DERAS BROTT VAR HUNGER

Vid kanten av Trollö mosse, nära säteriet Stora Långared i Ljur, finns en plats, som brukar kallas Alfs grav. Detta är en sann berättelse, tyvärr, som fortfarande minns med stor sorg och skam i bygden. Alf var inte ensam om att vara brottsligt hungrig, men han står ännu som en symbol för de fattiga tider som drabbade Sverige i allmänhet och Svältorna i synnerhet i mitten på 1800-talet. Berättelsen handlar inte endast om hunger och död utan även om hur kyrkan såg på brottet som en oförlåtlig synd och skam.

Stora Långared, Stenhögen och Åsen, Trollö mosse. Klicka på bilden för förstoring

Det var år 1847. Året före hade varit missväxtår och den lilla säd som skördats på Alfs små, magra tegar, var för länge sedan slut. Alf hade gått omkring både i hemsocknen och utsocknes för att komma över något ätbart, men det fanns inget att få för den som inte hade något att betala med. De som hade pengar kunde få köpa säd till högt pris hos handelsmän, som hade gjort stora uppköp och sedan sålde säden till tredubbla priset mot vad de själva betalat, men endast mot kontant betalning. Alf hade inga penningar och inget annat heller, som dög att lämna i vederlag. Hans enda och  magra ko hade länsmannen bryskt lagt beslag på och sålt som pant för en gammal skuld redan på våren. Att fördraga hungerns kval fick väl gå för Alf och hans hustru Katarina, men att höra barnens gråt efter mat var värre och gjorde dem utom av förtvivlan.

Åsen Ljur kaptensboställe ung 1920 Nr 3 Berta Johansson Lillegården 1893 1972 Foto Ulf Petersson

I desparation gav sig Alf ut på en åker en natt för att se om han kunde hitta något litet ätbart åt barnen. Där på det avmejade rågfältet blev han ertappad av drängarna på det närbelägna kaptensbostället Åsen när han var i färd med att plocka rågkorn som fallit till marken efter skörden.

Gustaf Bogislaus von Segebaden (5/1785 – 5/7 1856)

Major och postmästare i Borås

Han leddes fram till boställsinnehavaren, kaptenen, som vid denna tid var friherren och riddaren vid Svärdsorden Gustaf Bogilaus von Segebaden av en icke introducerad adlig gren. Denne som inte bara var den bestulne, utan därtill soldatens överordnade och förman, gav order om att hämta böstebocken, varefter han själv verkställde bestraffningen med att tjuven pryglades mot bocken.

Böstebock mot vilken säden böstades

Väl uppkommen på benen igen tvingades han att tacka för bestraffningen och lova att aldrig stjäla mer. ”Nu har du fått vad du får här, men i morgon skickar jag bud pil länsman, sedan blir det prygel på galgbacken vid Mörlanda”.

Någon sömn blev det ej för Alf eller hans hustru den natten. Det blev i stället en ångestfylld rådplägning om vad de skulle ta sig till nu, då Alf blivit ertappad som tjuv och ådragit sig sin kaptens onåd och blivit hotad med länsmannen och galgbacken. Vid soluppgången var beslutet fattat. Socknen skulle få ta hand om barnen. Värre svält och elände kunde det knappast bli för dem än det varit, tänkte Alf och hustrun och för Alf var det bäst att komma ifrån alltihop.

I en mörk sjö som denna dränkte sig soldaten Anders Alf

”Bäst att du går med detsamma”, sa hustrun. ”Det blir bara värre när barnen vaknar och skriker efter mat”. Så följde hon sin man på väg mot Trollö sjö. Väl nere vid stranden tycktes mod och krafter ha svikit Alf, ty enligt fleras berättelser manade hustrun på honom och bad honom skynda sig ”för det blir värre om länsman tar dig”.

När det var över för Alf gick hustrun fram till ett närbeläget ställe och talade om vad som hänt. Då någon av grannarna kom till Församlingens kyrkoherde, Anders Hultberg, för att anmäla den ledsamma händelsen och få besked om var på kyrkogården Alfs grav skulle grävas, sade kyrkoherden: ”Hade han varit endast tjuv eller endast självspilling, då hade ni kunnat gräva ner honom i södra hörnet av kyrkogården, men en sådan, som är både tjuv och självspilling, kan ni gräva ner i en mosse var som helst.” 

I kyrkboken för Nårunga församling, vid ”döde i Ljurs socken 1847”står det om Alf: ”Död liggande ute på marken i Trollö sjö. Fick ej begrafvas”.Efter detta besked grävdes Alfs grav i Trollö mosse.

Alfs änka överlevde den svåra tiden. Hon skaffade sig en liten inkomst genom att måla möbler och linande småarbeten samt genom att förfärdiga ”Förningskorgar” av piltelningar. Alfs barn fick, som vanligt på den tiden, fly sitt fädernesland och söka sin utkomst i Amerika.

När Alfs änka Katarina Bengtsdotter, ”Alvesa” kallad, var omkring 80 år beslöt hon sig för att tillbringa sina sista år i livet med sina barn och köpte därför en biljett till Amerikabåten och började den långa resan över Atlanten. Resan blev emellertid för svår för den gamla och brutna kvinnan. Efter en tid till sjöss gav hennes kropp upp och hon dog ensam utan sina efterlängtade barn. Det var en särskild tragedi att Alf fick sitt vilorum i Trollö mosse och hans hustru i Atlanten.

ALF GRÄVS UPP

Tack till Bengt Karlsson för fotot. Klicka bilden för förstoring

Nästan 130 år senare hade kyrkans syn på självmördare ändrats och det bestämdes att Anders Alf skulle få en anständig vila och begravas på kyrkogården. Hans grav var lätt att hitta i mossen och den grävdes upp. Liket, som var välbevarat tack vare mossen, kremerades och stoftet lades i vigd jord 1976.

Tack till Bengt Karlsson för fotot. Klicka bilden för förstoring

Soldaten Anders Alfs gravvård på Nårunga kyrkogård. Den har inskriptionen: Soldaten vid Kungl, Älvsborgs regemente Gäsene komp. nr 308 Anders Alf född 20.6.1787 död 27.8.1847. Stoftet tagit vigd jord den 11.9.1976. Ljurs samfällighet reste stenen.