VITKLÄDD MED TÄNDA LJUS
Lucia är en av våra folkkäraste högtider, Lucia och då sjungs det överallt de vackra orden
“Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt, gläns av din fägring”
Lucia ser många framför sig en vitklädd flicka med ljuskrona, som med ljudlösa steg på bara fötter skrider fram, åtföljd av tärnor, stjärngossar och möjligen någon tomte, medan Luciasången fyller rummet på ett magiskt sätt. Harmonierna, ljuset, stämningen, allt är förtrollande oskuldsfullt och vackert.
Dagens utformning av ett luciatåg uppstod under 1900-talets mitt, när luciafirandet blev allmänt i Sverige. Högtidens historia är dock betydligt äldre och mer mångfacetterad än så. Plockar man isär den i sina beståndsdelar så finner man bland annat ett italienskt helgon, medeltida karnevaler, en napolitansk båtsång, brudtärnor och pepparkakor.
PROFAN FEST
Sankta Lucia är egentligen ett konstigt namn på en profan fest i Sverige. Vi använder inte ordet ”sankta” om våra helgon och det finns dessutom inget svenskt helgon som heter Lucia.
”Snart har vi Lusse långa natt”, brukade de gamle säga, när det led mot den årstiden.
Lucia eller ljusets fest hölls vid vintersolståndet, vilket infaller någon av dagarna 21–23 december, men genom övergången till den gregorianska kalender 1753, när de sista 11 dagarna i februari helt enkelt togs bort, kom festen att firas den 13 december. Ordet Lucia eller som vi säger i dagligt tal ”lusse” vilket faktiskt är det ursprungliga ordet vi använde. ”Lusse” var en gång i tiden benämningen för ”ljus”.
Gemene man höll i det längsta fast vid den gamla tidräkningen, vilken de betraktade som den enda rätta. Ännu i början av 1900-talet fanns många äldre, som gav akt på gamla ”lussenatta”, gamla julanatta, gamla ”vaffenatta” (vårfrunatten) och andra för dem viktiga dagar, ty det var dessa, som var utslagsgivande för den kommande väderleken och därmed skörden.
Att ljusets fest firades just vid årets mörkaste dag berodde på att då vände året och allehanda andeväsen kunde vara lössläppta, varför man klädde ut sig för att skrämma de onda andarna när gryningen bröt fram.
Varulv
Det finns ett domstolsprotokoll från 1600-talet där en man berättat att han blivit förvandlad till en varulv på lussenatten för att nedstiga till helvetet och kämpa mot djävulen i avsikt att återta den säd och boskap som djävulen hade stulit från byborna.
I Västergötland tog man med sig en ko ut i bygden och satte ljus i hornen för att ytterligare skydda sig mot det onda, liksom att banka på hos grannar för att avkräva dem något gott att äta för att de inte skulle drabbas av ondskans makter. I den kolmörka natten skulle ljuset alltså mota bort det onda.
Därmed hade vi fått ”Lusse” med ljus på huvudet.
Lyktgubben (Enligt folktron en manlig ande som går runt på nätterna när det är full måne.)
Ibland sägs det att det var ”lyktgubben” som yttrade dessa ord. Förklaringen är antagligen att ordet lusse kommer det folkliga ”luse” (ljus) rätt nära. Ordet erinrar om ljus, och följaktligen har man ansett lusse-och lyktgubben vara en och samme. Någon gång omnämnes samma väsen med namnet ”Lusse-Per”, d.v.s. Lucifer. En äldre man yttrade om detta:
”Ja, vad var det annat än själve den dålie, som regerade den natten, vare sig man kallar honom så eller så.”
Det kunde alltså ha sina risker att vara ute lussenatten, men respekten för lussegubben var dock ej större, än att ungdomen fann ett nöje i att förkläda sig till just densamme, varefter man uppvaktade grannar och bekanta. Det förekom till och med att en och annan överdådig ung man utrustade sig med horn och svans, och då var det inte svårt att se, vem den lussegubben ville föreställa.
