ÄGARE TILL IGLABO

IGLABO ÄGARE

 1

◊◊◊—————◊◊◊

PEDER

1540—?

Gustav Vasa 

Den förste hittills kände ägaren och förmodligen brukaren av Iglabo hittas i ”Skara Stifts kyrkliga jordebok” från år 1540, Peder Iglaboa. Det står på uppslag 262, att Peder på Iglaboda i Ljurs socken af Gäsene härad betalat uppbörd till Kungl. Maj:t och Kronan. Enligt Algustorps stamps uppbörd betalade han 2 p:d smör och gjorde 3 dagsverken.

Samtidigt står följande:

Algustorp stamps vpbörd:

• Stommen å Sköwde: smör 6 p:d, malt 1 t:a, haffra (havre) 1 t:a, daxwerke (dagsverken) 6, först 1.
• Stommen å Tumberg: smör 6 p:d, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, först 1.
• Stommen å Haerene: smör 4 p:d, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, först 1.
• Stommen å Bråtensby: smör 4 p:d, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, förs1 1.
• Stommen å Landa: smör 3 p:d, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, förs1 1.
• Peder på Iglaboda: smör 2 p:d, daxwerke 3, först hwart annat år.
• Olaff å Gunnillarid (Gundlered): smör 2 p:d, gengerd 1 p:d hwmbla (humle), daxwerke 3, först hwart annat år.
• Ingemar å Hoberg: smör 3 p:d, kyrkionne 3, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, först 1.
• Benct å Hulegårdhen (Hålegården): smör 1 1/2 p:d, kyrkionne 1 1/2, malt 1 t:a, haffra 1 t:a, daxwerke 6, först 1.      •
• Göstaff å Quiar (Kvide): smör 2 p:d, daxwerke 3, först hwart annat år.

T:a = tunna = ungefär 125 liter

P:d = skålpund = 0,425 kg

Kung på denna tid var Gustav Vasa. Pedy är alltså den förste som namngivits och därmed lämnat spår efter sig gällande Iglabo.

2

◊◊◊—————◊◊◊

BENGT HARALDSSON

1603— >1637

• BENGT HARALDSSON (omkr. 1575 Nylödöse – >1637)
• ELIN OLOFSDOTTER (omkr. 1581 – 17/4 1637 Iglabo)

Gustav II Adolf

Nästa kända ägare till Iglabo är Bengt Haraldsson från Nylödöse. Han gifte sig 1602 eller 1603 med Elin Olofsdotter från Stora Åkatorp i Skaraborgs län. Det är mycket troligt, att det nygifta paret bosatte sig på Iglabo senast samma år. Från ett protokoll vid Gäsene Härads Tingsrätt daterat 1603 vet vi att Bengt bodde på Iglabo det året. Hur Bengt fick disposition över Iglabo vet vi inte, inte heller när det hus de bodde i var byggt. Kanske hade de köpt huset av Pedy. Kanske byggde de ett nytt.

Hustru Elin var dotter till borgmästaren i Bogesund (numera Ulricehamn), Olof Andersson och hans hustru Ingeborg. Elin, som ofta gick under namnet Elin av Vångasläkten, hade tidigare varit gift två gånger. Först var hon gift med en man som hette Lasse Mattsson och sedan, 1590, med Nils Olofsson i Stora Åkatorp, Österbitterna. Nils Olofsson dog av okänd anledning år den 22 mars 1600. Med Nils hade Elin sonen Nils Nilsson, född år 1600 på Stora Åkatorp, och senare adlad under namnet Stiernflycht (Nr. 332). Med sin tredje man, Bengt Haraldsson, fick Elin sonen Harald Bengtsson, som föddes den 4 september 1604. Gossen föddes på Iglabo och antog så småningom som adelsman namnet Igelström (Nr. 320). Därmed blev Elin mor till två ägare av Iglabo.

Utdrag ur bokföringen för Älvsborgs lösen 1613. Bengt Haraldsson på Iglabo betalar 18 1/2. Vi får anta att det är riksdaler.

Om Bengt Haraldsson och hans släkt vet vi en hel del. År 1615 fick Bengt Haraldsson konung Gustaf II Adolfs tillstånd att ”fritt för alla utskylder besitta kronohemmanet Iglabo i Ljurs socken, Gäsene härad”. Vilka tjänster han gjort konungen,  för att få åtnjuta denna skattefrihet vet vi ingenting om. År 1625 blev Haraldsson häradsskrivare i Västergötland och mellan åren 1626–1630 arrenderade han Gäsene härad. Han var även kyrkligt intresserad och skänkte år 1625 en inventariebok till Ljurs kyrka. När Bengt Haraldsson dog är okänt, men hustru Elin avled på Iglabo den 17 april 1637.

Ätten Igelström, adlad 7 februari 1645 och introducerad på Riddarhuset 2 mars 1647, har samma ursprung som ätterna Appelbom (Nr 325), Fägerstierna (Nr 887) och Strömfelt (Nr 224), och anses härstamma från en gammal frälsesläkt, den s.k. Wångasläkten. Den har efter adlandet icke varit representerad i Sverige. Av kurfursten Fredrik August III av Sachsen, konung i Polen, erhöll ätten tyskt (sachsisk-polskt) friherrediplom 3 maj 1739 och immatrikulerades i denna värdighet 1742 på riddarhuset i Riga under nr 73. Den 29 juni 1792 upphöjdes då levande medlemmar av ätten i tysk riksgrevlig värdighet och intogos på riddarhusen i Riga och Reval såsom grevar. Om ättens äldre släktled se adliga ätten Strömfelt (Nr 224).

3

◊◊◊—————◊◊◊

HARALD BENGTSSON IGELSTRÖM

>1637 -1/10 1646

• HARALD BENGTSSON-IGELSTRÖM (N. 320) (4/9 1604 Iglabo – 1678 Riga)
• CHRISTINA SIMONSDOTTER LEJONSPIRA (1605 – )

Drottning Kristina

Efter Bengt Haraldssons död gick gården i arv till hans son Harald Bengtsson. Det är okänt vilken utbildning gossen Harald fick i sin ungdom, men att han hade en gedigen lärdom, därom vittnar de framsteg han gjorde senare i livet.

Harald Bengtsson avancerade från menig ryttare till överste för ett regemente till häst och blev också svensk ämbetsman i generalguvernementet Livland.

1620 hade Sverige nästan ingen tillgång till havet på Västkusten. Så här såg gränserna ut då:

Någon gång på 1630-talet blev Harald Berngtsson kammarskrivare i konungens eller kanske det borde kallats drottningens räkningskammare, eftersom Kristina blev drottning 1632. och därefter avancerade han till kammarskrivare vid livländska och ingermanländska staten 1640. Men redan innan detta skedde hade han den 17 juni 1632 av Gustaf II Adolf erhållit Taubenhof med Soinast i Dorpat, Estland, som förläning. Detta skedde alltså bara några månader innan kungen blev skjuten vid Lützen. Det är okänt vad Harald Bengtsson utfört för bedrifter, som renderade honom dessa förläningar.

Den 2 juli 1645 adlades Harald Bengtsson av drottning Kristina och antog då namnet Igelström efter fädernegården. Ätten inskrevs på Riddarhuset under nummer 320.

Hans vapensköld består av en blågul sköld med en diagonal silverström, där fem svarta iglar simmar.

Harald Bengtsson-Igelström steg ytterligare i graderna och förvärvade ännu flera egendomar i Ingermanland. Han blev slutligen överste för ett regemente till häst.

Samma år som Harald Bengtsson (1645) adlades, adlades också assessorn i kammarrevisionen Nils Nilsson, son till Nils Olofsson från Stora Åkatorp i Österbitterna socken och Elin Olofsdotter, som dog på Iglabo den 17e april 1637. Denna Elin Olosdotter, som var dotter till borgmästaren i Bogesund, Olof Andersson, var gift tre gånger. 1. med Lasse Mattsson, 2. med Nils Olofsson och 3. 1603 med Bengt Haraldsson.

Harald Bengtsson-Igelström var gift två gånger. Första gången med Christina Lejonspira, med vilken han hade fyra söner;

• Bengt född 1625 på Iglabo
• Anders född 1627 på Iglabo
• Henrik Gustav född i Livland och död där 19 december 1628
• Gustav Harald född runt 1631 Gut Ropkoi i Livland

I sitt andra äktenskap var han gift med Elisabet Wädurhorn, död efter 1697, en äldre halvsyster till första hustruns styvmor. De gifte sig den 25 juli 1644 och fick två döttrar, Christina och Elisabeth. Christina gifte sig med Johan von Fitinghof den 5 mars 1685. Endast 4 och ett halvt år efter giftemålet dog Christina medan maken Johan levde till 1707.

Harald Bengtsson Igelström var otvivelaktigt en mycket förmögen man, när han 74 år gammal avled i Riga 1678.

Efter adlandet 1645 har ätten inte varit representerad i Sverige. På andra sidan Östersjön har släkten levt vidare. År 1739 erhöll ätten av kurfursten Fredrik August III av Sachsen tyskt friherrediplom, och år 1792 upphöjdes de då levande medlemmarna i tysk riksgrevlig värdighet och intogs som grevar i Riga och Reval. Så sent som 1928 fanns ättlingar fortfarande i Estland, men här i Sverige var de inte upptagna i den svenska adelskalendern längre.

Här skulle egentligen historien om släkten Igelström sluta, men låt oss ändock få berätta sannsagan om hur en sentida ättling av släkten sökte sig tillbaka till sina fäders barndomshem. Läs denna spännande berättelser här.

4

◊◊◊—————◊◊◊

NILS NILSSON STIERNFLYCHT

1/10 1646 – 2/2 1658

• NILS NILSSON-STIERNFLYCHT (N. 332) (16/6 1600 Stora Åkatorp – 2/2 1658 Snavlunda)
• SARA LARSDOTTER (1/2 1608 – 4/10 1689 Snavlunda)

Ätten Stiernflychts adelsvapen

Den 1 oktober 1646 fick Nils Nilsson Iglabo i donation av drottning Kristina efter att ett år tidigare adlats och tagit namnet Stiernflycht. Ätten skrevs in på Riddarhuset med nummer 332.

Nils Nilsson var halvbror till den tidigare ägaren Harald Bengtsson Igelström. Hans mor Elin Olofsdotter var i sitt tredje äktenskap gift med Harald Bengtssons far, Bengt Haraldsson. Hon var dotter till borgmästaren i Bogesund, senare Ulricehamn.

Nils Nilssons far, Nils Olofsson, som dog år 1600, var gästgivare och förmögen bonde i Lilla Åkatorp i Vedums socken.

Av tillgängligt material har icke framgått huruvida Nils följde med sin mor till Iglabo, när hon gifte om sig med Bengt Haraldsson år 1602 eller 1603, men vi får anta att så var fallet. Nils och Harald Bengtsson växte i så fall upp tillsammans.

Om Nils skolgång och utbildning finns inga uppgifter. Dock tycks han ha haft en god skolning enligt den tidens mått att se. Därom vittnar de befattningar i rikets tjänst som han sedan innehade.

Nils Nilsson erhöll en vårdad uppfostran. Efter studier vid Skara gymnasium och Uppsala akademi erhöll han en befattning i den kungliga räkenskapskammaren, visserligen, till att börja med, av underordnad beskaffenhet, men snart nog förordnades han till kamrerare vid Svenska Räkenskapskammaren i Pomern. Samtidigt upphöjdes han i adligt stånd varvid han kallade sig Stiernflycht. I Pomern utförde han ett lika omsorgsfullt som gott arbete. Det heter om honom, att han ”i flera år där förestod och dirigerade alla kommunalsakerna”.

Nils Nilsson Stiernflychts hustru Sara Larsdotter, född 1 februari 1608, var dotter till ståthållaren på Jönköpings slott Lars Christensson. Hon hade varit kammarjungfru på kungliga slottet och därvid skött sig så bra, att drottningen, för att visa sitt särskilda välbehag, först anordnade bröllopet på Stockholms slott den 1 mars 1631 och sedan gav makarna Iglabo i förläning. Det var troligen Nils Nilsson Stiernflycht som lät uppföra mangårdsbyggnaden, som finns än i dag.

När kamrerbefattningen vid rikets räkenskapskammare i Stockholm omkring 1640 skulle tillsättas blev därför Nils hemkallad som innehavare av denna befattning. Man hade lärt känna hans duglighet där ute. Under närmare tjugo år förestod han nu kungliga majestäts räknekammare i Stockholm. Under sommartiden vistades han på den av honom grundade sätesgården Iglabo, som av honom bebyggdes och sattes i ordning.

30 mars 1644 fick Nils Nilsson och hans hustru Sara Larsdotter, hela egendomen Tjälvesta i förläning med full frälsefrihet. Det är troligt, att det var här som familjen bodde, när den inte var i Stockholm. Hur ofta de besökte Iglabo känner vi inte till.

År 1647 blev Nils Nilsson-Stiernflycht utnämnd till assessor vid kammarrevisionen, och han vistades följaktligen mesta tiden i Stockholm. Nils Nilsson-Stiernflycht avled den 2 februari 1658. Han ligger begraven i Snavlunda kyrka. Hustru Sara överlevde sin man i 31 år och dog 81 år gammal den 4 oktober 1689.

Även Sara ligger begraven i Snavlunda kyrka. Ett porträtt av makarna Stiernflycht finns på Stjernsunds slott. På Nils Nilsson-Stiernflychts epitafium står det:

”Kongl.Maij’s och SWERIES RYKES Tromann och commisarius uthi den Kongl. Cammarrevsionen i Stockholm den edle och Välborne Niels Nielsson Stiernflycht till Tielfwestad och Iglerboo är född Åhr 1600 och i Herranom salig afsomnade på sin gård Tielfwestad den 2 februari Åhr 1658.

Renov. 1691 av Leutenanten Wälborne Herr Johan Stiernflycht”

TRE DROTTNINGARS HOVDAM

Den första mars 1631 gifte sig Nils Nilsson med kammarjungfrun Sara Larsdotter. Bröllopet stod på Stockholms slott. Sara var född den 1 februari 1608 och dotter till ståthållaren på Jönköpings slott Lars Christiernsson och hans hustru Brita Eriksdotter. Sara hade från 15 års ålder arbetat på slottet och bl a tjänat tre drottningar före giftermålet. Dessa tre drottningar var:

• Kristina av Holstein-Gottorp, gemål till Karl IX.
• Maria Eleonora, gemål till Gustaf II Adolf.
• Drottning Kristina.

Eftersom drottning Kristina föddes under den tid som Sara Larsdotter var kammarjungfru på slottet, får vi anta att Sara var en av hennes barnsköterskor eller ”ammor”, som det hette på den tiden.

Skörttröja med långa ärmar, sydd av starkrosa, numera mycket blekt sidenatlas. Relativt djup, fyrkantig urringning. Livet öppet bak, där det knöts med fyra sidenband (numera är blott de fastsydda ändarna synliga på baksidan). Insvängt midjeparti med svängda skört, formade genom insydda kilar, 2 fram och 2 bak. Långa ärmar med sprund i större delen av den främre sömmen och sprund för handleden nedtill på den bakre. Över axelpartiet går en i ärmsömmen fastsydd axelkarm med 12 uddade flikar. Tröjan garneras längs ytterkanter och som markering av snittet med en 11 mm bred silvergalon (med silverlan invävda intill ytterkanterna). Tröjan är på insidan fodrad med vit yllekypert (23 x 23 trådar / cm2). Tröjan har sytts av påfallande många små stycken som skarvats samman. Livet är sytt av 16 stycken (8 till varje sida), ärmarna av 5 stycken vardera (axelkarmarna inräknade). Över silvergalonen på axeltungorna har sytts 2 och 2 tränsar av vitt silke (l: 10 mm) över inalles 10 av tungorna. Plagget har tillhört fröken Sara Larsdotter (*1608-1689), sedermera gift med assessorn Nils Stiernflycht (1600*-1658). S L S var kammarjungfru först hos drottning Kristina d.ä., sedan hos drottning Maria Eleonora och har därefter i flera år skött och uppvaktat arvprinsessan, sedermera drottning Kristina (Elgenstierna).

Familjen Nils Nilsson kom efter giftermålet att bosätta sig i den svenska provinsen Stralsund, där Nils fått tjänst i den pommerska staten. Här föddes flera av parets nio barn. År 1635 återkom familjen till Stockholm där Nils hade fått anställning som kamrer vid kammarkollegiet. Den 14 september 1645 adlades Nils Nilsson av drottning Kristina. Han antog namnet Stiernflycht och fick nummer 332 på Riddarhuset. I vapnet finns en stjärna och tre ekollon samt ett par vingar, som symboliserar flykten.

EN BARNRIK FAMILJ

Nils Nilsson-Stiernflycht och hans hustru Sara hade nio barn. Tyvärr dog flera av dem redan i späd ålder. De nio barnen var följande:

• Nils, född i Stralsund 30/4 1632, död ogift 14/12 1680.
• Lorentz, född i Stralsund 14/3 1633, död 29/9 1653.
• Erik, född i Stralsund 15/2 1634, död 21/6 1650.
• Gustaf, född 8/5 1635, död samma år 18/5.
• Helena, född i Stockholm 30/5 1636, död 1/9 1679. Hon var gift med Åker Wrång (Nr 603)
• Anna, född 28/6 1638, död samma år 12 juli.
• Harald, född i Stockholm 22/10 1640, död 21/12 1642.
• Christian, född i Stockholm 10/5 1644, död 22/12 1669, gift med Sigrid Ekehielm. Han blev ägare nummer 5 till Iglabo.
• Johan, född i Stockholm 18/9 1648, död 14/7 1703, gift med Anna Grund.

