STUBBA-NISSE
En leende “Stubba-Nisse” – något som inte tillhörde vanligheterna.
Under 1900-talet fanns det i Hjobygden tre personer som verkligen kunde titulera sig original. En trio som utmärkte sig mycket mer än alla andra original som fanns, för det var gott om dem förr. De som det handlar om är “Svarta damen”, “Stubba-Nisse” och “Profeten“.
Efter att “Stubba-Nisses”, eller Nils Gustafsson som han var döpt till föräldrar gått bort levde han ett ensamt liv i skogen och det finns berättat mycket om denne udda man. I synnerhet två saker: hans stuga och cykel.
Nils föddes den 25 juli 1904 i torpet Nyskogen under Karstorp i Korsberga socken. Hans föräldrar var torparen Per Alfred Gustafsson och Emma Bengtsdotter och han var yngst i en syskonskara på fyra barn.
Äldste brodern Bengt bodde som vuxen i Besslidstorp vid vägen upp mot Långeruder. Detta låg i närheten av den stuga där Nils kom att bo mellan åren 1946–1977. Mellanbrodern Karl jobbade som snickare i Göteborg, men gick bort 56 år gammal när han blev påkörd av en spårvagn.
Nils Gustafsson som ung, före militärtjänstgöringen.
Familjen kom att flytta runt i bygderna kring Hjo och Korsberga. Bland annat bodde de två omgångar i Fridhem vid Missveden. Andra gången var 1924 och vid den tiden gjorde Nils sin militärtjänstgöring på Svea Livgarde i Stockholm.
Militärlivet blev emellertid inte som tänkt. Vid ett tillfälle ådrog sig Nils en kraftig förkylning som ledde till att ena lungan blev förstörd. Enligt en uppgift drabbades han av TBC, men detta är inte bekräftat. Efter att ha tjänstgjort i 70 dagar blev han i alla fall frikallad.
Efter den korta värnplikten var Nils gjuteriarbetare och på 1950-talet jobbade han på Volvo Penta i Skövde. Under den tiden bodde han i en liten träkoja i Boulognerskogen, inte långt från Volvo. Efter en tid fick han emellertid ge sig iväg eftersom kommunen inte ville ha någon boende i en koja i skogen.
Han arbetade en tid på Tegelbruket i Korsberga och det berättades att när Nils fått sin löning så försvann han alltid när han fått pengarna i sin hand. Många tror att han drog sig undan och sydde in pengarna i kläderna.
“Stubba-Nisse” på väg med sin cykel, vilket var en mycket vanlig syn. Hans rätta namn var Nils Gustafsson. Bilden är en litografi av konstnären Pära Bjurström.
Nils var känd i Hjobygden som ett riktigt original och han syntes ganska ofta nere på stan. Mest förknippad var han med sin cykel, som han lastade med så många prylar att det inte gick att cykla. Han hade alltid två cyklar, en till vardags och en som han cyklade med på helgerna.
Det var på grund av cykeln eller rättare det han lastade på denna som han fick sitt namn “Stubba-Nisse”. Det var inte bara massa kastruller och andra prylar han drog hem utan även stora stubbar, därav namnet.
Lars Johansson i Knäpplan berättade att “Stubba-Nisse” kunde åka ända till Falköping och Skara över dagen på cykel. Det var en resa på 10–12 mil på dåliga vägar, en utflykt som säkert var jobbigare än nutidens Vätternrunda.
Det berättas många historier om Nisse och hans cykelturer. Ett tag runt 1940 arbetade han på en gård i Ekedalen. På vägen dit, eller hem, brukade han stanna till hos systern Idas familj som bodde på Storskullen i Hömb. Det blev många långa cykelturer för hans del – med en lunga förstörd!
“Stubba-Nisse” utanför sitt hus i Långeruder där han bodde mellan 1946–1977. Foto: Gita Porak
År 1937 dog hans far Alfred och när modern togs in på ålderdomshem 1943 och dog två år senare lämnade Nils hemmet och flyttade till “Gruv-Emils” stuga i Långeruder där han kom att bo från 1946 till 1977. Stugan hyrde han av familjen Palm och det var förmodligen då som hans egenheter kom än mer i dagen.