Ungdomar i 17–18-årsåldern, både pojkar och töser, men mest pojkar, brukade gå ”lussegubba”. De gick omkring i stugorna på kvällen till Lucia. Alla, som deltog i upptåget, var förklädda; en del bar ”skråpukansikten” (ansiktsmask), andra var sotade eller målade i ansiktet och bar stora lösskägg. ”Dei fanns ingen möjlighet att se, vad det var för ena, för så vitt man inte kunde ta dum på öga”, det vill säga känna igen dem på ögonens färg och form, men det var inte lätt det heller, ty håret hängde vanligtvis ned över pannan. Ej heller kunde man lista ut vilka de besökande var på rösten, ty den förställde de till oigenkännlighet genom att tala med djup och beslöjad röst eller så som då man är besvärad av svår heshet, de ”häste fram ola”. ”Och kläderna, ja, det var bara lumpen”, gamla avlagda manskläder som man vrängt ut och in. Ett omtyckt plagg var fårskinnspälsen, vilken man också vrängde ut och in. En och annan lussegubbe satte kanske dessutom på sig en hatt med ett par krumma horn i kullen, och var då så lik ”Raggen” (satan, djävulen), som han kunde bli. Även flickorna var klädda i manskläder, de föredrog att vara gubbar, de också, vid detta tillfälle.
Lussegubbar Foto Gustaf Ewald runt 1900
Lussegubbarna låtsade sig vara mycket gamla och hemma långt borta. Ju äventyrligare historier de kunde duka upp, desto bättre, ty syftet var ju att roa folket i stugorna. En självklar sak var att de besökande skulle ha fägnad. Den vanliga fägna den, en sup och något att bita i, passade emellertid dåligt för lussegubbarna. De såg helst att de fick något, som de kunde stoppa i ”lomman” (fickan), tills de kom för sig själva, ty det var inte gott att ta supen, när man bar lusseansikte eller stort lösskägg.
Hellre än att röja vem man var, avstod man från brännvinet, ty äventyret betydde nog i de flesta fall mer än fägnaden. Så snart gubbarna fått sin fägnad, gick de till nästa ställe.
”Var är I hemma?” frågade far, när lussegubbarna kom in i stugan.
”Ä, vi är hemma långt härifrån”, blev svaret, ”vi är ända upp ifrån Norrland”.
”Ja, det må man säga var långväga folk”, instämde far i huset. Så frågade han, hur de hade det i den landsändan, om där var mycket kallt och mycket snö och om anledningen till att de givit sig ut på så långväga färder. Den av lussegubbarna, som bäst kunde förställa rösten och som tillika kunde ge svar på tal i skämtsam och roande form, förde sällskapets talan. De övriga instämde då och då genom handrörelser eller genom att nicka på sina stora och tunga huvuden. Lika lätt kunde de ge sitt ogillande tillkänna. Efter en stunds resonemang frågade den ledande i sällskapet, om de kunde få låna hus över natten.
”Ja, det kan I la få”, medgav far, ”men I får hålla till godo med att ligga på golvet. Vi har ingen annan liggplats för så många, som I är”.
”Tack, tack, kära far, vi ligger på golvet, det brukar vi alltid göra, vart vi kommer”, blev svaret. ”Stor sak att få tak över huvudet. I är en hederlig man, kära far.”
”Men I är väl hungriga”, återtog far, ”så långa vägar som I har gått i denna dag”. Han vände sig därpå till mor med orden:
”Har du något gott att bjuda det här folket på? Tag fram och bjud på det bästa, du har.”
Mor tog då fram och bjöd lussegubbarna på var sin kringla eller en vetebulle, som far köpt med sig hem från sin sista resa till staden just med tanke på lusse och de besök man då brukade få.
Lussegubbarna blev emellertid inte så långvariga, trots löfte om nattlogi. De föregav snart någon orsak till att de måste gå vidare, och så skyndade de åstad till nästa gård.
Seden att gå lussegubbar har bibehållit sig förvånansvärt långt fram. Ännu på 1920- och 1930-talen förekom den på många ställen i västra Sverige, dock med den skillnaden, att det endast var barn i skolåldern, som ägnade sig åt detta nöje.