IGLABO I DONATION

När Harald Bengtsson Igelströms mor dog 1637 blev Harald troligen ägare till Iglabo, men då han vid samma tid flyttade till Livland, där han ägde flera gårdar, är det troligt, att han gått med på att halvbrodern Nils skulle få överta gården.

Den förste oktober 1646 erhöll Nils Nilsson-Stiernflycht kronohemmanet Iglabo i donation. Han gjorde gården till säteri. Med stor sannolikhet var det under hans tid som nuvarande huvudbyggnaden uppfördes. År 1647 blev Nils Nilsson-Stiernflycht utnämnd till assessor vid kammarrevisionen, och han vistades följaktligen mesta tiden i Stockholm. Genom sitt giftermål med Sara hade Nils blivit ägare till egendomen Tjälvesta i Snavlunda socken i Örebro län. Det är troligt, att det var här som familjen bodde, när den inte var i Stockholm. Hur ofta de besökte Iglabo känner vi inte till.

Nils Nilsson-Stiernflycht avled den 2 februari 1658. Han ligger begraven i Snavlunda kyrka. Hustru Sara överlevde sin man i 31 år och dog 81 år gammal den 4 oktober 1689. Även hon ligger begraven i Snavlunda kyrka. Ett porträtt av makarna Stiernflycht finns på Stjernsunds slott. På Nils Nilsson-Stiernflychts epitafium står det:

”Kongl.Maij’s och SWERIES RYKES Tromann och commisarius uthi den Kongl. Cammarrevsionen i Stockholm den edle och Välborne Niels Nielsson Stiernflycht till Tielfwestad och Iglerboo är född Åhr 1600 och i Herranom salig afsomnade på sin gård Tielfwestad den 2 februari Åhr 1658.

Renov. 1691 av Leutenanten Wälborne Herr Johan Stiernflycht”

Hon fick således uppleva, att Iglabo gick ifrån henne genom Karl XI:s reduktion, men inte endast Iglabo utan en mängd andra hemman i trakten, såsom Eklanda Mellomgård och Västergård i Siene socken, Öfratorp i Hona och Tarabo, Mörkabo, Kamparås, Tången, Nolklevhult, Larsabo, Mjöhult och Lafsan i Skogsbygden samt förmodligen flera i andra socknar. (Utdrag ur jordeboken 1689).

5

◊◊◊—————◊◊◊

CHRISTIAN NILSSON STIERNFLYCHT

2/2 1658–19/12 1669

• CHRISTIAN NILSSON STIERNFLYCHT (N. 332) (10/5 1644 Stockholm – 19/12 1669 Stockholm)
• SIGRID BENGTSDOTTER EKEHIELM (N. 380) (1646 Stockholm – 7/8 1700 Västervik, Gustavsvik, Värmland)

När Nils Nilsson Stiernflyct dog 2 february 1658 blev Sara och Nils Nilsson Stiernflychts åttonde barn, Christian, ägare till Iglabo. Han skrev sig också som ägare till godset Tjälvesta i Närke. Huruvida han ägde Iglabo tillsammans med modern och syskonen är okänt. Sin skolutbildning hade han förmodligen fått i Stockholm, när familjen bodde där. Han var hovjunkare och commissarie liksom fadern. Vid denna tid var Karl X Gustav kung över Sverige.

Den 19 augusti 1669 gifte sig Christian Stiernflycht med Sigrid Ekehielm, dotter till underståthållaren Bengt Baaz och hans hustru Eva Eggerz. På dagen fyra månader efter bröllopet dog Christian den 19 december 1669. Han var endast 25 år gammal. Dödsorsaken är okänd. I juli påföljande år föddes dottern Eva Christina, som emellertid dog 11 år gammal 1681.

Begravningsvapen över Christian Stiernflycht i St Jakobs kyrka i Stockholm

Det är inte känt huruvida Iglabo efter Christian Stiernflychts död tillföll hans hustru Sigrid, men det är troligt. I vilket fall som helst så var Sigrid en mycket färgstark person, vars levnadsöde det kan vara av intresse att följa efter första makens död år 1669.

5 A

◊◊◊—————◊◊◊

SIGRID BENGTSDOTTER EKEHIELM

19/12 1669–början 1670-talet

• SIGRID BENGTSDOTTER EKEHIELM (N. 380) (1646 Stockholm – 7/8 1700 Västervik, Gustavsvik, Värmland)

Det är som ovan angivits möjligt och troligt att Christian Stiernflychts änka, Sigrid Ekehielm, blev ägare till Iglabo.

Sigrid var en ytterst brokig person med ett starkt driv och ego. Hon var känd som driftig affärskvinna, särskilt intresserad i den värmländska bruksrörelsen. Värmlandsforskaren E. Fernow berättar, att ”knappast någon rikare har bott i Värmland än fru Sigrid”. Ännu långt in på 1700-talet hade också den värmländska folktraditionen mycket att förtälja om hennes rikedomar, om hennes bittra fejd med Flyggesläkten och om hennes fattigdom på ålderdomen. Sedan hon drabbats hårt av reduktionen skulle hon till slut blott ha ägt Västervik och en backstuga samt varit tyungen att av sin svägerska och förutvarande dödsfiende, Emerentia Flygge, låna dödssärk och svepning.

Ekensbergs herrgård i början på 1930-talet

Efter sin far ärvde Sigrid Ekehielm bland annat Ekensbergs säteri i Södermanland. Redan 1666 anlade hon Niklasdamms hammar i Varnums socken. Det var kanske hennes intressen i den värmländska bruksrörelsen, som sammanförde henne med hennes andre man, Crispin Flygge, ägare till en mängd gårdar i olika landskap samt bruk, hyttor och hamrar i Värmland, bland annat Västervik med 26 underlydande hemman och Lassegård (nu Posseberg) samt hamrarna Älvbro och Brattfors (Spjutbäcken) i Varnums socken, Matlång och Ackjär i Lungsunds, Bo (Bofors) och Björkborn (Backa) i Karlskoga socken, andelar i Persbergs och Torskebäcks gruvor, Kymmermåla gård i Småland samt hus i Kristinehamn och Stockholm.

Äktenskapet med Flygge var vid dennes död barnlöst. Sigrid kallade därför hans släkt till Stockholm, men arvsskiftet uppsköts, sedan hon förklarat sig vara havande. Omkring åtta månader efter mannens död födde hon den 11 eller möjligtvis var det den 14 mars 1674 i Stockholm en son. Det rika arvet gick därmed Flyggesläkten förbi.

Redan ett par månader efter Crispin Flygges död utföll hans syster, Emerentia Flygge, gift med borgmästaren i Kristinehamn Olof Persson (stamfar för släkten Jernfeltz), i grova smädelser om sin svägerska med anledning av hennes påstådda havandeskap. Hon yttrade: ”det har fuller fånen gjort, icke min broder; den dyngemärran, fånen tage henne”. En skriftlig attest av den 22 oktober 1673 om smädelserna lämnades till Sigrid av en person, som påstod sig vara sänd av Emerentia Flygge.

Förhållandet mellan Sigrid Ekehielm och mannens släkt förbätttrades endast tillfälligt genom förlikning den 8 juli 1674 efter en långvarig arvsprocess från G. Flygges tid. Ett försök av släkten att vid Göta hovrätt tillvälla sig förmynderskapet över hennes son misslyckades. Emellertid spriddes ryktet, att sonen inte var Sigrids egen utan understucken, köpt av en korpralshustru på Södermalm.

Vid ett samkväm hos en gemensam släkting i Kristinehamn beskyllde slutligen kyrkoherden Birger Carlberg och borgmästaren Olof Persson öppet Sigrid för att ha anskaffat barnet i syfte att utestänga dem och övriga släktingar från arvet. Hon väckte process mot Olof Persson i Kristinehamn, men fullföljde inte sin talan. Olof Perssons måg, generalauditören i Göteborg Theodorus Bertram, satte emellertid i gång ingående undersökningar för att erhålla vittnen.

Åren 1679–80 inträffade en rad dödsfall i Sigrids omedelbara närhet. De drabbade hennes tredje man, Marcus Cronström, hennes son med Flygge, hennes styvsyster Anna Christina Ulfvenklou (dessa tre begravdes tillsammans i Storkyrkan den 12 dec. 1680) och den senares man, Sigrids svåger, Johan Flygge, yngre bror till Crispin.

Därmed tillföll arvet efter Crispin Flygge odelat Sigrid, men även hennes enda vänner inom Flyggefamiljen gått bort. Makarna Flygge hade även vistats i hennes hem samma dag hennes son med Crispin blivit född. Allt detta torde ha samverkat till att värmlandssläkten nu gick till aktion. Den varnade Sigrid för att begrava sonen under namnet Flygge och stämde henne att inför Svea hovrätt bevisa barnets börd. Målet kom på Sigrids yrkande att handläggas som kriminalmål. Rättegången väckte ett oerhört uppseende. Svea hovrätt förstärktes med tvenne riksråd och kallade samtliga hennes motparter, Theodorus Bertram, Birger Carlberg, Olof Persson och Emerentia Flygge, samt rådmannen i Kristinehamn Fr. Engelbrecht, att personligen inställa sig.

En mängd vittnen hördes, först vid rannsakning inför norra förstadens kämnärsrätt, delvis under tumultuariska uppträden, därefter vid själva hovrätten. Det framgick dock klart och tydligt, att beskyllningarna mot Sigrid var helt grundlösa, att Flyggesläkten själv kraftigt bidragit till att ge ryktena spridning och att vittnena mot Sigrid utgjordes av ökända horor och löst patrask. Dessa senar beslogs vid flera tillfällen med tvetalan och i några fall erkände de sig ha fått kontant ersättning eller löfte om sådan för sina vittnesmål.

Korpralshustrun, som skulle ha sålt barnet, förnekade bestämt detta och kunde med fullgoda vittnen redogöra för alla sina barns öden. Sigrids barnmorska tog på sin ed, att hon hade förlöst henne. Läkaren och flera andra trovärdiga personer lämnade bekräftande vittnesmål. Hovrätten frikände också i sin dom 17 mars 1682 helt Sigrid Ekehielm.

Huvudpersonerna på kärandesidan dömdes av hovrätten till stränga straff. K. M:t gav icke rätt till beneficium revisionis. Målet kunde av K. M:t endast upptagas till prövning, om hovrätten anklagades ”de male administrata justitia”. Detta skedde emellertid. I anklagelsen deltog Bertram, Carlberg och Olof Persson, däremot icke hustru Emerentia. Rådman Engelbrecht hade avlidit 13 mars 1682. K. M:t frikände dock hovrätten, och denna dömde de tre angivarna till livets förlust, ehuru de sedan benådades av K. M:t.

Genom arvet efter Crispin Flygge kom Sigrid att intaga en mycket framträdande ställning bland Värmlands bruksägare, särskilt i Varnums och Karlskoga socknar. Niklasdamms hammar, som hon anlagt 1666, hade sedermera på grund av en rättstvist angående äganderätten länge stått öde, innan hon 1687 erhöll nya privilegier av Bergskollegium. I Karlskoga socken, där hennes främsta bruk var Bofors och Björkborn, utverkade hon 1688 rätt att bygga Tvärås hytta. I Lungsunds socken utfärdades för henne nya privilegier för Matlångs och Ackjärs hamrar. Redan på 1670-talet gjorde hon stora leveranser till kronan (amiralitetet) av olika järnsorter. Hennes främsta avnämare och förläggare var emellertid köpmän i Göteborg.

När hon mot 1680-talets mitt på grund av reduktionen och måhända även av andra orsaker råkade i ekonomiskt trångmål, litade hon till lån bland annat av köpmännen David Amija och Jacob von Ackern mot säkerhet och disposition av hamrama Niklasdamm och Älvbro samt sätesgården Västervik med underlydande hemman. Reduktionen drabbade henne dock mycket hårt. I reduktionsjordeboken för Värmland kan man se, hur en mängd hemman, som hon ägt eller disponerat, indragits till kronan. Säteriet Västervik kunde hon dock rädda i utbyte mot strögods. Även de gods och gårdar hon fortsatte att äga, till och med fädernegården Ekensberg, var tid efter annan sekvestrerade som säkerhet för kronans fordringar eller för lån, som hon hade tagit i Riksbanken eller av privatpersoner.

Hon förklarades ersättningsskyldig till kronan för betydande belopp, som hennes båda avlidna män, Flygge och Cronström, hade uppburit i slutet av 1660-och början av 1670-talet. Mot detta förde hon långvariga underhandlingar och lyckades kort före sin död få skulderna avskrivna eller kvittade mot egna motfordringar, som avsevärt översteg skulderna.

Även om Sigrid Ekehielm på ålderdomen var ekonomiskt hårt trängd, om än ej alldeles utblottad, utgjorde dock resterna av hennes gods och bruk ett rikt arv.

Sigrid Ekehielm verkar att ha varit intelligent och energisk, och hon förstod att hårt hålla på sin rätt. Samtidens omdömen om henne är I regel starkt färgade. Om hennes yttre veta vi föga, men måhända talade ett av de falska vittnena sanning, då det beskrev henne som en tämligen tjock fru.

6

◊◊◊—————◊◊◊

NILS NILSSON STIERNFLYCHT

19/12 1669–14/12 1680

• NILS NILSSON STIERNFLYCHT (N. 332) (29/4 1632 Stralsund–14/12 1680 Tjälvesta)
• Ogift

Efter Christian Stiernflychts död 1669 är det okänt, när Iglabo gick över i hans äldre broder Nils’ ägo. Det är möjligt, att Christians änka Sigrid ägde gården till i början av 1670-talet. Egendomen Tjälvesta fick nämligen brodern Johan som ägare vid denna tid.

Nils Stiernflycht var född i Stralsund den 29 april 1632. Han blev kapten vid Ostgöta infanteriregemente i likhet med en av sina halvkusiner Igelström. Nils dog ogift den 14 december 1680.

Bekräftelsen på att Nils Stiernflycht verkligen också varit ägare till gården Iglabo framgår av hans epitafium i Snavlunda kyrka. På epitafiet står det:

”Hans Kongl.Maij’s vår allernådigste Konungs och Herres Trooman och Capitain of Cistgiöthe Kr. infanteriet den Edle och Wälborne numera hos Gudh salige Nils Stiernflycht till Tjelfwestadh och Igleeboo är född Åhr 1632 den 29 April i Herranom saligen afsomnad på sin gård Tielfwestadh den 14 December 1680.

December 1680.

Renov. Åhr 1691 af Leutenanten Wälborne Joh.Stiernflycht”

7

JOHAN NILSSON STIERNFLYCHT

23/6 1682 och 28/9 1684

• JOHAN NILSSON STIERNFLYCHT (N. 332) (F. 18/9 1648 Stockholm – D. 14/7 1703 Tjälvesta)
• ANNA OLOFSDOTTER GRUND (1659 – 8/12 1738)

Den 31 maj 1682 skriver (indragnings)kommissionen till kungliga kammarkollegium och begär att ett byte av egendomar skall ske. I utbyte mot ett antal andra egendomar skall Johan Stiernflycht få Iglabo.

Den 2 juni 1682 skriver kungliga kammarkollegium, under kung Karl XI, till landshövdingen, Hindrich von Vicken, att han skall lämna ”possession” till Stiernflycht.

Den 23/6 1682 skickar kammarkollegium ett brev som säger att ”sonen Johan Stiernflyckt bytt Iglabo mot frälse”.

Den 28 september 1684 utfärdas ett köpebrev mellan Johan Stiernflycht och Bengt von Schwarzenhoff. Priset är 1000 daler och inkluderar Östergården.

Jordeboken bekräftar (”reitererar”) att Johan i byte mot andra frälsegårdar blev ägare till Iglabo den 11 februari 1685. Det är oklart varför detta skedde så långt som tre år efter att kammarkollegiet utfärdat sitt brev.

Johan Stiernflycht var den yngste av de nio syskonen Stiernflycht. Han var löjtnant i det militära och bland annat häradshövding på den civila sidan. Johan var gift med Anna Grund, dotter till bankkommissarien Olof Grund och hans hustru Anna Andersdotter Boij. Den senare var syster till assessor Anton Boij på Lassåna.

Johan och Anna hade följande barn:

• Sara (9/9 1685–28/8 1728) gift med kapten Anders Möller, vilken stupade i kriget med Norge 1716.
• Johan (18/12 1689–1/7 1709 Poltava) stupade i slaget vid Poltava 1709.
• Nils, (18/12 1689 – 21/5 1744 Thälvesta) tvilling till Johan. Tillfångatogs i slaget vid Perevolotjna 1709 och fördes som fånge till Sibirien. Efter 13 års fångenskap återkom han 1722. Gifte sig med Johanna Catharina De Geer, dotter till brukspatron Louis De Geer på Skyllberg och hans hustru Christina Bass.

Johan Stiernflycht dog den 14 juli 1703. Han var den siste ägaren av Iglabo av sin släkt.

