BONDPOJKEN SOM BLEV ÖVERSTE

Hemsjö kyrka 1900

I slutet av 1500-talet föddes på en av gårdarna i Ryd i Hemsjö socken en pojke, Jonas. Han var son till bonden Olof Person och hans hustru Botilla.

Nääs slott vid förra sekelskiftet

1604 fick friherren Eric Göranson Ulfsparre till Nääs slott gårdar bland annat inom Hemsjö som förläning. Han var några år tidigare i tjänst inom Henrik IVs hov i Frankrike och blev 1603 betjänt hos Karl IX.

1605 utsågs Eric Ulfsparre till ambassadör till Frankrike. När han valde hästpojkar från sina gårdar fick Jonas följa med. Efter några månader i Paris återvände Eric Ulfsparre till Sverige medan Jonas stannade kvar i Frankrike. Jonas tog värvning i den franska armén och avancerade till kapten, i vilken befattning han deltog i det trettioåriga kriget.

Magnus Gabriel de la Gardie och Maria Eufrosyne

Våren 1646 utsåg drottning Kristina den unge greven Magnus Gabriel de la Gardie till extraordinär envoyé till Frankrike. Han reste dit i juli och bodde på slottet Fontainebleau. Endast ett par månader därefter tog han avsked av det franska hovet, men avfärden dröjde till i januari 1647 då Jonas Olofson, som då kallade sig Kempe följde med honom hem till Sverige.

Av drottningen och med Magnus Gabriel de la Gardies medverkan fick Jonas 1651 fyra skattehemman i förläning. Vid vintertinget 1652 i Alingsås besvärade sig Jonas över att hans släkt och arvingar sålt och bortskiftat hans arvejord i Ryd, när han hade varit i fiendeland. Enligt domböckerna fick han rätt och köpet återgick.

År 1653 gifte sig Jonas med Anna Kullberg, som var född 1630 och dotter till prosten Martinus Gyltebackius i Medelplana och hans hustru Elin Torstensdotter. Jonas och Anna fick med tiden sex flickor och sju pojkar. De flesta av sönerna valde den militära banan, främst Magnus som slutade som överste i engelska armén och guvernör på ön Jersey i Engelska kanalen.

Vid mönstringen av Västgöta kavalleriregemente i Skara 20 april 1653 fanns Jonas Olofson Kempe med som reformlöjtnant i regementsstaben och i regementschefen överste Lars Kruus´ kompani. När Karl X Gustaf i december 1654 gav Magnus Gabriel de la Gardie i uppgift att rekrytera soldater från Tyskland och Holland förtjänst i Pommern gav denne sin vän Jonas uppdraget.

I april 1655 blev han sedan löjtnant i Magnus Gabriel de la Gardies kavalleriregemente. Jonas deltog med västgötarna i fälttåget i Polen 1655–7 och i slagen vid Golombo, Gnesen och Warszawa. Sedan följde den hastiga marschen över Pommern samt vidare till Schleswig-Holstein och Sönderjylland 1657 och stormningen av Fredriksodde den 24 oktober. I mars hade Jonas blivit ryttmästare vid Västgöta kavalleriregemente och i januari 1658 deltog han i den berömda marschen över isen på Stora Bält.

1657 köpte Jonas av Gustaf Leijonhufwud gården Brunnlid i Siene socken och denna gård blev då hans sätesgård.

Det Kempenfeltska adelsvapnet

Jonas insatser under Karl X Gustafs krig, men också bekantskapen med Magnus Gabriel de la Gardie gjorde att han den 22 november 1660 adlades med namnet Kempenfelt och tilldelades adelsnummer 676. Hans vapen domineras av en stående krigare.

Den 7 juni 1673 utsågs Jonas Kempenfelt till major och chef för tredje skvadronen inom Västgöta ryttare med överste Per Hierta som chef.

Slaget vid Fyllebro 1676.

I förgrunden på en höjdsträckning synes till vänster en grupp svenska ryttare med halmkärvar som fälttecken, i mitten två soldater, en med gevär på axeln och en sittande, knytande sin sko, till höger en grupp svenska officerare till häst. Längst till vänster svenska trossar. Bakom stridslinjerna vid Fyllebro och på vadställen över Fylle å synes danska ryttare på väg att skydda den danska trossen. I bakgrunden hav, staden Halmstad och slottet.

Sommaren 1676 beordrades regementet till Skåne och den 17 augusti deltog man i slaget vid Fyllebro söder om Halmstad. Svenskarna fortsatte söderut och i början av november gick regementet i läger söder om Helsingborg medan danskarna låg på andra sidan Råå-ån. Det svenska lägret var uselt och ett evigt regnande förvandlade marken till gyttja. Många soldater insjuknade och dog.