Ett gammalt talesätt är att solen vänder sig Luciadagen, det vill säga att då börjar ett nytt solår. Frågade man efter anledningen till festandet i tidig otta, fick man som regel till svar, att lussenatten var så lång att det krävdes ett extra mål denna morgon. På en del orter var det till och med sed, att man skulle äta tre mål, innan dagen grydde och det kunde man säkert behöva om man skulle skydda sig mot att bli förvandlad till en varulv och behöva åka till helvetet…
HELIG FEST
”Sankta” kommer från en helt annan del av världen, nämligen från Siracusa på Sicilien i Italien.
Staty av Santa Lucia från Siracusa i Italien
Lucia (latin för ”den lysande”, ”ljusbärerskan”), föddes cirka 283 och dog 19 år gammal år 304 i samma stad. Hon var en jungfru och sedermera martyr och helgon. Hon vördas inom Romersk-katolska, med festdag den 13 december.
Den unga kristna jungfrun Lucia led troligen martyrdöden under kejsare Diocletianus förföljelse.
Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen.
Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder gav henne dock ett par nya och ännu vackrare ögon.
Santa Lucia med sin blinda mor Eutychia. Bläckteckning av Tommaso Minardi början 1800-talet
Lucia föddes i en rik familj. Hennes far dog emellertid när hon var fem år gammal och hon blev uppfostrad av sin mor. Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte, vilket hon dock inte berättade för någon.
När Lucia blev äldre lovade modern bort henne till en bonde. Den förtvivlade flickan lyckades emellertid försena förlovningen och bad till Gud att han skulle hjälpa henne. Då blev hennes mor sjuk i blödarsjuka som ingen lyckades bota. Lucia övertalade därför modern att vallfärda till Catania och helgonet Agatas grav.
Agata hade som ung flicka genomlevt ett liknande trauma som Lucia. Kejsare Decius förföljde de kristna på 250-talet och han hade fått veta att den rikaste och vackraste flickan i Catania också var den ivrigaste bland stadens kristna. Hon greps därför av Siciliens ståthållaren.
Denne greps emellertid av begär till den vackra flickan och lovade att frige henne om hon gick med på att bli hans brud. Agata vägrade och avvisade honom med orden:
”Jag är kristen och har min brudgum i himmelen.”
För att få Agata att ge efter fängslade den efterhängsne henne hos en kvinna som drev bordell. Bordellmamman fick i uppgift att bryta ner Agata, men misslyckades och skickade flickan obruten tillbaka till hennes friare, som i sin vrede och frustration inledde en fruktansvärd tortyr.
Sankta Agata torteras
Den heliga Agata med sina två avskurna bröst
Agata spändes fast i en sträckbänk och man lät skära bort hennes bröst. Sedan vred man hennes armar och ben ur led och brände henne över hela kroppen med facklor.
Under natten efter tortyren visade sig aposteln Petrus för Agata och tröstade henne och helade hennes sår. När ståthållaren nästa morgon fick se en återställd Agata blev han ursinnig. Han lät täcka golvet med glödande kol och vassa skärvor och befallde att Agata skulle vältras där till döds.
Just då utbröt en jordbävning som avbröt tortyren och den halvdöda flickan kastades i en mörk och kall fängelsehåla. Där bad Agata: ”Herre, det är nog, tag min själ!” och därefter avled hon. Året var 252 efter Kristus.
Ryktet om Agatas helighet spred sig och det var därför som Lucia ville besöka henne och få hjälp och tröst i sina egna svårigheter.
När Lucia och modern kom fram uppenbarade Agata sig för Lucia och sade
“Varför ber du mig om något du själv kan ge din moder? Din tro har botat henne!”
Modern blev frisk, och lovade Lucia att inte gifta bort henne till någon man. Friaren kände sig kränkt och angav henne för ståthållaren till kejsare Diocletianus, som ville göra sig av med de kristna.
Lucia blev arresterad och torterad, men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes, precis som Agata, till att bli glädjeflicka på en bordell. Hon sade då att eftersom hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd.
När hon åkte genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, frös spannet fast i marken och gick inte att rubba. Hennes väktare hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon ett svärd genom halsen på henne men inte heller då dog hon.
Lucia överlevde misshandeln och dog först då hon fått den sista smörjelsen.
Santa Lucias sarkofag i kyrkan San Geremia i Venedig
1800-TAL
Då återgår vi till hur vi firade Lucia i Sverige.