8

BENGT OLOFSSON VON SCHWARTZENHOFF

28/9 1684–29/5 1721

• BENGT OLOFSSON VON SCHWARTZENHOFF (5/5 1647 Stralsund– 29/5 1721 Iglabo)
• CATARINA DOROTEA ORVEGEN ( – 27/8 1714)

År 1687 står Bengt von Schwartzenhoff som ägare till Iglabo. Ett ägobyte mellan honom och Johan Stiernflycht har enligt jordeboken ägt rum.

I en ”Geometrich Afritning Öffwer Iglabo Säthegård 1687” är Wälborne H:r B. Swartzhoff angiven som den nye ägaren.

Text till geometrisk avritning 1687:

”Geometrisch Afritning Öffver lglabo Säthegård, medh Een half gård i Liur, som förswaras till Rå och Röör, jemte een Skattegård Som Intresserat är med förbe:E Liurs Eger, å huilckens äger 2:e Små Backesittare eller Torp uptagne äre, Tilhörer Capitainen Wälborne H:E B. Swartzhoff, är med een Stuor Bygning af 7. Sahl med 2:e Kamrar och Kiöck, jemte 2:e andre Kamrar å andra sydan förstugan eller durchgången giönom Bygningen försedt, med Spåån Taack, samt under Bygningen 2:e Wälfde Kiellare, dess uthan finness andre små nödtorftige Huuss jemte Kornbodar och stall af 10. Spiller, Ladugården som ärnass flytass till Liur, är med goda Nödtorftige hutas jemte försedt, Bemelte Säteries Lägenhet och wydare Conditioner finnes å Carthan som är

1. whvissar alle till Sielfwe Sätegården Brukande Eger,
2. är dhe äger som brukass till den halfwe gården Liur, förswaras under Rå och Röör,
3. är Skattegården Ibidem som medhsamma förblandat är
4. wysar Stellet, hwarest Liurs Gårdh Tilförne Stått hafuer för een Rund Tydh sedan,

Delinierat och afmätt Anno 1687. F. Sixtus

Enligt Ulric Ludvig von Schwartzenhoffs bouppteckning daterad 10/11 1755 fanns det ett köpebrev mellan Bengt von Schwartzenhoff och Johan Stiernflycht. Detta upprättades 28/9 1684.

UTDRAG UR JORDEBOK

”Såsom dhet begiiäres effterrättelse om een Säthegårdh Iglebo ben:d uthi Elfsborgs Lähn, Giässene Hääradh och Liuur Sochn; Altså är beskaffenheten deraf denne att samma Gårdh want Skatte och Militia Hemman emellan 1632 och 1652. Men därifrån donerat och förtenskull 1682 till Kongl. May:tt och Cronan igen reducerat, Hwarföre hafwer Häradshöfdingen Wälborne Johan Stiernflyckt anhållit uthi Kongl. Reductions Commision, att få offtebemt:e Iglebo gårdh och 1/4 : hemman Quarngiärde i Ohrnunga Sochn Uthbytte, emoot andre dess Fräsegodz, derom haar mehrbemt:e Commision d 31 Martj 1682 skrifwit till Kongl. Cammer Collegium och begiärt, att detta Byte skulle fulbordas. D 2 Junij 1682 har Kongl. Cammer Collegium skrifwit till Landshöfdingen Wälborne Hindrich von Vicken, att han skulle lembna Stiernflycht i possession af the begiärte Hemmanen och Vederkiänna dess Vederlagh till Cronan. Sampt låta Ransacka öfwer begge dehlarne. D 11 Feb. 1685 det samma reitererat.

Uthi 1688 Åhrs Elfsborgs Lähns Jordebook, som är den sidsta som är inkommen, annoteras att Igleboo är utbydt till frälse af Wälborne. Johan Stiernflycht och possideras af Capiten Hr Bengt von Swartzhoff. Vederlagshemman som derföre är gifwit, föres på Wadsteena KrigsmansHuus, Vijdare är intet uthi detta Byte ännu passerat. Stockholm, d 15 Sept 1691

Th.Leuterström

Högwälborne herr Grefwe, Kongl. Maij :tz Rådh och Präsident. Högwälborne her Grefwe, Kongl.Maij:tz Rådh, Så och

Höge och wälborne Edle Wälb:e Ehreborne högachtade högwijse och

Höglagfarne Herr Råd och Cammer Rådh

Nådz och gunstige Gynnare

Såsom iagh högsnödigt behöfwer någon underrättelse om Een Sätegård Iglebo ben:dh, uti Elfborg lähn belägit, oc iagh uti en-saak inför Kongl. Maij :tt i desse dagar måste producera, hwilken underrättelse uti Cam:n Strokierks Contoir finnes besked om,

Men be:te Cammereren sådant intet vill extradera, innan han Eders höggreft Excell:s och Dhet högl. Kong!. Cammar Collegij tilståndh erhåller, ty supplicerar iag ödmjukligt, at mig måtte effterlåtas den begärte underrättelse, för hwilken Justice jag är och förblifwer

Eder höggrefl. Excell:s och Dhet högl. Kongl. Cammer Collegij ödmjukste tienare”

År 1687 den 1 januari donerae Bengt von Schwartzenhoff en bok till Ljurs kyrka 

9

ULRIK LUDVIG BENGTSSON VON SCHWARTZENHOFF

29/5 1721–14/8 1754

• ULRIK LUDVIG BENGTSSON VON SCHWARTZENHOFF (N. 1040) (F. 1681–14/8 1754 Iglabo)
• MARGARETHA MARIA BENGTSDOTTER LILLIE AF ASPENÄS (N. 109) (F. 6/11 1679 – D. 8/4 1747 Iglabo)

Gården Oryd i Hols socken, byggd 1850. Foto Anna Stigsjö Linder

Efter Bengt von Schwartzenhoffs död blev sonen Ulrik Ludvig, som var den äldste av sönerna, innehavare av säteriet. Också han var officer vid Älvsborgs regemente. Hans hustru var Margareta Maria Lillie av Aspenäs (Nr 109), född 6/11 1679 och död 8/4 1747 på Iglabo. De bodde en tid på Oryd i Hol, där en son, Bengt Ludvig föddes. Han döptes den 24e februari 1721, men dog snart och begravdes den 31 mars samma år. Därefter blev paret barnlösa.

Enligt en anteckning: ”1708 köper löjtnanten Ulrick Schwartzenhoff Oryd. Han bor där i 10 år. Gift med Greta Lillie från Aspenäs. 1722 blev han förflyttad.”

Gården Oryd, som var en frälsegård under Ulrik Ludvig von Schwartzenhoff tid där, hade ägts av hustruns föräldrar kaptenen Bengt Johansson Lillie av Aspenäs, född 1649 i Aspenäs och död endast 50 år gammal, och Märta Erlandsdotter Kafle, som var fem år äldre än mannen. Hon dog 1713. Båda ligger begravda på Tvärreds kyrkogård.

Ulrik Ludvig gick i sin faders fotspår då det gällde val av yrke. Som 18-åring blev han ”vädd” till korpral vid ”Gäseneds Compagnie”, där fadern var chef. Han inskrevs som nr 301 i kompaniets rulla.

Liksom fadern steg sonen Ulrik Ludvig snabbt i graderna på den militära banan. I slutet av 1709 blev han utnämnd till fänrik vid Åhs kompani. Några månader senare kommenderades Älvsborgs regemente till Skåne, för att möta den danska armé som hade landstigit i trakten av Råå. Bland regementets befäl befann sig nu inte mindre än fyra familjemedlemmar av släkten Schwartzenhoff på Iglabo. Fadern Bengt förde befälet över Gäsene kompani i slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710. Hans soldater var grannar och sockenbor från Ljur, Nårunga m fl socknar i Gäsene. Det var garvade män tillsammans med unga pojkar från hans egen hembygd. Sonen Ulrik Ludvig var fänrik vid Åhs kompani, och där var även hans åtta år yngre bror Carl Gustaf förare. Den yngste brodern, Gustaf Adolf, var furir vid Redvägs kompani.

Ulrik Ludvig gick i sin faders fotspår då det gällde val av yrke. Som 18-åring blev han ”vädd” till korpral vid ”Gäseneds Compagnie”, där fadern var chef. Han inskrevs som nr 301 i kompaniets ”rulla”.

Liksom fadern steg sonen Ulrik Ludvig snabbt i graderna på den militära banan. I slutet av 1709 blev han utnämnd till fänrik vid Åhs kompani. Några månader senare kommenderades Älvsborgs regemente till Skåne, för att möta den danska armé som hade landstigit i trakten av Råå. Bland regementets befäl befann sig nu inte mindre än fyra familjemedlemmar av släkten Schwartzenhoff på Iglabo. Fadern Bengt förde befälet över Gäsene kompani i slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710. Hans soldater var grannar och sockenbor från Ljur, Nårunga m fl socknar i Gäsene. Det var garvade män tillsammans med unga pojkar från hans egen hembygd. Sonen Ulrik Ludvig var fänrik vid Åhs kompani, och där var även hans åtta år yngre bror Carl Gustaf förare. Den yngste brodern, Gustaf Adolf, var furir vid Redvägs kompani.

Karta över Iglabo Sjö med ritning på säteriet för tiden då Ulrik Ludvig von Schwartzenhoff var ägare till gården:

10

ANNA MARIA ELFMAN

14/8 1754–10/9 1770

• ANNA MARIA ELFMAN (1699 – 10/9 1770 Iglabo)

Efter sin makes, Otto Wilhelm Bengtsson von Schwartzenhoff, död 5/5 1745, kom Anna Maria Arivdsdotter Elfman att flytta till sin svåger och svägerska Ulrik Ludvig Bengtsson von Schwartzenhoff och Margareta Lillie af Aspenäs på (Nr 109) Iglabo. Svågern Ulrik Ludvig avled 14/8 1754. Hennes svägerska Margareta hade dött 7 år tidigare. Endast Ulriks systrar Anna Sofia och Maria von Schwartzenhoff levde då fortfarande.

Anna Maria var dotter till Arvid Arvidsson Elfman och Anna Hartvig. Fadern Arvid var en av tre söner till Arvid Elfman. De andra sönerna hette Nils och Christoffer. Nils Arvidsson Elfman adlades 1690 med namnet Elfvencrona och introducerades på Riddarhuset med nummer 1211.

Anna Maria och hennes barn blev ägare till gården eftersom Otto Wilhelm von Schwartzenhoff varit den av bröderna som levt senast. Döttrarna räknades inte i detta sammanhang.

Anna Maria och maken Otto Wilhelm hade sju barn varav åtminstone fem av dem låtit tala om sig.

• Anna Dorotea (3/6 1721 Dalum – 9/11 1796 Iglabo), gift med löjtnanten Carl Gustaf Timell, född 23 december 1723 i Dalum och död på Iglabo 18 april 1799.
• Bengt Adolf (24/6 1724 – 8/5 1725)
• Catarina (24/2 1726 – 2473 1726)
• Carl Gustaf (12/5 1727 Grytås–23/11 1806 Hov, Hällstad), gift med Charlotta Björnberg (7/5 1722 Hof –22/1 1791 Hof).
• Christina Juliana (3/6 1730 Grytås – 7/10 1810 Iglabo) Ogift.
• Catharina Maria (23/2 1734 Grytås–14/5 1804 Iglabo), gift 19/9 1756 med komministern Anders Bergman (Andreas Haqvini Bergman), Sventorp, (född 1721 i Hol och död 25/10 1773 Svenstorp). Anders var son till korpral Håkan Bergman, född 1687 och död 1743 i Siene och hans fru Annika Berggren, född 1687 och död 1751.
• Eric Gustaf (12/1 1739 Grytås – 17/6 1786 Ansered, gift med Johanna Granberg ( – 6/10 1784)

Nutida foto av salen, Iglabo. Rolf Lundqvist.

Detta var en tid då kvinnorna härskade på Iglabo. Förutom Anna Maria, ”modern” i huset, bodde här då hennes svägerskor, Anna Sofia och Maria von Schwartzenhoff och hennes döttrar Anna Dorothea, Christina Juliana och Catharina Maria.

Systrarna Anna Dorotea och Anna Sofia skänkte i slutet av 1700-talet en femarmad ljusstake till Ljurs kyrka. Ljusstaken finns nu i bruk i Nårunga kyrka.

Den 10 september 1770, 25 år efter maken, avled Anna Marta Elfman på Iglabo. Hon blev 71 år gammal och ligger troligen begraven på Ljurs kyrkogård.

Äldsta dottern Anna Dorotea och hennes man, Carl Gustaf Timell, bosatte sig nu på gården. Timells namn förekommer ofta i kyrkostämmoprotokoll i slutet av 1700-talet. Bl a var han med om beslutet att restaurera Ljurs gamla kyrka 1784 och lyckades därmed förlänga kyrkans livslängd ytterligare en mansålder.

På Iglabo bodde nu också minst tre av Anna Doroteas systrar, Chatarina Maria Bergman, kallad ”komministerskan”, den yngsta ogifta systern Christina Juliana, som dog i rödsot den 7 oktober 1810, och Anna Sofia. Alla fyra systrarna lämnade återkommande bidrag till Ljurs fattigkassa, och i husförhörslängderna nämnes deras namn med aktning. De titulerades ”högvälborna” eller ”högaktade mamsellerna von Schwartzenhoff”.

CATHARINA MARIA VON SCHWARTZENHOFF OCH ANDREAS BERGMAN

Catharina Maria von Schwarzenhoff och Andreas Bergman gifte sig den 19e september 1756. Anders var son till korpral Håkan Bergman, född 1687 och död 1743 i Siene och hans fru Annika Berggren, född 1687 och död 1751.

Andreas tog studenten i Uppsala 1745 och prästvigdes i Göteborg 1754 och blev sen pastorsadjunkt i Nårunga och senare detsamma i Mariestad 1755. Där anklagades han av prosten Lampa, ”att på ett ganska förgripligt sätt hafva sökt att befläcka hans ärliga hus”. (Han hade gjort ohemula beskyllningar rörande prostinnans rykte). Han blev därför dömd till avbön och ½ års suspension. Sen blev han vice komminister i Sventorp 1757 och ordinarie dito 1760.

Catharina Maria och Andreas Bergman fick 8 barn, 4 pojkar och 4 flickor. De föddes alla i Sventorp, Skara. Dessa var:

• Plantina Juliana, född 12/3 1756 i Sventorp och död 17/8 1777 på Iglabo
• Otto, född 31/10 1760 i Sventorp
• Anna Maria, född 22/7 1762 i Sventorp, gift med Per Gustaf Lundgren.
• Sofia, född 14/6 1764 i Sventorp och död 22/4 1793 på Iglabo.
• Carl Gustaf, född 12/4 1769 i Sventorp och död 28/8 1773
• Erik Gustaf, född 7/6 1772 i Sventorp och död 5/7 1772, bara en knapp månad gammal.
• Charlotta Dorotea, född 20/10 1773 i Sventorp. Hon föddes 5 dagar innan fadern dog och dog själv bara drygt ett halvår gammal den 7 uni 1774.
• Olof Wilhelm.

Under en resa till Skövde kyrka drabbades fadern av slaganfall vid Hasslums bro och dog några månader senare den 25 oktober 1773. Därefter flyttade hans hustru Catharina Maria hem igen till Iglabo tillsammans med åtminstone två av barnen, nämligen Sofia och Plantina Juliana. Samtliga tre kvinnor dog senare på Iglabo.

Dottern Anna Maria fick den 1 juni 1789 två oäkta tvillingar, Adolph och Hindrik. Dessa båda finns dock inte med i husförshörsprotokollen mellan 1785 och 1799, så antingen var dog de som spädbarn eller så var de bortackorderade.

Dottern Anna Maria gifte sig den 7 maj 1798 med Pehr Gustaf Lundgren från Boagjerde.

10b

CARL GUSTAF TIMELL

10/9 1770–18/4 1799

• CARL GUSTAF TIMELL (23/12 1723 Dalum -18/4 1799 Iglabo)
• ANNA DOROTHEA VON SCHWARTZENHOFF (3/6 1721 – 9/11 1796 Iglabo)

Det finns mycket som tyder på att Carl Gustaf Timell blev ägare till Iglabo tillsammans med hustrun Anna Dorothea von Schwartzenhoff, dotter till Ulrik Ludvig von Schwartzenhoff och Anna Maria Elfman.

Klicka på diagrammet för att se många fler relationer till Carl Gustaf Timell 

Carl Gustaf var son till auditör Olof Carlsson Timell, född 1687 i Böne Dalum och död 12 oktober 1740 i Skara, och hans hustru Helena Ingeborg Cedervall, född 25/3 1696 i Göteborg och död 24/2 1768 i Hössna. Fadern var ”Auditeur vid Wästgiöta Cavallerie”, vilket betydde att han biträdde de regementschefer som hade rätt att fatta beslut i disciplinära ärenden. Modern var dotter till kaptenen Josef Cedervall, som dog i Stralsund 1715.

Släkten Timell kom ursprungligen från Timmele och var en prästsäkt som var verksam mestadels i Hössna.

Timell ägde även Ledet och Lyckorna, Frälsegården (Mauritzgården), Ornunga Gisslagården och Nårunga Hulvik. 1787 finns det mantalsskrivning av Timell på dessa gårdar och torp.

Carl Gustaf Timell hade en syster, som hette Anna Kristina, född 1732.