Den 10 november bröt man upp och vandrade söderut sedan man funnit att danskarna dragit sig tillbaka till en torr plats söder om Kävlingeån, som man räknade med var ett effektivt hinder för svenskarna. Regnandet fortsatte att göra det besvärligt och cirka 3.000 soldater dog av de 26.000 som bodde i det svenska lägret. Mat och ved tog slut och man insåg att man inte kunde stanna kvar. Alternativen var att ge sig av norrut och ge upp Skåne eller försöka ett anfall mot det danska lägret. Det som fällde avgörandet var att Kävlingeån frös. Kungen beslöt då att sätta allt på ett kort och klockan 1.30 natten till den 4 december marscherade man i en lång rad över och fortsatte söderut med Väderkvarnshöjden i Lund som riktpunkt.

När danskarna upptäckte att fienden gått över ån gjorde de sig stridsberedda, men svenskarna valde att inte anfalla utan att fortsätta mot Lund. Danskarna följde efter och där vägarna gick samman strax norr om staden möttes de bägge arméernas förtrupper. Det blev en kort men intensiv strid. Samtidigt ställde den svenska arméns högerflygel upp mot den danska vänsterflygeln. Striden blev häftig med stora förluster på båda sidor och så småningom flydde danskarna norrut mot Landskrona förföljda av kungen och den svenska högerflygeln.

När sedan den danska högerflygeln vid 10-tiden överraskande anföll var den svenska vänsterflygeln, där Västgöta ryttare ingick, inte beredd. Läget förvärrades av att det danska anfallet ansattes, inte rent frontalt utan delvis omfattande från höger. Den svenske befälhavaren general Galle måste splittra sin styrka så att en mindre del fick kämpa skild från huvudstyrkan. Denna del utgjordes av Burghausens karelska dragoner och Västgöta ryttare.

Skvadronerna kom i oordning och striden fick delvis karaktär av ren massaker. Galle stupade liksom överste Burghausen och överste Hierta sårades svårt liksom majoren Jonas Kempenfelt, som fick ett skott i armen och störtade med hästen, varvid han bröt ena benet.

Förbanden reorganiserades så gott det gick och vänstra flygeln förenades med vad som återstod av centern. Stämningen var mycket tryckt och hade danskarna fortsatt anfallet hade de segrat, men då återvände plötsligen kungen med delar av högra flygeln. Danskarna riskerade nu att bli anfallna från två håll och började efter strider att i skydd av mörkret retirera söderut. Svenskarna fortsatte mot Lund (och den segermåltid danske kungen låtit förbereda i Biskopshuset intogs nu i stället av den svenske kungen och hans ledning).

Nya Elfsborgs fästning

Jonas Kempenfelt fick senare en extra ersättning på 100 daler från kungen för sin tapperhet och avsked med överstes karaktär i januari 1677. När danskarna samma vår hotade med en blockad av Göteborg utsågs Jonas Kempenfelt till kommendant för att leda försvaret av fästningen Nya Elfsborg. Trots sin bristande hälsa, han fick bäras omkring på en fältsäng, löste han uppgiften framgångsrikt.

Han dog på fästningen den 21 augusti 1677. Samma dag även hans yngste son Mårten. Änkan Anna levde ytterligare 30 år på Brunnlid.

Siene Kyrka

Jonas och hans hustru Anna är begravda på kyrkogården i Siene, som ligger nära hans sätesgård.

Jonas hade inte mindre än sju söner. Endast en av dem, Magnus, fick barn. Denne begav sig utrikes och åtföljde i början konung Jakob II:s av Storbritannien trupper 1689–1691, men gick sedermera i drottning Annas tjänst 1702–1714. Han blev överste för ett engelskt regemente i Västindien och senare guvernör över ön Jersey. Hans tappra och jämna sinnelag beskrevs med lovord av hans vän Addison i Spectator. I verket kallas han vid namnet Sentry.

Anhöll 1720-11-25 från London hos konungen i Sverige att där få någon beställning, svarande mot den han hade i England. Han hade då i snart 40 år varit i främmande krigstjänst och därav 35 år vistats i England samt var överstelöjtnant med överstes rang vid ett gammalt infanteriregemente.

Magnus Kempenfelt var gift med en engelska och fick två söner och två döttrar. Den äldste sonen, Rikard, blev kapten inom den engelska flottan och tjänstgjorde bland annat på Stewens skepp Elisabeth. Han blev konteramiral i engelsk tjänst 1780 men drunknade olyckligt två år senare då engelska örlogsskeppet Royal George kantrade på Spitheads redd Han var ogift och lämnade således inga arvingar efter sig.

Jonas andra son Gustaf Adolf var kapten vid de engelska landtrupperna 1757. Han dog 1808 ogift och slöt därmed ätten. Han testamenterade all sin kvarlåtenskap till en avlägsen släkting vid namn Trougton.

Texten är baserad på en artikel skriven av Ragnar Olson för Västgötabygden och bearbetad av Rolf Lundqvist