Fanns det en piga i huset, var det hon som gick upp och lussade för husbondefolket och övriga, som hörde till hushållet, annars fick husmodern åta sig denna viktiga börda. Sedan man ätit och druckit, brukade gubbarna ta sig en ordentlig ”kaffehalva” (kaffe med brännvin), varefter de lade sig att sova en timme eller så.
Senast vid femtiden gick man upp och klädde sig, ty det hörde till seden att man skulle gå upp i tid på lussedagens morgon, varefter man åt frukost i vanlig ordning. Såväl då som vid följande måltider denna dag vankades rikligt med sovel och brännvin.
Dessutom fick man nu också en enkom för detta bakad bulle, som man kallade ”kusse” eller lussekatt, Någon arbete kom inte i fråga förutom det allra nödvändigaste.
Bakning av lussekatter
På Lucia skulle man ha ”lussebete”. Detta bestod av gott bröd, som man bakat av siktat rågmjöl med kryddor, ost och sovel samt kaffe.
Särskilda lussebröd, lussegubba eller lussekatter kom i handeln först på 1870-talet.
Även husdjuren skulle ha ett mål extra denna morgon.
Hästarna brukade få ett par ”göpingar” oblandad havre var, alltså så mycket som rymdes mellan givarens händer två gånger om, då dessa hölls kupade mot varandra.
Korna fick en ”våndel” (fång) gott hårdvallshö eller klöver, och fåren ett kärv asplöv.
Till varje djur, man gav något gott, sade man:
”Här ska du få din lussebete. Ät och trivs väl.”
Koberg Lussedagen 1851
Herre- och allmogesed skilde sig länge åt beträffande Luciafirande.
På herrgårdarna uppvaktades herrskapsfolket av en vitklädd och ljusbärande Lucia. Ej sällan hade denna en eller ett par flickor i sällskap, vilka förklätt sig till herrar, som man ser på bilden från Koberg.
Hunden skulle ha ett köttben, och katten en skål nymjölk; alla på gården skulle ha ett extra mål på lussedagens morgon.
Inte heller gårdstomten fick glömmas. Hans lussebete ställdes in under logen.
Lussefirandet undergick en del förändringar under 1800-talets senare hälft. Lussebeten byttes ut mot kaffe och lussebullar; därmed framflyttades även tiden för lussefirandet till fyra-femtiden, alltså till tiden närmast före uppstigningen. På en del orter blev det även sed, att den, som bjöd omkring fägnaden, skulle vara klädd till Lucia. Härom berättade Otto Wallgren, som var född i Härlunda socken år 1857, följande:
”Sjutton år gammal erhöll jag anställning som skjutsdräng på gästgivargården i Skara. Här hörde jag berättas att pigorna, som tjänade när herrskapen var i staden, hade för sed att kläda ut sig till Lucior på lussedagens morgon, då de uppvaktade sina husbondefolk med kaffe. Dräkten bestod av vit klänning med ett kulört skärp omkring midjan samt en lussekrona (krans av mjölon- eller lingonris) med ljus på huvudet. Trakteringen bestod av kaffe och likör eller kaffe och andra starkvaror, såsom punsch eller konjak. Brännvin ansågs för tarvligt och förekom inte vid dessa tillfällen.
Sedan Lucian uppvaktat sitt herrskap, kunde det hända att hon uppsökte och lussade på någon av sina egna vänner i staden, d.v.s. om hon hade sin matmoders tillåtelse. Då hade Lucian en eller ett par flickor i sällskap, ty hon kunde inte gärna bära både den dukade brickan och kaffekitteln ensam. Hon behövde dessutom någon, som hjälpte sig att tända ljusen i kronan, innan hon steg in till den eller dem, hon ville uppvakta. Rätt vanligt var att en av de åtföljande flickorna var klädd som fin herreman. Det var vid ett sådant tillfälle jag såg den första Lucian.
En kvinnlig berättare, som under ett par år i början av 1890-talet hade plats som hembiträde hos en familj i Alingsås, berättar, att hon på lusseaftonen år 1891 fick besök av tvenne flickor, som bad att hon skulle hålla ytterdörren öppen nästa dag i ottan, ty de ville bjuda herrskapet på lussekaffe.