11

CARL GUSTAF OTTOSSON VON SCHWARTZENHOFF

18/4 1799–23/11 1806

• CARL GUSTAF VON SCHWARTZENHOFF (12/5 1727 Grytås, Älvsered – 23/11 1806 Hof, Hällstad)
• CHARLOTTA MATTIASDOTTER BJÖRNBERG (7/5 1722 Hof, Hällstad – 22/1 1791 Hof, Hällstad)

Efter änkan Anna Maria Elfmans död den 10 semptember 1770 övergick äganderätten av gården Iglabo till sonen kapten Carl Gustaf von Schwartzenhoff. Han var även ägare till gårdarna Hof i Hällstad socken i Åhs härad samt Pålstorp i Hemsjö socken. Det var kanske inte så underligt att han ofta vistades på de andra gårdarna och överlät skötseln av Iglabo till systrarna och svågern kapten Timell.

Liksom sin far Otto Wilhelm och farbröderna, så valde Carl Gustaf den militära banan. Redan vid 15 års ålder är han volontär vid Älvsborgs regemente 1742. Fem år senare blev han furir och efter ytterligare ett år sergeant. År 1750 utnämndes han till förste adjutant.

Åren 1750–1754 var han kommenderad till Finland. Vad dessa kommenderingar innebar vet vi ingenting om. Mellan åren 1757–1762 var han i Pommern under pommerska kriget. I sin egenskap av regementsadjutant tillhörde han ”generalitetet” och behövde då aldrig gå i fält. År 1770 blev han kapten och 1777, vid 50 års ålder, utnämndes han till kompanichef över Åhs kompani. Sex år senare befordrades han till major, sk sekondmajor.

År 1779 fick von Schwartzenhoff den av konung Adolf Fredrik nyinstiftade Svärdsordens Riddartecken. Vid 59 års ålder, 1786 tog han avsked och lämnade regementet.

Ovanstående porträtt av Carl Gustaf von Schwartzenhoff är lärorikt på flera sätt. Uniformen fastställdes 1765, varför. porträttet måste vara målat efter detta år. Rocken bestod av ett blått kläde och gick endast att knäppa igen med de översta knapparna. Under rocken bär han en gul väst och under armen har han den trekantiga hanen med en bred guldgalon, vilken tillhörde officerarnas uniform. Runt vänster arm bär han en vit armbindel, vilket tyder på att målningen har tillkommit efter år 1772. Efter Gustaf III:s statsvälvning detta år bar nämligen alla officerare denna armbindel som bevis på sin trohet till kungen. Denna vita bindel bars sedan av officerarna under hela den gustavianska tiden. Huvudet, slutligen, pryds av en peruk vars ”tofs” är ombunden med en svart rosett.

Notis i Inrikes Tidningar den 11 december 1806

12

ULRIK CHRISTOFFER CARLSSON VON SCHWARTZENHOFF

23/11 1806–25/3 1821

• ULRIK CHRISTOFFER VON SCHWARTZENHOFF (22/9 1755 Pålstorp, Hemsjö – 25/3 1821 Hof, Hällstad, ogift)

Den siste manlige medlemmen av den Schwartzenhoffska släkten, Ulrik Christoffer, blev efter faderns död 1806 ensam ägare till både Hof i Hällstad och Iglabo i Ljurs socken. Liksom sina fäder blev han tidigt militär och han kom också att bli den i släkten som gick längst på den militära banan. När han till slut lämnade sitt förband fick han göra det med överstelöjtnants ”namn, heder och värdighet”. Vi skall emellertid inte gå händelserna i förväg utan spegla även hans livsverk från allra första början.

Ulrik Christoffer föddes den 22 september 1755 på släktens stamgård Pålstorp i Hemsjö. Det var här han lekte som barn och tillbringade sina första nio år.

Han var liksom sina förfäder officer och steg i graderna till överstelöjtnant. Samtidigt med Iglabo ägde von Schwartzenhoff säterierna Pålstorp i Hemsjö, Hov i Hällstad och Lidhult i Holsljunga. På grund av sin militärtjänst var von Schwartzenhoff borta från sina egendomar långa tider. Bland annat var han i Pommern i kriget mot Napoleon och slogs mot fransmännen i fyra år.

Den 14 mars 1807 stormades Kattenhagens skans av Älvsborgs regemente, Det gick illa för älvsborgarna. Många soldater från trakten stupade. von Schwartzenhoffs halvbror Alexander Unge var en av dem. Själv fick han en kula jämte medföljande västknapp i bröstet och blev tillfångatagen.

Under Ulriks bortavaro fördes spiran på hans egendomar med fast och hård hand av hushållerskan Agneta Sylvan. Agneta hade kommit till familjen 1776 då han var ungefär tjugo år (enligt vissa uppgifter är hon född 1754 och enligt henne själv 1761) och sedan blivit deras allt i allo, Av de många utförliga brev som Agneta skrev till sin husbonde, framgick att Agneta skötte om alla egendomarna så som de varit hennes egna. I ett brev upplyser hon, att tillsyningsmannen vid Hov fått order att ge arbetarna stryk, om det blev någon oreda i skogen. Denne hade emellertid förklarat, att han inte kunde slå alla, så många som de var.

De brev som Ulrik skrev till Agneta är beklagligtvis förstörda. Att von Schwartzenhoff räknade Agneta för mer än en vanlig hushållerska, framgår av att han först donerade all sin lösegendom till henne. Senare fick hon även testamente på besittningsrätt till Iglabo på livstid. Agneta Sylvan var tydligen en manhaftig kvinna som visste vad hon ville. Det är inte uteslutet, att krigaren von Schwartzenhoff var toffelhjälte, fastän han inte var gift. Med Ulrik von Schwartzenhoffs död 25 mars 1821 utslocknade denna släkt. Agneta Sylvan hade sedan egendomen till sin död 27 december 1834. Härmed avslutades Iglabo storhetstid.

Överstelöjtnant Ulrik von Schwartzenhoff blev den siste av ätten, som ägde Iglabo. Han dog ogift på Hof 1821.

Pålstorp och Hof hade kommit i hans ägo, sedan hans halvbroder kapten Alexander Unge stupat utanför Stralsund 1807 under kriget med Pommern. Ulrik von Schwartzenhoff skötte Iglabo väl. Han satte husen och lantbruket i gott stånd. Det första tröskverket i dessa trakter lät han uppsätta på Iglabo.

Även om Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff tillbringade den mesta tiden som pensionär på egendomen Hof i Hällstad, så uppehöll han kontakten med Iglabo.

VOLONTÄR

Gossen Ulrik Christoffer skrevs in som volontär vid nio års ålder vid Västgöta kavalleriregemente den 21 augusti 1765. Här stannade han på dagen ett år, då han blev korpral vid Adelsfanan. Vid sitt nya förband stannade han i sex år, varefter han i november 1772 blev volontär nr 117 vid ”Elfsborgs Compagnie vid Västgöta Kavalleriregemente”. Han var nu tillbaka där han sju år tidigare hade börjat. Efter fem års tjänstgöring vid kavalleriregementet, utnämndes han i december 1777 till rustmästare vid Älvsborgs regemente, där han sedan stannade i 35 år.

PÅ KARLSTENS FÄSTNING 1784

År 1784 kommenderades Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff som chef för 100 man till Karlstens fästning. Han var nu på den plats där hans farfars bror, Ulrik Ludvig, mötte sitt öde med namnteckningen under det mycket omdiskuterade protokollet om kapitulationen 1719.

von Schwartzenhoff steg mycket snabbt i graderna. Särskilt fort gick det från sergeant till fänrik. Kanske köpte han sig till fänriksgraden, vilket lär ha varit brukligt vid den tiden. Efter sju år som fänrik fick han fullmakt som löjtnant i april 1786.

TILL SJÖSS

Några månader efter löjtnantsutnämningen blev Ulrik Christoffer kommenderad till flottans fartyg. Det gällde, att under kapten Johan Utfalls befäl freda den svenska Västkusten mot ryska angrepp. I närheten av Jylland stötte svenskarna samman med två ryska fregatter. Ett av de ryska fartygen kom undan, medan fregatten Kildium togs av svenskarna och fördes in till Marstrand. Där såldes hela lasten, bestående av bl a 128 kanoner, 16 000 kulor m m.

TILL GÖTEBORG

Efter denna lyckade erövring seglade den svenska eskadern till Göteborg, där von Schwartzenhoff gick i land med sina älvsborgare. Han fick nu i uppgift att med sitt manskap uppföra ett batteri vid Lindholmen till skydd för Göteborg. Gustaf III inspekterade själv skansarna och uttryckte sitt godkännande med de arbeten som utförts. Efter ytterligare en utryckning till sjöss, fick von Schwartzenhoff och hans mannar vid jultiden 1786 komma hem till Sjuhäradsbygden igen.

KRIGET MED RYSSLAND 1788–1790

1789 blev löjtnant Ulrik Christoffer kommenderad till flottans fartyg. Hans uppdrag var att under kapten Johan Utfalls befäl skydda den svenska västkusten mot ryska anfall. Svenskarna stötte ihop med två ryska fartyg utanför Jylland. Resultatet av drabbningen blev att ett fartyg lyckades fly, men det andra, fregatten Kildium, tillfångatogs och fördes till Marstrand. Där såldes lasten som bl a innehöll 128 kanoner och 16 000 kulor.

Efter denna lyckade erövring blev von Schwartzenhoff och hans manskap beordrade att gå iland. Deras nya uppgift blev nu att uppföra ett batteri vid Lindholmen för att skydda Göteborg. Kung Gustav III kom själv och. inspekterade skanserna och uttryckte sitt godkännande med de arbeten som utförts. Innan det blev dags för von Schwartzenhoff och hans mannar att återvända till Sjuhäradsbygden fick de än en gång göra en utryckning till sjöss.

På sommaren 1789 återfinner vi löjtnant Schwartzenhoff som chef för tredje kompaniet vid Älvsborgs regemente. Han och hans mannar var då beordrade att bege sig till stridigheterna i Finland. För att ta sig dit fick de först avlägga en gångmarsch till Västerås. Sträckan som är ca 35 mil tog dem fem dagar att utföra i full mundering och sommarvärme. Från Västerås gick färden via Stockholm till trakten av Helsingfors. Här väntade en ny gångmarsch på 16 mil innan de var framme vid ryska gränsen, där stridigheterna pågick.

I mitten av 1790 befann sig Ulrik Christoffer i en liten by, Piertimäki. Antalet svenskar där skall ha varit dryga 2 000. Ryssarna angrep byn med 2 500 män. Det blev en hård kamp, man mot man. Efter tillskyndat understöd från Tavastehus lyckades svenskarna få ryssarna på flykt. Efter denna hjältemodiga kamp blev Schwartzenhoff befordrad till kapten av Gustav III. Den 14 augusti 1790 slöts fred med ryssarna. Det återstående manskapet fick återvända till Sverige. Antalet dödade i fält var inte stort. Däremot hade många avlidit av andra orsaker, som exempelvis sjukdomar. Älvsborgs regemente förlorade 530 man på detta vis. Resultatet av detta krig var att mer än 1/4 av de som dragit ut i krig aldrig återvände. I regementets rekryteringsområde fanns nu 467 änkor och omkring 1 200 faderlösa barn.

Som belöning för sin hjältemodiga kamp vid Piertimäki blev von Schwartzenhoff av konungen Gustaf III utnämnd till kapten.

Bullentin om freden mellan Sverige och Ryssland 1790

Freden med Ryssland slöts den 14 augusti 1790 och svenskarna fick nu börja återresan hem till Sverige. Även om inte kriget hade skördat så många offer på själva slagfältet, så hade regementet ändock lidit svåra förluster. Över 530 man hade dött av blessyrer och sjukdomar, vilket innebar att mer än en fjärdedel av den styrka som kommenderats till Finland aldrig kom tillbaka. Den bataljon som von Schwartzenhoff tillhörde kallades ”Sulkavabataljonen”, beroende på att den under närmare ett års tid varit förlagd till trakten av Sulkava.

Efter krigets slut fanns inom regementets rekryteringsområde 467 änkor och omkring 1200 faderlösa barn. Detta innebar, att det inom vissa socknar knappast fanns någon manlig individ i produktiv ålder. På Sulkava kyrkogård vilar 60 soldater från Älvsborgs regemente, som tillhörde Sulkavabataljonen.

MOT NAPOLEONS SOLDATER

I början av 1800-talet gick Napoleons arme segrande fram över Europa. Vår konung Gustaf IV Adolfs utrikespolitik och Napoleons gick inte väl ihop. Därför blev det konfrontationer.

I mitten av november 1804 befinner sig Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff med sitt manskap av älvsborgare i Stralsund, Sveriges sista besittning i Pommern. Stralsund hade varit i svensk ägo sedan 1648, när vi fick staden genom westfaliska freden. Många gånger hade den gamla medeltida handelsstaden varit utsatt för belägring. Nu var det fransmännen som angrep. Efter två års smärre strider började fransmännen belägra staden i oktober 1806. De hade byggt en befästning, s k redutt vid Kettenhagen, som svenskarna beslöt att inta.

Vid fyratiden på eftermiddagen marscherade den 500 man starka Älvsborgska bataljonen tillsammans med några enheter sörmlänningar och några tyska regementen från Stralsund mot Kettenhagen. Totalt bestod truppen av 1 300 man.

Striderna gick dock inte som svenskarna hade önskat. Älvsborgarnas förluster blev 58 stupade, 60-talet sårade och ett 40-tal tillfångatogs av fransmännen. Fransmännen överlämnade de stupade till svenskarna och de begravdes i Nikolaikyrkan i Stralsund.

En av dem som stupade var Ulrik Christoffers halvbror, Alexander Unge.

Ulrik Christoffer ådrogs sig skador och blev tillfångatagen av fransmännen. Von Schwartzenhoff fick första förband av en fransk fältskär. Denne plockade ut en kula och en västknapp ur bröstet. Ytterligare en västknapp hade följt med kulan in, men denna gick ej att ta ut. En kula hade även gått igenom vänster underarm och en tredje kula hade gett honom ett skrubbsår på kinden. Dagen efter han blivit skadad transporterades han på häst 10 km söder om Stralsund. Nästa dag fick han och 13 andra älvsborgare åka på vagn till lasarettet i Greifswald. Här blev von Schwartzenhoff inlagd som lasarettshjon i en månad.

Ulrik Christoffer gjorde egna anteckningar på lasarettet. I dessa står att läsa att lårfebern varade i 24 dygn. Natten mellan 7 och 8 april njöt han för första gången ”tämlig sömn”. Efter detta slutade såret att vätska sig och läkte därefter snart. Under denna tid lät han avporträttera sig. Bland von Schwartzenhoffska handlingarna finns ett kvitto från målaren P. Wäström, Stralsund. Kvittot är daterat den 29 juni 1807 och omfattar en bröstbild, 10 riksdaler och ett helfigursporträtt, 478 riksdaler plus 6 daler för ramar.

Kapten von Schwartzenhoff förblev inte krigsfånge någon längre tid. Det finns två varianter på hur han kom över till den svenska sidan. Den ena berättar att han blev utväxlad mot en fransk kapten som svenskarna tagit tillfånga. Den andra versionen säger att han blivit befriad av svenskarna vid en anstormning mot Greifswald.

I juli 1807 befalldes på generalorder att sjuka och sårade skulle sändas hem till Sverige. Den 21 juli utfärdades ett pass för Ulrik Christoffer som lät honom resa mellan Rügen-Ystad och därefter vidare resa mot Västergötland. I början av augusti passerade han Svenljunga och den 9 augusti anlände han hem till Hof.

Oljemålning av en skadad Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff. Armemuseet.

I de strider som här utkämpades blev von Schwartzenhoff sårad på tre ställen av kroppen. En kula gick genom vänster underarm, en annan gick under vänstra nyckelbenet och en tredje gav honom ett skrubbsår på kindbenet. På grund av dessa skador kunde inte von Schwartzenhoff nog snabbt dra sig undan när bataljonen retirerade, utan togs till fånga av fransmännen. Vi samma tillfälle stupade Ulrik Christoffers halvbror, Alexander Unge.

SÅRAD OCH TILLFÅNGATAGEN

von Schwartzenhoff var inte krigsfånge någon längre tid, kanske endast ett par veckor. Enligt en uppgift blev han utväxlad redan den 31 mars 1807 mot en fransk kapten, som fallit i svenskarnas händer. Enligt en annan källa skulle han ha blivit befriad av svenskarna vid en anstormning mot Greifswald, det läger där han befann sig. Alltnog, von Schwartzenhoff hade blivit väl omhändertagen av fransmännen. Hans blessyrer hade blivit tillsedda av ett franskt fältskär och det hade inte gått någon nöd på honom i fånglägret. Han hade t o ni blivit avporträtterad av en fransk officer, som gjort en skiss av honom. Skissen fick han med sig hem när han blev frigiven. Väl hemma igen kontaktade han konstnären J.G. Wäström, som med skissen som underlag målade ett porträtt av honom.

Efter tre års krigande och vistelse utomlands kunde von Schwartzenhoff i oktober 1807 åter vända hem till Iglabo. Under bortavaron hade hans far dött och Ulrik Christoffer hade ärvt egendomarna Iglabo i Ljur, Hof i Hällstad samt fädernegården Pålstorp i Hemsjö. Efter faderns bortgång var det husföreståndarinnan Agneta Sylvan som stått för gårdarnas skötsel.

I ett brev längre fram i boken beskriver fröken Sylvan en inspektionsresa, som hon den 31 januari 1807 gjort till egendomarna.

