerlid i Alingsåstrakten, berättas, att en av de båda män, som blivit ställd vid varggarnet, endast var försedd med en trädgren. Då mannen skulle slå till en varg, som sprang mot garnet, gick grenen av och vargen kom undan. Personen fick sedan böta för att han inte haft med sig lämpliga redskap för vargjakten.

Varg som fastnat i en vargsax

Det berättas, att ett byalag en gång gav i uppdrag till en av bönderna att uppsätta en så kallad vargstock eller vargsax. Såsom ersättning för detta arbete skulle han få den första fångade vargen. En ”käring” i socknen försökte stjäla fårlåret som var utlagt som lockbete i saxen. Det hela slutade dock med att kvinnan själv fastnade i fällan och blev sittande där hela natten. När bonden kom på morgonen för att vittja fällan hittade han kvinnan död.

Varggrop

Tidigt på våren, innan djuren släpptes på bete, skulle varggarnen provas, och det första skallet, det så kallade skrämskallet, skulle företas. Någon dag före skallgångens början, vanligen den 1 maj, gick skrämskallet av stapeln. Då gick man igenom socknens skogstrakter, där man försökte åstadkomma ett så skrämmande buller som möjligt genom att blåsa, hojta och skjuta samt för oväsen på alla möjliga sätt. Det hände ändå, att skrämskallet inte lyckades skrämma vargarna. Då fick man samlas till ett riktigt vargskall, vilket var illa omtyckt av ortsbefolkningen, eftersom man var tvungen att genomlida milslånga dagsmarscher i kärr och moras och kanske i de flesta fall inte få se ens svansen av en ”tasse”.

Under 1840–1860-talen utrotades vargen nästan fullständigt.

1851 sköts den sista björnen i västra Sverige i trakten av Hunneberg och 1873 utrotades de tre sista vargarna inom samma område.

1966 fridlystes vargen för att sedan på 1980-talet sakta börja öka i antal igen.