Hyresvärdinnan Greta Palm berättade att många var rädda för Nils, men att han i själva verket var en snäll person. I flera år hjälpte han ett äldre par i närheten med att hämta ved och skotta snö.
Som nämnts var “Stubba-Nisse” en samlare av stora mått och han gjorde sig inte av med något. Han släppte helst ingen över sin tröskel och de få som var inne sa samma sak: det såg hemskt ut! Det var högar med tidningar och allehanda saker överallt. I taket hade han hängt upp flaskor och väggarna var tapetserade med tidningar.
Kanske han kände på sig att det såg otrevligt ut eftersom han inte ville ha någon insyn. Så för att hindra folk från att titta in hade han hängt mattor för fönstren. Att han inte ville släppa in folk stod väldigt klart när några släktingar skulle hälsa på och knackade på dörren. De visste att han var hemma, men det kom ingen och öppnade.
Greta Palm var inne två gånger under alla de 31 år som han bodde i stugan. En gång som inbjuden, vid det andra tillfället gick hon in mot hans vilja. Den gång då hon var inbjuden omfattade denna ynnest även hennes man och några släktingar till honom. Detta blev något av en skräckupplevelse för en av de kvinnliga släktingarna, som när hon kom ut ur den förfärliga stugan knäppte händerna och bad att “måtte jag slippa komma in i en sådan stuga någon mer gång”.
När hans brorsdotter Ingrid var på besök en gång ville “Stubba-Nisse” bjuda henne på kaffe. Han ställde fram två koppar, som inte verkade ha sett vare sig vatten eller diskborste på lång tid. När han råkade vända ryggen till hällde Ingrid ut kaffet i en känga på golvet.
“Stubba-Nisse” var vegetarian med ett ganska stort trädgårdsland intill ena stugsidan. Om detta och sina växter hade han en mycket konstig idé: han hade fått för sig att det skulle växa bättre om man grävde ner glas i jorden. Därför krossade han glasflaskor och fyllde ut jorden med.
Hans åsikt var att glaset skulle göra jorden varmare och därmed ge en bättre skörd. Detta ställde dock till med problem när han hade flyttat från stugan och andra skulle nyttja trädgårdslandet, som var fullt med glasflisor.
Allt har som bekant sitt slut och en kall vinterdag 1977 anade brevbäraren att det inte stod rätt till med Nils. Det fanns inga spår i snön som tydde på att han varit ute på sistone. Brevbärarens misstankar besannades för inne i stugan låg Nils svag och sjuk.
Då vägen fram till stugan inte var körbar blev han hämtad av socialchefen med en pulka. Socialförvaltningen såg till att han fick komma in på pensionärshemmet på Falköpingsvägen. Därefter tillbringade han några år på Vallgårdens äldreboende innan han fick sluta sina dagar på lungkliniken vid Kärnsjukhuset i Skövde, nästan 79 år gammal.
För släktingarna som skulle ta hand om hans saker i stugan väntade en förfärlig syn. Allt Nils hade samlat på sig fick slängas, vilket framgick av bouppteckningen där lösöret var noterat till 0 kronor, trots att det hittades en hel del sedlar. Dessa var emellertid så smutsiga att banken inte ville ta emot dem.
Att “Stubba-Nisse” verkligen uppfattades som ett riktigt original fastslogs en sista gång vid begravningen när prästen sa “att Nils var det sista originalet i Hjo”.
“Stubba-Nisse” ligger begravd på Hjo kyrkogård tillsammans med bröderna Bengt och Karl samt brorsbarnen Gunnar, Kurt och Rune. Foto: Per-Owe Lagerin
Stubba-Nisse ligger begravd på Hjo kyrkogård tillsammans med sina bröder Bengt och Karl samt brorsbarnen Gunnar, Kurt och Rune.
____________________________________
Berättat av Per-Owe Lagerin. Källa: Leif Karlssons skrift “Ett porträtt av en udda person” med bilder om inget annat anges. Text och bilder bearbetade av Rolf Lundqvist