MAJOR OCH RIDDARE

I oktober 1810 blev Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff befordrad till major. Några år tidigare hade han erhållit Svärdsordens Riddartecken för sina officersår. År 1812 fick han avsked från sin tjänst vid Älvsborgs regemente. Som erkänsla för sina insatser under de gångna åren erhöll han vid avskedet överstelöjtnants ”namn, heder och värdighet”.

GAMMAL OCH SÖNDERSKJUTEN

Den 25 mars 1821 slutade den gamle överstelöjtnanten sina dagar på Hof i Hällstad. Han blev 66 år gammal. En stormig tid hade han genomlevat. Fem kungar hade han tjänat. Han hade kämpat mot fransmän och ryssar, genomlidit förlusten av Finland, blivit sårad och tillfångatagen. Som den siste manlige i sin ätt lämnade han inga arvingar efter sig. Det kanske inte var så underligt att han på sin ålderdom ibland kände sig bitter och då kunde säga. ”Skulle jag ha roligt, jag, gamle sönderskjutne krigsman”.

Med Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff slutade en gammal släkt att verka vid Älvsborgs regemente och på Iglabo. Inga arvingar hade han, inga nära släktingar heller. Därför hade han genom testamente förordnat om vem som skulle få hans gårdar och övrig egendom. Hof tillföll hans släkting Johan Fredrik Björnberg, som var sonson till hans morbror Johan Fredrik Björnberg och som redan ägde fideikommisset Stora Djupsås i Essunga socken. Iglabo fick hans husföreståndarinna välborna fröken Agneta Sylwan, som sedan ungdomen varit i tjänst hos familjen von Schwartzenhoff.

Därmed slutade en sällsam epok i Iglabos historia. Från att i 175 år ha varit säteri, blev nu gården en vanlig bondgård.

”Härförarn ensam vinner icke slaget, de djupa leden vinna det åt honom”.

EGENDOMAR

Ulrik Christoffers föräldrar var ägare till flera egendomar. Stamgård sedan Olof Bengtsson Schwartz tid var Pålstorp i Hemsjö socken. De ägde även Iglabo i Ljur socken, Tubbared i Marks härad, Lindhult i Kinds härad, bostället Vrångestorp och Hof i Hällstad. När Carl Gustav, Ulrik Christoffers far, pensionerades 1786 köpte familjen Hof och flyttade dit. Tidigare hade familjen bott på Pålstorp t o m 1773 då familjen flyttade till Getareds löjtnantsboställe i S:a Ving socken.

Båda föräldrarna avled på Hof. Modern dog 1791, 69 år gammal, efter en tids sjukdom. Sonen Alexander Unge ärvde Pålstorp efter sin mor. Fadern levde vidare till 1806. Året därpå avled Alexander Unge vid stormningen av Kettenhagens skans. Alexander Unge lämnade inget testamente efter sig. Ende arvinge var Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff.

Ulrik Christoffer expanderade ytterligare sitt egendoms innehav så att han dessutom var ägare till 3/4 av Åsboberg, Nora socken; Påfvagården, Hällstads socken och Rävike Ranagården, Möne socken när han dog 1821. Då omfattade hans egendomars innehav totalt 7 och 5/8 mantal och var värderat till 17 591 riksdaler banco.

Anmärkningsvärt är också att i bouppteckningen är fyra aktier i Trollhätte kanal upptagna. De är utfärdade 1794 och har ett värde av 100 riksdaler banco styck. Trollhätte kanal- och slussverksbolag fick privilegierna 1793 och kunde verkställa kanalen 1800, den första kanalen i Sverige.

IGLABO 1816

Även om Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff tillbringade den mesta tiden som pensionär på egendomen Hof i Hällstad, så uppehöll han kontakten med Iglabo.

I en beskrivning av P.E. Lindskog från 1816 finns följande uppsats om Iglabo.

”Iglabo I, med Mjölqvarn och 6 torp, har öfver 100 år tillhört Schwartzenhoffska Ätten. Detta Säteri har en Romantisk belägenhet uti en löfrik dal vid en liten sjö. Husen, gamla och bofällige, iståndsättas efter hand af nuvarande Egaren Öfverstelöjtnanten R.S.O.ULr. von Svhwartzenhoff, som ock här anlagt ett Tröskverk, det enda i denna trakt. Uti trädgården vid Iglabo finnes ännu vid lif ett i många år lutande och understödt äpleträd, af en Gyllenflykt på 1680-talet ympadt, hvars frukt i anseende till storlek, smak och i synnerhet egenskap att kunna länge förvaras, icke lärer öfverträffas af något äpleslag i Sverige. Hit höra 2:ne underliggande fjerdedels hemman och 5 torp. Här sås 2 t:r höstråg, 1 t:a vårråg, 5 blandråg, 3 korn och 3 hafra; ängen ger 50 så kallade tvebetslass hö. Detta säteri har vacker ekbjörk- och alskog i egorne, och således tillfälle till skönt löfbrott och godt virke; deltager med socken i mulbete och obytt utmark; har eget fiske uti Iglabosjön, hvaraf säteriet har namn; det har ock ett ringa fiske i Säfve-å samt såg- och mjölgvarnar derstädes i godt stånd”.

Den omnämnda mjölkvarnen har legat norr om sjön, enär utloppet, före mitten av 1800-talet gick åt detta håll.

Iglabosjön är, trots sin ringa yta, ganska djup. Stränderna på ena sidan stupar brant ner. Endast på ett begränsat ställe finns badstrand.

BREVEN

Som framgår av ovan har brevkorrespondensen varit flitig. 68 brev finns bevarade. Av dessa är 15 skrivna av Agneta Sylwan, 14 av Alexander Unge, 10 av Erik Mannerfelt och 6 av Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff. Av de 68 breven är 31 sända till Ulrik Christoffer och fyra till Agneta Sylwan. 49 av breven är skrivna i Sverige, varav 20 av dessa är daterade på Hof.

I breven skrivs utöver hur det gick med gårdens brukning även om Carl Gustavs von Schwartzenhoffs sjukdom, senare bouppteckningsbekymmer, vilka som ej ville betala sina skulder, brännvins stölder, Alexander Unges förvaltar bekymmer, vilka som besökt Hof, beställningar av tyg från Pommern och skvaller från bygden.

PERSONEN ULRIK CHRISTOFFER

Detaljerade uppgifter angående Ulrik Christoffers utbildning har ej gått att finna. Vi vet dock att han var både läs- och skrivkunnig både på svenska och tyska, ett av de bevarade breven som han skrev är skrivet på tyska. Han var också kunnig i att göra ritningar. En ritning gjord av Ulrik Christoffer föreställande Hällstads gamla kyrka hänger i Hällstads kyrka. Ulrik Christoffer började tidigt sin militära bana. Som nioåring tog han värvning i Västgöta Kavalleriregemente som volontär. Vad denna tidiga värvning har inneburit har ej gått att finna.

Källa 9 skriver i sin bok att von Schwartzenhoff hade ett livligt umgänge med festliga samkväm vid familje- och andra högtider. Han var också en flitig jägare. Till dem som tillhörde den närmaste umgängeskretsen räknades bl a Mannerfelt på Rosendal, Oxehuvfud och Bo på Säby, Tönnes på Hökerum, Drakeberg på Påarp och von Braun på Önnarp.

HÄLLSTADS KYRKA

Schwartzenhoffska gravmonumentet

Ulrik Christoffer var mycket intresserad av nybyggnationen av Hällstads kyrka, som stod klar 1819. Han gjorde en ritning av den gamla kyrkan och lär även ha gjort en ritning till en ny kyrka. Von Schwartzenhoff lär också ha velat skänka en orgel till kyrkan och 1/4 mantal Påfvagården till organistboställe. Allt detta skulle han donera i utbyte mot att han fick främsta stolen i kyrkan. Dock fanns det mäktiga motståndare till honom inom socknen. De genomdrev att stolsdelningen skulle ske efter jordeboken. I jordeboken står kronans egendomar först och frälsets egendomar sist. Resultatet blev att von Schwartzenhoff fick sina stolar under början av läktaren.

Ulrik Christoffer ska även ha velat skänka 2 000 riksdaler till en kyrkobyggnadsfond mot att Hällstadborna skulle sköta hans grav på kyrkogården. Detta förslag togs inte upp till behandling. Schwartzenhoff lär då ha blivit så arg att han ej ville bli begravd bland Hällstadborna. Istället ansökte han om att få bli begravd i ett stenröse som han låtit sammankära på Hof. Denna ansökan avslogs dock. Istället förordnades att han skulle begravas där han nu ligger begravd. Det är på den plats där självspillingar” och förbrytare begravdes. En sägen berättar anledningen till detta val av begravningsplats. Denna säger att han fick den för att han skulle se Hof när han for upp till himlen.

Så här står det på hans gravsten:

”Cronan gjives vid slutet, älskade fosterland
då du njuter fridens lugn, vörda tacksamt
den minnesvård som höljer dina försvarares stoft”

SLÖT SIN ÄTT

Ulrik Christoffer von Schwartzenhoff slöt sin ätt den 25 mars 1821. Han avled som en tämligen rik man. Enligt bouppteckningen var han ägare till:

• gårdar värderade till 17 591 riksdaler
• guld 150 riksdaler
• silver 600 riksdaler
• koppar 40 riksdaler
• tenn 36 riksdaler
• glas och porslin 14 riksdaler
• möbler och husgeråd 81 riksdaler
• sängkläder 85 riksdaler
• åke och körredskap 55 riksdaler
• träbohag 8 riksdaler
• mans gångekläder 63 riksdaler
• kreatur 370 riksdaler
• diverse saker 89 riksdaler
• järnsaker 11 riksdaler

Dessa inventarier plus utestående fordringar kom till en totalsumma av 34 220 riksdaler och 43 skilling. Från detta får dras skulder på 3 067 riksdaler och 12 skilling.

Arvingar till detta blev trotjänarinnan Agneta Sylwan efter ett testamente 1801, tre vänner efter ett förordnande 1804 och släktingar på mödernesidan.

ÅBO ANDERS GLADER

Anders föddes 1777 på Enekullen, tillhörande Frälsegården i Gundlered. Hans far var Sven Andersson född 1750 i Hjulsered och modern hette Katarina Andersdotter född 1751 i Siene. Anders hade en äldre syster vid namn Katarina. Hon föddes två år tidigare än Anders och dog redan som 20-åring år 1795.

1811 till 1821 är Anders ”åbo” på Iglabo, dvs han hade rätt att bruka marken och leva på den. Han var även mantalsskriven på säteriet under de här åren och han brukade hela hemmanet.

1812 skriver Anders Glader nedanstående brev till Ulrik von Schwartzenhoff:

Så här lyder texten:

Iglabo den 10 maj 1812

Mölnaren Anders Persson vid Qvarnen anholler at få Tüllen ütagen med (aldra förstang) Bland föds Kümmet är fült. Soldaten här för Iglabo är Commenderad og Skal Bårt om åtta eller fjorton Dagar här Efter, og Skall hafva 8tta Dagars kost för Iglabo og Der til Drickespenningar. Jag har med flit förhört mig Efter, om någon ville Emotaga frälseg? at brüka, men inte fått Spaning på Någon ännu. Bägaren Sällier icke för 25 Rdr om det är så at han blir til Salo. Det får jag veta Nästa Söndag. Anders i Hästhagen åstundade att få den otamme stüten som han är til at lämna och kjöra med i vår, hvilket han ämnar at tala ved Maioren Der om, ty olycka är träffat på Den Koen som Andreas har kjört.

Anders Glader

Ägare till säteriet är dock Ulrik Christoffer Carlsson von Schwartzenhoff. 1821 dör Ulrik och gården enligt hans testamente får då Mademoiselle Agneta Sylvan, hans hushållerska, besittningsrätt på livstid. Att hon kallades Mademoiselle visar att hon var mycket mer än bara en ”enkel” passup.

Anders Glader fick därmed flytta till Hästhagen där han och hustrun Johanna Fredrika Jonsdotter, född 1795 i Siene bodde fram till i början på 1830-talet.

1826 föddes deras dotter Anna Christina i Hästhagen.

I början på 1830-talet flyttade familjen tillbaks till Enekullen, där Anders fötts och de bor kvar där till 1858 när Anders dör.

Då tvingas änkan och dottern att flytta till Ljurs fattigstuga.

13

AGNETA SYLVAN

25/3 1821–27/12 1834

• AGNETA SYLVAN (12/2 1755 – 27/12 1834 Iglabo)

Agneta Maria Sylvan föddes den 12e februari 1755. Hennes föräldrar var Otto Hindric Sylvan, född 1729 och död 1794, och Maria, född Lohman år 1735 och död år 1805. Otto, som var tullinspektör, och Maria flyttade till Göteborgs Domkyrkoförsamling innan 1769, då sonen Carl Christian föddes där.

Otto Hindric hade en bror som hette Jacob Peter Sylvan. Han var gift med Sigrid Maria, född Berg. De fick 5/9 1754, född i Ystad Sankta Maria, en dotter, som döptes till Agneta Maria. Hon dog emellertid endast två år gammal den 23/2 1756. 10/4 1764 i Ystad fick de ytterligare en dotter, som också döptes till Agneta Maria. Denna dotter gifte sig senare med Carl Fredrik Krumlinde. Hon dog 3/5 1799 i Brodda, Slimminge.

Troligtvis har det skett en förväxling av födelsåren och antagligen var Agneta född runt 1761, som hon själv uppger vid olika husförhör. Detta styrkes även av att hon konfirmerades 1775 i Göteborgs Domkyrkoförsamling, då hon i så fall skulle varit 14 år. Samtidigt konfirmerades även Peter Hindrick, hennes bror, som var född 1758.

Redan i 20 års ålder kom Agneta Sylvan till släkten Schwartzenhoff. Hon började sin tjänst hos Ulrik Christoffers far Carl Gustaf von Schwartzenhoff 1776 enligt Carl Gustaf von Schwartzenhoffs bouppteckning, och vid hans död 23 november 1806, när gården övergick i sonens ägo, var det fröken Sylvan som styrde och ställde, medan Ulrik Christoffer låg ute i fält.

När Agneta Sylvan 1821 fick gården Iglabo bosatte hon sig här för resten av livet. Tidigare hade hon tidvis också vistats på Hof. Förutom själva gården hade fröken Sylvan också tillförsäkrats 1000 riksdaler banco i kontanter. Dessa pengar var avsedda för hennes ålderdom.

Post och Inrikes tidningar 27 januari 1835

Efter nära ett och ett halvt sekel i den von Schwartzenhoffska släktens ägo kom Iglabo genom testamente att tillhöra mamsell Agneta Sylwan i 13 år eller till 1834, då hon dog 80-årig. Mamsell Agneta kom till släkten von Schwartzenhoff vid 20 års ålder, ungefär vid den tid, då Ulrik Kristoffer föddes. Kanske hade hon hand om de båda små halvbröderna Alexander och Ulrik. Hon blev med tiden deras allt i allo, framför allt när de av krigstjänsten tvingades att vara länge borta från sina gods. En intressant korrespondens finns kvar från denna tid, dock icke Ulriks egna brev, vilka han troligen förstört. ”Mademoiselle Sylwan”, som hon kallas i breven, och i kyrkböckerna, var tydligen en synnerligen duglig kvinna, som med kraft och förstånd skötte egendomarna, men hennes herrar voro också stränga och fordrande.

14

PETTER OLOFSSON

1836–16/3 1839

• PETTER OLOFSSON (F. 27/3 1812 Västergården, Ljur – D. ?)
• ANNA CARLSDOTTER (F. 28/12 1812 Lyckorna Ljur – 26/11 1886 Ljur)

Iglabo med tillhörande Frälsehemman och Ljurs kvarn utannonseras till försäljning 23 februari 1836

Den förste ägaren till Iglabo efter Agneta Sylvan blev Petter Olofsson på torpet Lyckorna i Ljurs socken. Peter kallades ”Kala Petter” eller rätt och slätt ”Petter i Ljur”. Petter hade svårigheter att få fram pengar till sina amorteringar på gården. En länsman erbjöd sig att hjälpa honom. Hjälpen blev emellertid så grundlig, att Peter förlorade Iglabo och därtill också övriga tillgångar. Gården såldes på exekutiv auktion den 16 mars 1839.

Kala Petter var utan tvivel en mycket duktig bonde och nyodlare. Han utvidgade åkerarealen på sitt ägandes Lyckorna och lade många tunnland ”ryamarker” under plogen. Därtill förfogade han över en mycket vacker trädgård, som säges ha varit den förnämsta i trakten. Det uppges, att han hade en hel ”skog” av förädlade äppleträd. Mången anser, att han var föregångsman både på jordbrukets och trädgårdskulturens område. Däremot var ”Petter i Ljur” mindre noggrann, när det gällde att följa jaktstadgan och hembränningsförbudet.

Vad jakten beträffar, säges Peter ha varit mycket svår mot orrtupparna oavsett vad tid det var på året, och mot hembränningsförbudet var han en svuren fiende. Liksom en spindel i sitt nät, höll han alla trådar i sin hand, när det gällde handel med den brända varan. Regelbundet uppenbarade han sig på marknaderna i Alingsås, Borås och Mörlanda och tog upp order. Tyst och smidigt flöt det hela. Hans organisation var perfekt. Förutom förmedling av hemgjort brännvin bedrev han också kreaturshandel. Han hade sinne för affärer, men gillade inte tungt kroppsarbete. Det fick drängarna utföra. Trots att en stor del av hans inkomster kom in genom brännvinsförsäljning, säges han ha varit en nykter och skötsam person.