Flickorna kom, som bestämt var, men då var de tre. Två av dessa var systrar och tillhörde en familj, vilken nyligen inflyttat från Göteborg. Alla tre var klädda i vita klänningar med kulörta skärp samt hade gröna kransar på huvudena, men det var endast en av flickorna, som bar ljus i kransen.
”Något så vackert har jag aldrig sett förr”, sade berättaren.
”Så firade vi alltid lusse i Göteborg”, sade en av de inflyttade flickorna då.
En lussemorgon i början av 1890-talet klädde ett par flickor på Fåglaviks glasbruk ut sig till Lucior, varefter de gick omkring bland vänner och bekanta och bjöd på kaffe med dopp. Några år senare fanns knappt en enda flicka i tonåren, som inte var klädd till Lucia på lussedagens morgon. Seden att gå omkring med kaffe upphörde emellertid snart. Lussefirandet blev liksom tidigare en hemmets angelägenhet.
Bruket i Fågelviks ägare, grosshandlare Andersson, var göteborgare. Vad som var sed och bruk i grosshandlarfamiljen, tog man gärna och villigt efter, och även här var det alltså de unga flickorna som blev bärare av det nya.
Grisslakt före jul
På bondställena brukade man slakta en gris dagarna före Lucia. Slakten ingick i förberedelserna för julen, som framgår av namnet ”julaslakta”. Den var förenad med långt flera rituella bruk än någon annan slakt. Det var också en gammal sed att man skulle avsmaka grisen redan om Lucia. Då vankades ett mål i tidig otta, som bestod av gott bröd med korv, kokt fläsk eller rullsylta till. Syltan gjordes av ”dallbaken” (bukfläsket), som rullades samman med peppar och andra kryddor mellan varven.”
På småställena, där man sällan eller aldrig hade någon gris att slakta, åt man ost till brödet; ”det dugde, det ock, men nog var det skillnad på lussebete”.
En sagesman beskriver Lucia-firandet så här:
I vilket fall som helst hörde en sup eller två samman med detta ”ottemål” (måltid tidigt på morgonen), ”lussesupen”. Även kvinnor och barn skulle ha en sup om lusse, ty ”lussesupen” troddes skänka hälsa och välbefinnande under året som kom.
Vad barnen beträffar brukade man sätta till en sked honung eller sirap i deras brännvin, ty barn likt tyckte de om det söta.
Även de gubbar som inte köpte hem brännvin ofta, köpte hem en eller ett par kannor till lusse, lussebrännvin, och till jul, julabrännvin.
Lucianatten förknippades också på många håll med övernaturliga makter och har ända in på 1900-talet av många ansetts vara en lämplig natt för så kallad ”årsgång”, det vill säga att fastande och tigande uppsöka en korsväg, varvid det kommande årets händelser skulle visa sig.
Bakgrunden till dagens luciafirande finns i det folkliga, västsvenska lussefirandets karnevalsliknande utklädningsupptåg den 13 december. I lussegången, som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar och det var vanligt att flickorna klädde ut sig till pojkar och tvärtom.
Skolpojkar från Västsverige bidrog till luciatraditionens spridning när de påbörjade sina studier i universitetsstäderna i Lund och Uppsala.
År 1869 firade Västgöta, Värmlands och Göteborgs nationer gemensam lucia i Lund. Iklädda vita nattskjortor vandrade de manliga studenterna runt, väckte professorerna och förde dem till en gemensam luciafrukost vid Akademiska föreningen.
Lucia i Lima 1906
Senare, på 1910-talet, var det fortfarande endast de västsvenska studenterna som firade lucia i Uppsala. Under 1920-talet tog ett stort antal skolor och föreningar hand om lussefirandet, och på så sätt blev den nutida lusseseden mera allmänt känd.
Över tiden har ”lusse”, kossan med ljus i hornen och Lucia från Siracusa växt ihop till en enda figur; Sankta Lucia, en ung vacker flicka med ljus i håret som skrider fram som en ande och inte säger något medan hennes följe melodiskt och lågmält sjunger hennes lov.
Nu vill jag avsluta med en speciellt vacker Lucia och önska er alla en riktigt god Jul!
En speciellt vacker evig Lucia