CARL RYDBERG (1840-)

(F. 8/3 1796 Habo – D. 15/7 1859 Nårunga)

När Iglabo gick under klubban på exekutiv auktion den 16 mars 1839, inropades det av Carl Rydberg för 2000 Rdr. Tyvärr kunde inte Rydberg i tid erlägga köpeskillingen, varför han inte fick bli ägare till gården. Däremot fick han arrendera den, och fr o m 1840 är Carl Rydberg och hans familj bosatta på Iglabo. Eftersom Rydbergs son Ernst så småningom blev ägare till halva Iglabo och den delen fortfarande är i släktens ägo, kan det vara av intresse att veta lite om den förste rydbergaren här på Iglabo.

Carl Jacob Rydberg var född i Habo 8 mars 1796. Fadern hette Ernst Gunnosson Rydberg och kom från Norra Ökna i Småland. Carl Rydbergs fru Catharina var dotter till prosten Johan Kjellborg i Nårunga. Paret Rydberg hade fem barn, tre flickor och två pojkar. Dottern Sofia, född 3/7 1821 på Hallstorp, Hol, blev gift med Ture Abrahamsson Frantzich i Lommared, Ornunga socken. Dottern Sara Helena, född 31/7 1839 i Iglabo, gifte sig med Henrik Andersson i Skog, Ornunga socken. Den tredje dottern Amandaj Carolina, född 23 mars 1912 i Stommen, Ljur, var utvecklingsstörd och inackorderad i granngården Nolhagen. Sonen Ernst Johan, född 30/6 1829 i Hallstorp, Hol, var gift med Lovisa Segergren från Sexdrega och sonen Anton Haquin, född 11 januari 1832 också i Hallstorp, dog redan 6 juli 1834 på samma plats.

Deras två kusinerna Ernst Fredrik, född 20 april 1821 i Lena, son till Per Abraham Rydberg, och Ernst Johan ägde en tid gården tillsammans, men från 1864 var Ernst Johan Rydberg ensam ägare.

Även om ägarna till Iglabo skiftade namn flera gånger under 1840-talet, så var det familjen Rydberg som hela tiden brukade gården. Det finns ännu bevarat ett arrendekontrakt mellan Carl Jacob Rydberg och dåvarande ägaren, Andreas Larsson.

Carl Rydberg bodde 1857 till 1865 på gården Öna Nordgård i Ljur tillsammans med hustrun Catharina Kjellborg och dottern Amanda.

15

15 AXEL FREDRIK RIDDERBIELKE

29/4 1840–1840

• AXEL FREDRIK GABRIELSSON RIDDERBIELKE (N. 1337) (Född 22/6 1797 Yllestad – D. 4/8 1862 Mofalla)

Eftersom Carl Rydberg inte kunde lösa in Iglabo efter sitt inrop på auktionen den 16 mars 1839, blev det ny auktion den 29 april 1840. Den som nu blev ägare till gården var komministern Axel Fredrik Ridderbielke i Tumberg, Vårgårda. Priset var denna gång 1000 Rdr banco.

Naturligtvis hade denne prästman inte för avsikt att bli bonde på Iglabo. Han vädrade troligen en god affär. Någon annan förklaring till att han ropade in gården finns knappast.

Axel Fredrik var son till Gabriel Ridderbielke och därmed en ättling i en förnäm släkt som räknar både Natt och Dagare, Hård af Torestorpare och Kafle-släkten till sina anfäder.

Gabriel hade en syster som hette Mätta. Hon råkade ut för följande historia:

Mätta Charlotta Fock, född Ridderbjelke, född 10 juni 1765, död 7 november 1810 på Fägredsmon i Västergötland, var en svensk adelsdam som avrättades för mord.

Hon var dotter till kvartermästaren Axel Erik Ridderbjelke och Helena Margareta Gripenmark samt syster till Johan Gustaf Ridderbjelke.

Hon gifte sig 1783 med sergeanten Henrik Johan Fock. Paret bodde på gården Lilla Gisslared och fick fyra barn, två döttrar och två söner. Metta Fock fick maken placerad under sin brors förmynderskap på grund av makens svaga begåvning och hans dåliga affärer, vilka försvagade gårdens ekonomi.

År 1802 avled i tur och ordning hennes äldste son, hennes yngsta dotter och därefter maken. Hon arresterades och ställdes inför rätta anklagad för mord på sin make och sina två barn. Motivet för morden anges ha varit hennes önskan att gifta sig med sin älskare, skogvaktaren Johan Fägercrantz, och metoden ska ha varit förgiftning med arsenik, då kallat mercurium. Hon nekade och fängslades därför ”på bekännelse”, det vill säga ett slags arrest i väntan på antingen ett erkännande eller hennes död.

Marstrand med Karlstens fästning

Mätta Fock satt på Karlstens fästning från 1806 till 1809, och ska ha varit den enda kvinna som suttit fängslad på Karlsten, som normalt var ett fängelse för män.

Hon dömdes år 1809, efter att ha erkänt sig skyldig, att få ena handen avhuggen, halshuggas och brännas på bål. Avrättningen utfördes den 7 november 1810 på Fägredsmon i Västergötland. Johan Fägercrantz dömdes till 28 dygn på vatten och bröd för horsbrott.

Mätta Fock författade en klagoskrift, broderad på 27 hopsydda bitar linne, under sin tid i fängsligt förvar. På den bedyrade hon sin oskuld och klagade över den rättsliga behandling hon utsatts för. Skriften anges ha varit författad 10 december 1805. Det är inte känt om den lämnades fram till myndigheterna. Klagoskriften hamnade i Sophie Adlersparres ägo och hon donerade den vid sin död 1895 till Nordiska Museet, där den finns bevarad.

16

JOHAN JACOB BAUER

1840–27/10 1841

• JOHAN JACOB BAUER (11/12 1796 Östads säteri, Älvsborgs län – 30/10 1871 Lagmansholm)
• CHRISTINA CHARLOTTA ADOLFSDOTTER VON MENTZER (17/11 1800 Kolbäck – 21/5 1891 Alingsås)

Efter några månader sålde komminister Ridderbielke Iglabo till kapten Johan Bauer i Lagmansholm. Priset var nu 1200 Rdr banco. Vi skriver fortfarande årtalet 1840.

Johan Jakob Bauers grav

Icke heller kaptenen Bauer bosatte sig på Iglabo. Innan ett år hade gått hade han fått tag i en ny köpare av gården.

Johan Bauer var son till Johan Reinhold Bauer och Christina Beier och syster till Hedvig Maria, som var ingift i Sveriges största adliga ätt, Uggla (Nr 100), genom mannen Leonard Magnus Uggla.

Han gifte sig med Christina Charlotta von Mentzer den 18/10 1828 på Kolbäck. Christina Charlotta var född 17/11 1800 på Kolbäck och dog 21/5 1891 i Alingsås.

17

JOHANNES F LARSSON ÖSTERBERG

27/10 1841–1842

Johan F Österberg

• JOHANNES F LARSSON ÖSTERBERG (F. 7/8 1814 Tubbetorp Siene– D. 17/12 1870 Assmundtorp Ornunga)
• JOHANNA CHRISTINA ANDERSDOTTER (F. 9/4 1814 Nolgården, Lena – D. 22/9 1902 Kensington, Minnesota, USA)

Den 27 oktober 1841 bytte Iglabo ägare för tredje gången inom loppet av två år. Den nye ägaren hette denna gång Johannes Österberg, född i Siene. Priset på gården var nu uppe i 3000 Rdr banco. Österberg, som var kronojägare och följaktligen ingen bonde, tänkte troligen, liksom sina tidigare ägare, att han skulle tjäna lite på gårdsaffären. Tyvärr blev det inte riktigt som Österberg hade tänkt sig. Han hade nämligen svårigheter att finansiera köpet. Karl Eriksson i Korpås skriver därom i sina anteckningar:

”I början av 1840-talet köptes Iglabo av Johannes Österberg. Denne hade svårigheter att ordna med betalningen. Emellertid hade han en ovanligt vacker handstil, varför han ofta anlitades till att upprätta köpeavtal och liknande rättshandlingar. Då han nu var i stort behov av pengar tog han sig för att förfalska en lånehandling, vilket hade till följd att han fick tillbringa ett halft år i fängelse.”

Efter fängelsevistelsen bodde han på torpet Assmundtorp i Ornunga socken.

Johannes anlitades till upprätthållande av rättshandlingar och övriga skrivgöromål. På den tiden tog prästerna bra betalt för sina tjänster, och som Österberg skrev betydligt bättre än kyrkoherden, åtog han sig även att utfärda prästbetyg mot billigare taxa. Detta fick han emellertid ingen heder av. Han dog 1870 endast 56 år gammal. Dottern Eva gifte sig med en soldat Tapper och övertog hemmet. Tapper dog dock snart, varefter de båda änkorna emigrerade till Amerika, där två Österbergs söner var farmare. En son, Janne, var hemmansägare i Ljur Tolsgården.

Assmundstorp ligger inom byns gräns, men hör egendomligt nog till Iglabo i Ljur. Vid skiftet av Ornunga by förlades torpet så nära stamgården som möjligt.

Den förste innehavare vi känner till var skräddaren Johannes Fihn. Han fanns redan här på 1820-talet. Torpet låg då dock inte exakt enligt kartan då det först vid skiftet flyttades cirka 100 meter västerut till den plats som kartan visar.

• Johannes Fihns familj:
• T Johannes Jonsson Fihn f 1788 i Herrljunga, gift 1817, död 1862
• H Maja Gudmundsdotter f 1790 i Simonsgården, död 1856
• S Gustav f 1817
• S Anders Magnus f 1822, blev skräddare i Sjötorp
• S Johannes f 1824
• S Fredrik f 1828

Familjen flyttade 1828 till Gisslagården som de köpt en del av. Torpet övertogs då av Johannes Österberg som tidigare bott några år på Spetalen som han ägt. Efter Johannes död skötte änkan och barnen torpet till 1877 då det övertogs av dottern och mågen.

Johannes Österberg var gift med Johanna Andersdotter från Lillegården i Gundlered.

Parets barnbarn var inblandade i det s.k. ”Ljurskakriget”

18

18 ANDREAS LARSSON

1843–1850

• ANDREAS LARSSON (14/4 1788 Gjerstorp/Göstorp/Gistorp Bälinge– 6/1 1861 Iglabo)
• H1 16/6 1819 Ljungsgården Bälinge CHERSTIN HANSDOTTER (7/3 1798 Frälsegården/Jungsgården Bälinge – 12/7 1838 Frälsegården Bälinge ”feber” )
• H2 26/5 1839 ANNA STINA NILSDOTTER (4/3 1812 Lunden – 31/1 1857 Iglabo ”mässl.feber”)

Efter Johannes Österberg blev Andreas Larsson från Bälinge ägare till Iglabo. Ägobytet skedde år 1843. Fadern hetter Lars Andersson och modern hette Elin Andersdotter. Andreas arbetade som dräng på Frälsegården (även kallad Jungsgården eller Jonsgården) och gifte sig med dottern i huset, Cherstin Hansdotter.

Anderas och Cherstin tog över henens fädernesgård och de fick fem barn. Cherstin dog dock relativt ung i feber och strax efter gifte Andreas om sig med Anna Stina NIlsdotter från Lunden i Skogsbygden. 1839 flyttade det nygifta paret till Nårunga.

Till skillnad från sina företrädare, bosatte sig Andreas och hans hustru Anna Stina på Iglabo, dock inte i mangårdsbyggnaden utan i en liten nyuppförd stuga på kullen väster om Iglabosjön. Det var i denna stuga som von Igelström (alias Harald Bengtsson) bodde när han besökte Iglabo 1872. Här levde makarna Larsson som pensionärer och här slutade de sina dagar. Andreas dog år 1861 och Anna Stina några år tidigare.

När Andreas dog hade han stora fordringar på åtskilliga personer i bygden bland annat Ernst Rydberg (3000 RD) och Olaus Johansson i Brolycka (750 RD). Totalt var behållningen i bouppteckningen 5700 RD, vilka samtliga hade testamenterats till de båda yngsta döttrarna, som han hade tillsammans med Anna Stina.

Andreas hade tidigare varit gift med Cherstin Hansdotter från Jonsgården i Bälinge.

Andreas familj:

• Andreas Larsson f 4/4 1788 Algutstorp död 6/1 1861 Iglabo undantagsstuga vis sjöns västra kant
• h1 16/6 1819 Ljungsgården Bälinge Cherstin Hansdotter, född 7/3 1798 Ljungsgården Bälinge
• h2 26/5 1839 Anna Stina Andersdotter f 4/3 1812 Lunden död 2/1 1857 Iglabo
• d1 Anna Christina f 30/7 1826 Ljungsgården, Bälinge, senare ägare till en del av gården se Gård 2, gm Gustav Larsson
• s1 Lars f 29/11 1828 Bälinge, Hemsjö socken, Alingsås landsförsamling, utflyttad 1850
• d Anna Katarina f 2/5 1841 Iglabo
• d Ella Maja f 4/2 1844 Iglabo

Familjen kom hit från Bälinge Östergården.

1:2 NR 1 ANDREAS LARSSON

1850–1857

• ANDREAS LARSSON (4/4 1788 Alingsås– 6/1 1861)
• H1 CHERSTIN HANSDOTTER (7/3 1798 Jonsgården, Bälinge -)
• H2 ANNA STINA NILSDOTTER (4/3 1812 – 31/1 1857) kollas Andreas är 24 år äldre än Anna Stina

IGLABO DELAS

År 1850 delades fastigheten Iglabo i två hälfter. Andreas Larsson sålde då ena hälften av fastigheten till Gustaf Larsson från grannbyn Ryagärde, Ornunga socken, och hans hustru Kristina Andreasdotter. Denna gård tillhör fortfarande deras efterkommande.

På karta från laga skifte år 1852 bär Andreas Larssons del beteckningen A och Gustaf Larssons andel har beteckningen B. (Se kartan på nästa sida).

Vi kommer nu att följa A-delens vidare öden fram till våra dagar våren 2019. Därefter sker beskrivning av B-delens historia.

Efter fastigheten Iglabos delning 1850, var Andreas Larsson fortfarande ägare till hälften av gården. Denna fastighetsdel får nu beteckningen Iglabo 1:2, och Andreas behåller denna del till 1857, efter det att hustrun Anna Stina dött och då han säljer den på auktion till den högstbjudande.

Bonden Andreas Larsson från Bälinge Östergården (eller var det Jonsgården?), född 4 april 1788 i Alingsås och död 6 januari 1861 på Iglabo, köpte halva gården utan hus och bebyggde den.

Andreas var först gift med Cherstin Hansdotter, med vilken han fick 2 döttrar och en son. Deras dotter Anna-Kristina född 30 juli 1826 i Jonsgården, Bälinge, gifte sig med Gustaf Larsson från Ryagärde, född 1821.

Andreas gifte om sig med Anna Stina Nilsdotter den 26 maj 1839. När de gift sig flyttade Anna Stina till Andreas i Bälinge.

I slutet av 1870-talet delades den gården i sin tur, då sonen Andreas och Anna Stinas son Fredrik och hans hustru Eleonora Frantzich övertog halva denna gård med den gamla husplanen.

Fredrik och Eleonora hade tre döttrar. Emilia, bodde i Borås och Anna, som gifte sig med Adolf Nilsson, född 1870 i Änet, övertog gården.

Deras son Evald född 1906 och hans maka Karin, född Nilsson, från Ljurs kvarn blev nästa ägare.

År 1979 övertogs gården av deras dotter Gunvor och hennes make Hasse Krusensjö född 1945 i Horla, där han bedrev åkerirörelse.

Gustaf Larsson byggde helt nya hus på den andra gårdshalvan. Denna gård övertogs sedan av dottern Sofia och hennes man Alexander Andreasson, född 1854 i Högabacka, Ornunga.

Deras son Artur, född 1893, och hans hustru Annie, född Johansson, från Lilla Långared blev sedan ägare.

Sonen Gösta född 1937 äger gården sedan 1975.

RYDBERG

◊◊◊—————◊◊◊

1:2 NR 2 ERNST JOHAN RYDBERG

28/3 1857 –1889

• ERNST JOHAN RYDBERG (30/6 1829 Hallstorp, Hol – 28/6 1908 Iglabo)
• JOHANNA LOVISA CHRISTIANSDOTTER SEGERGREN (18/12 1830 Buttorps kvarn, Sexdrega – 30/1 1916 Ljur)

SLÄKTEN RYDBERG BLIR ÄGARE TILL GÅRDEN IGLABO

Vid auktion den 28 mars 1857 sålde Andreas Larsson sin kvarvarande del av fastigheten Iglabo till Ernst Johan Rydberg för 4944 riksdaler och villkor om livstids undantag. Köpebrevet finns fortfarande kvar. Här nedan följer en avskrift:

”Jag Andreas Larsson på Iglabo gör genom detta öppna salubref vetterligt att jag på ofentlig auktion den 28-de sistlidne Mars hafver till Herr E. Rydberg och dess fru Johanna Lovisa Rydberg, försåldt mitt dels ägande, dels genom testamente från min aflidna hustru Anna Stina Nilsdotter åtkomna fastighet Ett halft mantal Frälse Sätteri Iglabo för en vid auktion bjuden köpesumma stor Fyra Tusende Niohundra fyrtiofyra (4944) Riksdaler 21 sk 4 rst Sa= sedlar och villkor om lifstids undantag m m vilkor som i samma auktions Protokol äro antecknade.

Som nämnde köpeskilling är dels kontant, dels genom antaglig revers, och dels genom afräkning af ett på hemmanet bekommit bankolån till fullo betald varder den samma hermed qviterad. På grund hvaraf jag afhänder mig och mina arfvingar förbemälte fastighet belägen inom Ljurs socken och Gäsene Härad och densamma med den Rätt jag den inehaft tillegnar köparne dess rättsinnehafvande att nu genast tillträda, och sedan såsom sin rätt och väl fågna ägendom nyttja och bruka såsom everderlig äga. Försäkras af Iglabo den 2 Maj 1857.

Andreas Larsson

Säljare med hand å penna.

På en gång närvarande vittnen:

Anders Gustafsson Carl Olofsson

i Hökare på Enekullen”

När Ernst Rydberg blev ensam ägare till halva ”säteriet” Iglabo, som i fortsättningen får beteckningen Iglabo 1:2, bodde hans föräldrar Carl och Catarina Rydberg fortfarande kvar i den gamla mangårdsbyggnaden.

Ernst Rydberg hade på 1860-talet stora ekonomiska svårigheter att brottas med och nödgades vid flera tillfällen göra inteckningar på gården. Den reducerade egendomen och det trängda ekonomiska läget gjorde, att Rydberg lät avkorta den stora mangårdsbyggnaden med sex meter. Vid samma tillfälle sänkte man troligen takhöjden, så att huset i stort fick det utseende det senare hade på 1970-talet. Det överblivna virket av ek från den avkortade delen säges ha sålts som möbelvirke.

Den förste augusti 1868 lät Ernst Rydberg sätta ut en annons om försäljning av 1/2 mantal av gården i Alingsås Weckoblad

Ernst Rydberg var under en följd av år sockenstämmans ordförande i Ljur. Hans hem ansågs som ett mönster av gästfrihet och välvilja. Här togs emot inackorderingar av herremän, som på grund av spritmissbruk eller andra anledningar hade svårt att klara sig själva. Några stannade endast en kort tid, medan andra blev kvar till döddagar. Bland de senare var bokhållaren J.V.A. Yllander, vars anteckningar vi haft mycken glädje av vid utarbetandet av denna bok.

Ernst Rydbergs näst äldsta dotter Selma uppvaktades i början av 1880-talet av Emil Essen från grannbyn Kättlingabo. Tyvärr fick Selma en svårartad sjukdom, som ryckte bort henne i blomman av hennes ålder. Fästmannen Emil förblev ungkarl i hela sitt liv. Han höll dock alltid kontakt med familjen på Iglabo. Som ett minne av detta kärlekspar har vi fortfarande kvar den vällingklocka som Essen skänkte till gården hösten 1918.

Ernst Rydberg var gift med Johanna Lovisa Christiansdotter Segergren (18/12 1830 Sexdrega –30/1 1916) från Sexdrega. De hade fyra döttrar:

Selma Serafia, 3/3 1858–2/11 1861.

Selma Charlotta, 1862–1883.

Alma Federika, 1/7 1865–1/3 1944 Iglabo, gift med Emil Johansson, Västergården, Ljur.

Hulda, 25/4 1871–9/10 1897, gift med Johan Andersson, Lilla Långared.

Selma dog emellertid redan vid 21 år 1883. De hade även haft en första dotter Selma Serafia, men hon dog endast två år gammal.

◊◊◊—————◊◊◊

1:2 NR 3 ALMA FEDERIKA RYDBERG

1889–1/3 1944

Alma Federika Rydberg och Emil Johansson

• ALMA FEDERIKA RYDBERG (1/7 1865 – 1/3 1944 Iglabo)
• EMIL JOHANSSON (22/5 1859 Västergården, Ljur – 1/11 1923 Iglabo)

Det blev Alma Rydberg och hennes man Emil Johansson, född 22 maj 1859 i Västergården i Ljur, som övertog den gamla gården 1889.

Deras barn Ragnar, född 17/11 1895 och död 15/5 1932, och Berta, född 21/10 1889 och död 8/8 1946, skötte gården tillsammans med modern efter faderns död den 1 november 1923 på Iglabo.

Ragnar Johansson dog endast 35-årig 1932.

Emil Johansson var född och uppväxt på Västergården i Ljur. Han var en mycket duktig möbelsnickare och trivdes allra bäst i snickarboden. Många av hans möbler finns ännu i bruk här i trakten. Under hans tid på Iglabo byggdes den stora ladugården, som ännu finns kvar och delvis är i bruk. En lång följd av år var Emil en av socknens förtroendemän och innehade bl a posten som kommunalnämndens ordförande. Han säges ha varit en lugn och försynt man, som var allmänt aktad och omtyckt i bygden. Emil Johansson dog hemma på Iglabo 1 november 1923.

Hustru Alma fick vid makens bortgång huvudansvaret för gårdens skötsel. De tyngsta sysslorna ute på åker och äng sköttes av sonen Ragnar. Men så inträffade det som inte skulle få inträffa. Efter en kort sjukdomstid dog Ragnar våren 1932. Detta var ett tungt slag för den åldrande modern Alma. Nu fanns inga vuxna karlar på gården mer.

Almas systerdotterson Ernst Andersson var bara barnet, endast 11 år gammal, och kunde inte ta över gårdens skötsel. Livet måste dock gå vidare även på Iglabo. Med hjälp av drängar och annan lejd arbetskraft fortskred arbetet på gården under 1930- och 1940-talen.

Alma Federika Johansson i salen på Iglabo före 1944

År 1944 avled Alma Johansson i sitt 80:e levnadsår. Dottern Berta blev nu gårdens ägare.

Almas tid på Iglabo präglades till en viss del av den s k oskarianska eller kanske ännu mera den viktorianska andan. Hon var född och uppväxt under den tid som utmärktes av högborgerlig och prydlig atmosfär. Denna livsstil följde henne livet ut. Ju äldre hon blev, desto tydligare framträdde draget av det konventionella. Hon kände på sitt sätt sambandet med det förgångna, och hon ville bevara det, så mycket som på henne själv ankom. Detta tog sig uttryck i en viss värdighet i uppträdandet. Hennes barn fostrades också i denna anda. Man sa t ex aldrig ”du” till varandra på Iglabo under Almas tid. För en utomstående ingav denna umgängesform en känsla av respekt och reservation.

Alma hade under sin tid på Iglabo varit med om många sorger och besvikelser. Hennes tre systrar hade alla gått bort i unga år, och systerdottern Anna och hennes man Natan fick en alldeles för tidig död. Därtill kom att hennes egen son Ragnar rycktes ifrån henne, när han var i sina bästa år.

HULDA FÖDD 25/4 1871 OCH DÖD 9/10 1897

Ernst Rydbergs yngsta dotter, den levnadsglada Hulda, gifte sig vid 22 års ålder den 5 november 1893 med Johan Andersson i Trollö. Han var son till handelsmannen Anders Peter Larsson, som ägde Trollöboden. Det nygifta paret bosatte sig i det närbelägna Långared Lillegården, och här föddes parets dotter Anna den 25 september 1894.

Hulda Rydberg född 1871 död 1897

De båda unga föräldrarna drabbades kort tid efter flickans födelse av ohälsa. Sjukdomen förvärrades och Johan dog redan den 7 januari 1895, bara några månader efter dotterns födelse.

Hulda flyttade nu med sin lilla dotter hem till föräldrarna på Iglabo.

Hulda, som Yllander många gånger omtalat i sina skrifter och dagboksanteckningar, beskrivs som mycket glad och skämtsam. Hon kunde ibland i ungdomsåren ha hjärtans roligt, när hon t ex kunde ”narra april” eller göra andra små oförargliga spratt åt sin omgivning.

Då familjen saknade söner, var det oftast Hulda som hjälpte fadern med utesysslorna och följde honom till marknader och handelsbod. Hon var hurtfrisk och utåtriktad och fann glädje i umgänget med människor. Tyvärr blev hennes liv alltför kort.

Huldas krafter avtog alltmer och den 9 oktober 1897 dog även hon, endast 26 år gammal. Tung låg sorgen över gården den dag hon fördes till den sista vilan.

Den treåriga dottern Anna fick nu uppfostra av morföräldrarna, Ernst och Johanna Lovisa.

ANNA EMILIA RYDBERG

Anna, kallade sig själv Anna Rydberg. Detta var naturligt för henne. Hon hade inget minne av sina biologiska föräldrar, Hulda och Johan Andersson. Anna var bara drygt ett år gammal när Johan dog och tre år när modern dog. För henne var morföräldrarna Lovisa och Ernst Rydberg den fasta tillvaron i livet, varför hon även ville bäras deras namn. Inget av denna världens onda fick heller drabba barnbarnet, så länge mormor och morfar kunde hålla en skyddande hand över henne. Den gamle Rydberg sågs ofta med stoet ”Docka” köra henne till skolan eller kyrkan i Nårunga.

Anna Johansdotter/Rydberg

Gottfrid Svensson i Ljurhalla, som var jämnårig med Anna och både skol- och läskamrat med henne, beskrev henne med orden: ”Anna var liten till växten, blåögd, ljushårig och mycket tystlåten. Dessutom var hon alltid mycket duktig i skolan”.

Efter mormoderns död 1916 fick Anna genom testamente Ernst Rydbergs 1/8 mantal av gården samt den lilla byggnaden, där hon växt upp hos sina morföräldrar. Morfar Ernst hade dött redan 1908, då Anna var 14 år gammal.

På nyårsaftonen 1919 gifte sig Anna med Natanael (Natan) Andersson från Kullen i Ljur.

Den 14 januari 1921 föddes deras son Ernst Fritiof Natanael, som således i dopet fick namn både efter fadern och sin mors morfar.

Under 1920-talet hade Anna och Natan affär i Gräfsnäs.

Både Anna och Natan drabbades emellertid av dålig hälsa och sjukdomen ledde till att Natan avled den sista mars 1928 endast 35 år gammal.

Anna och sonen Ernst återvände efter Natans död till Iglabo. Annas hälsotillstånd förvärrades och vid jultiden 1929 gick hon bort, även hon endast 35 år gammal.

Ernst hade förlorat sin far när han var 7 år och sin mor när han var 8.

Den åttaårige gossen Ernst ärvde föräldrarnas fastighet och uppfostrades hos sin mors moster, den åldrande Alma, 56 år gammal, och hennes dotter Berta, 33 år, på stamfastigheten Iglabo 1:2. Almas andra barn och Bertas bror, Ragnar, var då 34 år gammal, men hade bara 3 år kvar att leva innan även han skulle gå bort.

Här nedan följer en avskrift av det testamente genom vilket Anna Rydberg erhöll sin del av fastigheten Iglabo.

TESTAMENTE

”Som ingenting är vissare än att döden inträffar, men stunden likväl obekant, så vilja vi härmed äkta makar upprätta följande Testamente att efter bådas vårs död skall så väl vår egande Fastighet af 1/8 dels mantal Iglabo i Ljurs socken som vår då tillhörande lösegendom tillfalla vår dotterdotter Anna Emelia Johansson, och skall Anna vid tillträdet af detta bekomna bo godtgöra till vår Dotter Alma gift med Emil Johansson eller dess rätt, tvåtusenfemhundra (2500) kronor.

Sålunda med sundt förnuft af oss uprättat.

Iglabo den 31 December 1907.

1. Rydberg Johanna Lovisa född Segergren

På en gång närvarande vittnen:

J.V.A.Yllander”

◊◊◊—————◊◊◊

1:2 NR 4 BERTA JOHANSSON

1/3 1944–8/8 1946

Berta Johansson

• BERTA JOHANSSON (21/10 1889 Ljur – 8/8 1946 Iglabo)

Vid Almas död 1944 blev dottern Berta ensam ägare till stamfastigheten Iglabo 1:2. Hon var då 55 år och ogift, varför mycket av gårdens skötsel överläts till kusinsonen Ernst Andersson. Ernst var då 23 år gammal. Till sin hjälp hade Berta och Ernst lejd arbetskraft både ute och inomhus. En av gårdens gamla trotjänare, Hanna Benjaminsdotter på Kyrkbacken, ryckte då och då in och gjorde sina dagsverken. Hennes far Benjamin hade ett litet torpställe, som delvis låg på Iglabos ägor, varför hon kände skyldighet att hjälpa till på gården. Benjamins far, Andreas Larsson (detta är dock ej någon av de båda Andreas Larsson som ägde Iglabo) hade odlat upp torpet Kyrkebacken på 1840-talet. Andreas dog den 19 november 1859 och i bouppteckningen som upprättades den 28 december samma år fick hustrun Katharina Olofsdotter rätten att bo kvar på torpet till sin död.

Hanna bodde på torpet till runt 1950. Hon dog 1 juli 1962 och är begravd på Nårunga kyrkogård.

Berta var enligt samstämmiga vittnesmål ett barn av sin tid. Hon var reslig till växten och hade en rakryggad hållning till både kropp och själ. Som den väluppfostrade familjeflicka hon var, trivdes hon allra bäst i hemmet. Hennes stillsamma och tillbakadragna väsen ingav en viss distans till sin omgivning. I sina vänners krets var hon en glad kamrat.

Sin andliga hemvist hade hon liksom hela familjen i Ljurs missionshus, där hon ibland kunde vikariera som orgelspelare. I sina unga år hade Berta varit mycket duktig i husliga göromål och i skötseln av hemmet. De sista årens sjuklighet fördystrade dock hennes tillvaro.

Berta dog sommaren 1946. Hon var då 57 år gammal.

LIDESTEN

◊◊◊—————◊◊◊

1:2 NR 5 ERNST LIDESTEN

8/8 1946–5/9 2014

Ernst Lidesten ung. 1930 framför Iglabos veranda

• ERNST LIDESTEN (14/1 1921 Ljur – 5/9 2014 Iglabo)
• GUNBORG DALESJÖ (1/1 1917 Tomta, Möne – 24/3 2009 Ljurhalla)

När Berta Johansson dog 1946 hade hon genom testamente överlåtit sin del av Iglabo till sitt kusinbarn Ernst Andersson, På så sätt blev han nu ägare till hälften av det gamla säteriet Iglabo.

Ernst brukade gården ensam något år efter Bertas död men arrenderade sedan ut den, Arrendatorerna bodde under 50- och 60-talen i den lilla byggnaden, d v s Ernsts föräldrahem. Själv bodde han i den gamla mangårdsbyggnaden.

År 1950 gifte sig Ernst med Gunborg Dalesjö från Möne, som då var lågstadielärare i Ljurs skola. Efter giftermålet bosatte sig de nygifta i Ljurhalla, där Gunborg hade tjänstebostad i skolan. Därmed blev det tomt i den gamla mangårdsbyggnaden. Vid samma tid bytte den unga familjen efternamnet Andersson mot Lidesten.

Gunborg Dalesjö, mycket omtyckt lärarinna i Ljurs skola

På 1970-talet fick gården nya arrendatorer, som inte bodde på Iglabo. Huset, som varit arrendatorsbostad, fick andra hyresgäster några år, för att 1976 åter bli fritt. Ernst gjorde nu en grundlig renovering av sitt gamla föräldrahem, och familjen har sedan början av 1980-talet bott där på somrarna. Dottern Britt-Marie, har då som sovrum sin farmorsmors, Hulda Rydberg, flickrum från 1889.

Arrendatorerna Sven Karlsson, Stommen, Ljur, och Jan Andrén, Hjulsered, delade på arrendet av gårdens åkrar och ängar, medan Ernst själv skötte fastighetens skogsmark.

Ernst Lidesten var kommunalpolitiskt aktiv och innehade posten som kommunstyrelsens ordförande i många år. Vi erinrar oss att flera av hans föregångare här på Iglabo också innehaft liknande förtroendeuppdrag, bl a Emil Johansson och Ernst Rydberg.

Liksom sin företrädare Emil, så trivdes Ernst mycket bra i snickarboden. Han var ytterst noggrann i sitt arbete och tillverkade både möbler, prydnadsföremål och andra praktiska ting för hem och hushåll.

Snickaren Emil skulle säkert ha avundats snickaren Ernst, om han fått se hans fina verktyg och maskinella utrustning.

Manbyggnaden med tomtområde såldes år 1973 till folkskollärare Abraham Winka, som gjorde en omfattande restaurering av det vackra gamla huset.

◊◊◊—————◊◊◊

1:2 NR 6 BRITT-MARIE LIDESTEN

5/9 2014 –

• BRITT-MARIE LIDESTEN (7/8 1952 Ljurhalla -)

Efter att Ernst dog 2014 tog dottern Britt-Marie över gården. Hon bor och arbetar i Uppsala där hon är föreståndare vid institutionen för biologisk grundutbildning vid Uppsala universitet.

Britt-Marie är mycket intresserad av natur och kultur och hon vårdar sin skog och sin trädgård med varsam hand.

1:3 NR 1 GUSTAF LARSSON

1876–1891

• GUSTAF LARSSON (9/9 1821 Ryagärde – 5/6 1904 Iglabo)
• ANNA CHRISTINA ANDREASDOTTER (30/7 1826 Jonsgården Bälinge–29/10 1921 Iglabo)

Efter B-delens delning 1876 behöll Gustaf Larsson sin andel Iglabo 1:3 fram till år 1891, då han sålde sin kvarvarande del till dottern Sofia och hennes man Alexander (Sander) Andreasson.

Gustafs var son till Lars Svensson född  den 5e april 1783 på Trollö i Ornunga. Hans moder hetter Annica Olofsdotter och var från Gundlered Västergården. Fadern ägde 1/8 mantal av Ryagärde i början på 1800 talet. Han kallades i folkmun för ”Balla-Lars”.

Ingel Jonsson var en vida omtyckt mjölnare vid Ljurs kvarn under åren 1735-1781. Han var Gustaf Larssons farfars far.

Gustaf gifte sig den 14e april 1850 med Anna Christina Andreasdotter med vilken han fick 3 söner och 3 döttrar:

Sven Johan August, född 1 september 1850 på Iglabo. Han dog efter 14 december 1904 i USA.

Carl Fredrik, född 16 februari 1853 på Iglabo. Han gifte sig med Eleonora Jakobina Frantzich, född 12 februari 1852 och död 21 april 1925. Carl Fredrik dog den 11 november 1893.

Aron Sven, född 9 april 1856 i Bälinge.

Eva född 18 april 1857. Hon dog endast två år gammal den 18 september 1859.

Kaisa Emma föddes 3 oktober 1859. Hon emigrerade till USA och dog där efter den 14 december 1904.

Sofia, född 27 april 1862 på Iglabo och död 31 december 1934 också på Iglabo. Sofia gifte sig med Alexander Andreasson från Stomskogshöjd den 12 augusti 1891.

◊◊◊—————◊◊◊

1:3 NR 2 SOFIA GUSTAFSDOTTER

1891-1925

• SOFIA GUSTAFSDOTTER (27/4 1862 Iglabo – 31/12 1934 Iglabo)
• ALEXANDER ANDREASSON (12/9 1854 Stomskogshöjd, Stommens Soldatstom 323, Ornunga– 2/5 1925 Iglabo)

Alexander Andersson står som köpare till 1/4 matntal den 11/4 1891. Han betalade då 7.000 kronor för gården.

Sofia och Sander byggde sig nytt boningshus och nya ekonomibyggnader cirka 100 meter nordväst om Gustaf Larssons gård. Sander var född 1854 i Högbacka, Ornunga socken. Sofia och Sander hade tre barn, döttrarna Anna och Dagny samt sonen Artur. Anna gifte sig med Paul Leandersson, Skattegården, Ljur, och Dagny hade bland annat kioskrörelse i Skövde.

Sofia och Alexander fick barnen:

Artur Natanael, född 8 september 1893 på Iglabo. Artur gifte sig 13 september 1929 med Annie Linea Johansson från Lilla Långared. Annie var född den 5 juni 1896 och dog den 30 juli 1977 på Iglabo.

Anna Sofia, född 23 februari 1895 på Iglabo och död 6 juli 1969. Hon var gift med Paul Petrus Valdemar Leandersson, född 19 februari 1891 på Skattegården i Ljur. Paul dog den 4 januari 1966 på Skattegården i Ljur. Troligtvis slutade Anna sina dagar där också.

Dagny Linnea, född 28 april 1900 på Iglabo och död 31 juli 1935 i Skövde. Hon var ogift.

◊◊◊—————◊◊◊

1:3 NR 3 ARTUR ANDREASSON

1925–24/7 1974

Artur med systern Dagny samt föräldrarna ”Sander” och ”Soffie”

• ARTUR ANDREASSON (8/9 1893 Iglabo – 24/7 1974 Iglabo)
• ANNIE JOHANSSON (5/6 1896 Lilla Långared – 30/7 1977 Iglabo)

År 1925 gick äganderätten av Iglabo 1:3 över till sonen Artur Andreasson (1893-1974). Något år efter övertagandet av fastigheten gifte sig Artur med Annie Johansson från Lilla Långared

Artur och Annie fick fem barn, fyra döttrar och en son. Döttrarna heter Gunborg, Stina, Britta och Inger, vilka samtliga är bosatta i trakten av Alingsås.

Sonen Gustav Gösta tog över gården efter fadern.

◊◊◊—————◊◊◊

1:3 NR 4 GÖSTA ANDREASSON

24/7 1974-mars 2020

• GÖSTA ANDREASSON (9/10 1937 Iglabo)

Sonen Gösta köpte fastigheten efter faderns död 1974 och brukar den själv. Gösta som år 2019 är 82 år gammal levde ensam på gården fram till 2018, då han emellertid kom in till ett äldreboende i Vårgårda. Gösta levde ensam hela sitt liv och betraktades av alla som en enstöring. Han umgicks inte med någon på Iglabo men hade sporadvis kontakt med Lasse i Kättlingabo. När vi flyttade till Iglabo 2010 var det ingen som vågade sig fram på hans gård. Vi tyckte det var konstigt, så vi gick allt oftare förbi gården och även om han var försiktig och inte gärna ville prata i början tog det inte lång tid innan vi förstod att han gärna ville byta ett och annat ord ibland, även om det var svårt för han kom inte riktigt överens med hörapparaten. Det fick allt ligga kvar i köket.

Gösta hade inget körkort, utan fick cykla vart han än skulle. Ofta sågs han på vägen mellan Iglabo och Vårgårda, vilket är en sträcka på 11 kilometer i vardera riktningen. Han var ett naturlig och känd profil på vägen. I Vårgårda utförde han sina vardagliga ärenden. Med åldern fick han svårare att cykla och även om han aldrig ville vara någon till last, så accepterade han att vi ibland hjälpte honom in till Vårgårda för tandläkarbesök eller för att handla.

Systrarna var ännu äldre än Gösta och bara en av dem kom på besök, men det var oerhört sällan, kanske bara någon gång om året. För övrigt hade han aldrig någon som hälsade på honom. Han levde som en enstöring och han trivdes med det.

Han hade bara utedass och givetvis ingen dusch eller badmöjlighet inomhus, så det var si och så med hygienen. Han hade heller ingen tvättmaskin så det fick bli samma kläder varje dag, förutom när han skulle in till ”stan”. Då gjorde han sig fin, tvättade sig ordentligt och tog på sig rena kläder.

Själva bostadshuset var inte det viktigaste för Gösta. Däremot var han oerhört engagerad och intresserad av sina växter och sin trädgård. Där blommade det hela sommaren, vinbärsbuskarna fyllde en stor del av gårdsplan och han hade de mest fantastiska nyponrosor. På tomten stod det ett stort mycket gammalt Iglabo-stött träd. Skogen var helig för honom, så helig att han inte ville ta ner ett enda träd även om det kanske hade behövts här och var. Det var fantasiskt att vandra i hans skog med mossbeklädda stigar och en enorm växtlighet.

Även om han inte gjorde något väsen av sig, lämnade Gösta ett stort tomrum efter sig. För oss hade han blivit ett kärt möte på våra morgonturer med vår hund. 

◊◊◊—————◊◊◊

1:3 NR 5 CLARA LARSSON

Februari 2020-

Under 2019 flyttade Gösta Andreasson till ett äldreboende i Vårgårda och mycket snart därefter överförde han till vår stora förvåning gården som en gåva till en av sina fyra systras barnbarn, Clara Larsson och hennes man, prästen Johannes Larsson. Vi som hade lärt känna Gösta kunde inte för allt i världen föreställa oss att han någonsin vare sig skulle acceptera att tas in på ett hem eller lämna ifrån sig gården. Den var hans allt, även om bostadshuset var i ett oerhört dåligt tillstånd så var det hans hem sen åttio år. 

De nya unga ägarna började omgående med en omfattande upprustning och renovering av den gamla fallfärdiga huvudbyggnaden och alla i byn gladdes sig åt att få se det miserabla huset få färg igen. 

Trots saknaden av Gösta kändes det spännande och uppfriskande med nya unga krafter på Iglabo och vi hoppades förstås att det skulle bli ett positivt tillskott, men tyvärr blev det helt annorlunda. Göstas försiktighet och omtanke om skogen och trädgården var som bortblåst. I den lilla slumrande byn Iglabo ersattes friden med girighet och grävmaskiner, skogsmaskiner, röjsågar och avsaknad av respekt för natur och grannar. Hektar av skog försvann, den mossbevuxna skogsstigarna omvandlades till körvägar för jättelika skogsmaskiner, hundratals kubikmeter av sjön grävdes upp med växter och allt och lades på strandbrinken att rutna med påföljd att sjön riskerar en katastrofal övergödning, för att inte nämna de boplatser för sjöns bebyggare som försvann, uttrar, fiskar, ål och småkryp som plötsligt blev utan hem. På ett par veckor hade sjön som varit oförändrad i hundratals år, kanske till och med tusentals förvandlats från att ha varit en slumrande skogssjö till att bli ett nöjesfält att exploatera och utnyttja för personlig vinning.

Bäverns ljudlösa simtag genom sjön spegelblanka vatten ersattes av kajaker med ungdomar utan kunskap om hur man beter sig i naturen och svalorna som lika ljudlöst svävade ovanför vattenytan fick se sig överröstade av megafoner och mänsklig dumhet.

Givetvis kunde detta inte få fortsätta utan resultate blev polisanmälan, anmälan till kommun och länsstyrelse, men vad hjälper det sjön och naturen som moder jord skapat under tusentals år och som nu vår faders representant på jorden förstörde på några veckor. 

1:4 NR 1 CARL FREDRIK GUSTAFSSON

 – 1904

• CARL FREDRIK GUSTAFSSON (16/2 1853 Iglabo – 12/11 1893)
• ELEONORA JAKOBINA FRANTZICH (12/2 1852 Nårunga – 21/4 1925)

Första ägare till Iglabo 1:4 blev, som tidigare nämnts, Fredrik Gustafsson och Nora Frantzich. Fredrik och Nora hade två barn; döttrarna Anna Franselia, född 1882, och Emelia Cecilia, född 1886. Anna gifte sig med Adolf Nilsson, född 1870 i Kvinnestad, och de övertog gården 1904. Emelia hade olika arbeten i Borås.

Carl Fredrik och Eleonoras dotter Anna gifte sig med Jakob Adolf Nilsson, född 2 februari 1870 i Kvinnestad och död 21 maj 1942. De fick 5 barn:

Nils Fredrik Evald, född 29 juli 1906 och död 1979 eller 22 december 1986

Norah Gunborg Kristina, född 22 december 1911 och död 24 februari 2006 i Borås.

Lilly Rosa Cecilia föddes 8 juni 1915 på Iglabo och dog 16 januari 1996 i Borås. Hon var ogift.

Anna Allva Viola föddes 8 juni 1915 på Iglabo som tvilling till Rosa. Hon dog 27 december 2014.

Ulla Ingrid Teresia föddes 4 mars 1921 och dog 20 november 2007 i Stockholm. Han var ogift.

Knut Gösta Arne Lund ….

Carl Fredrik och Eleonora hade två döttrar; Anna Franselia, född 1882 och död 1968, samt Emilia Cecilia som föddes 1886. Carl Fredrik och Eleonora blir senare ägare till Iglabo 1:4.

◊◊◊—————◊◊◊

1:4 NR 2 ANNA FRANSELIA FREDRIKSDOTTER

1904–1940

• ANNA FRANSELIA FREDRIKSDOTTER (25/11 1882 Ljur – 4/2 1968 Iglabo)
• JACOB ADOLF NILSSON (2/2 1870 Kvinnestad – 21/5 1942)

Anna och Adolf hade fem barn, fyra döttrar och en son. Döttrarna Nora, Rosa och Viola bosatte sig i Borås, medan den yngsta dottern Ingrid kom till Stockholm, där hon arbetade på kontor.

◊◊◊—————◊◊◊

1:4 NR 3 EVALD NILSSON

1940–1979

Evald Nilsson sålde ägg och potatis på torget i Alingsås

• NILS FREDRIK EVALD NILSSON (29/7 1906 Ljur – 22/12 1979 Iglabo)
• KARIN ELISABET NILSSON (9/8 1913 Ljurs Kvarn – 20/8 2011 Iglabo)

Sonen Evald Nilsson, född 1906, övertog gården 1940. Året därpå gifte han sig med Karin Nilsson från Ljurs kvarn. Evald och Karin är torghandlare i Alingsås.  Evald dog 1979.

I ur och skur stod Evald i 56 år på torget varje lördag och sålde ägg och potatis. Från början var det gårdens egna produkter som salufördes, men sen köpte de sina varor från annat håll.

Evald och Karin hade två barn, Åke och Gunvor.

◊◊◊—————◊◊◊

1:4 NR 4 GUNVOR NILSSON

1979-?

• GUNVOR KRUSENSJÖ, F. NILSSON (14/3 1948 Iglabo)
• NILS HASSE THORBJÖRN KRUSENSJÖ (31/5 1945)

År 1979 övertog Gunvor och hennes man Hans Krusensjö fastigheten. Hasse kom från Horla där han varit ägare till ett transportföretag.

◊◊◊—————◊◊◊

1:4 NR 5 OVE KRUSENSJÖ

?-?

• OVE KRUSENSJÖ (16/6 1969)
• CAROLA BLOMGREN (14/2 1965 Tarabo, Skogsbygden)

Sonen Ove hyrde först gården och köpte den sen av sina föräldrar. Ove är gift med Carola Blomgren, tidigare ägare till fd soldattorpet Osdal, också i Ljur.

1:15 NR 1 ABRAHAM OCH KERSTIN WINKA

1972–1990

• ABRAHAM WINKA (13/4 1920 Lindberga – 1/8 2015 Varberg)
• KERSTIN ELSA KRISTINA WINKA (12/11 1920 – 3/7 2011 Varberg)

Den 4 april 1972 köpte Abraham och Kerstin Winka den gamla mangårdsbyggnaden med därtill hörande trädgård. Tillsammans utgör hela arealen ett tunnland eller 5000 kvadratmeter. När fastigheten avstyckades från stamfastigheten fick den beteckningen Iglabo 1:15.

Den reparation av byggnaden, som gjordes vid övertagandet av huset 1972, finns beskriven i början av boken under rubriken ”Boningshusets historia”.

◊◊◊—————◊◊◊

1:15 NR 2 P-A OCH MARIA EKSTRÖM

1990–2010

• PER-ARNE EKSTRÖM
• BARBRO/MARIA

Barbro och P-A, som han kallas av alla vänner och bekanta, tog över ett fint och välrenoverat hus, men ville ändå förbättra det. De lät bland annat bygga till huset 4 meter på den norra gaveln, alltså förlängde de huset igen 4 av de 6 meter som det ungefär 100 år tidigare kapats. Denna del av huset blev nu matplats och en stor fin tvättstuga.

De lät också bygga ett nytt stort garage med vidhängande gästhus.

Deras två döttrar fick en lekstuga stor nog att sova över i och längst bort på tomten uppfördes en vedbod.

Familjen var ytterst omtyckt i trakten och bidrog med många aktiviteter. Bland annat var P-A en av de många som varje lördagkväll ringde till helg i klockstapeln som uppförts på Ljurs gamla kyrkogård 1984. Klockstapeln hade uppförts 1984 på P-As föregångares, Abraham Winka, initiativ.

◊◊◊—————◊◊◊

1:15 NR 3 BARBRO OCH ROLF LUNDQVIST

2010-2023

• ROLF LENNART LUNDQVIST (8/3 1950 Falkenberg)
• BARBRO BIRGITTA BJERREGAARD (18/12 1951 Eldsberga)

Barbro och Rolf hade bort utomlands nästa hela sina liv, när de till slut fanns sitt lilla paradis vid Iglabosjöns strandkant. Efter att ha flackat runt till Tyskland, Schweiz, Frankrike, Belgien och Italien fann de här en fristad.

Den mer än 400-åriga salen står numera ständigt färdigdukad för vänners besök.

De har arbetat på IKEA och andra inredningsföretag och det märks framför allt på insidan av huset som fått helt nya färger och former. Inredningen är ett veritabelt ”museum” över deras liv och resor till mer än 90 länder under 40 års tid tillsammans.

De båda trivdes oerhört mycket i den vackra bygden och det anrika huset. Det var just husets historia som fick Rolf att börja skriva berättelser från bygden och detta i sin tur resulterade i denna hemsida, där numera över 300 berättelser från förr publiceras.

Vad som förutom det vackra huset tilltalade dem var lugnet och den avslappnade bygemenskapen, där alla hjälpte till på sitt sätt att skapa trivsel och omtanke. Av byn sex familjer var en den som fixade allt, en annan visste allt om växter och natur. Det rådde en stor harmoni och respekt i byn fram till en av gårdarna togs över av girigheten och självgodheten. Praktiskt taget över en natt försvann gemenskapen och harmoni och då fanns det ingen anledning för Barbro och Rolf att stanna kvar. Att bo i ett vackert hus, även om det låg vid den sötaste sjö man tänka kan, var inget alternativ för dem. Den mångtusenåriga friden förstördes över en natt av grävskopors hungriga käftar och själviskhetens blinda hunger efter mer. När den falska prydheten våldförde sig på friden och naturen fick Barbro och Rolf nog och valde att lämna sitt älskade Iglabo.

1:15 NR 4 DOROTEA OCH ROLF BÖHM

2023-

Nästa ägare till det gamla säteriet på Iglabo blev Dorotea och Rolf Böhm från Schweiz.