STARK SOM EN OXE

”Hinric med oxen”, Hindric Johansson Nårunga Åsgärde

Vår och höst hördes ännu i slutet av 1800-talet ute på fälten väldiga bojtanden på de stackars “åxaöka“. Det var högljudda rop “hijt” och “frå“, som var kommandon för vikning till vänster eller höger, samt “tjo” eller “to”, då oxarna skulle manas öka eller sakta farten.

Karl Fredriksson, Mellomgården Hudene

Oxen fick inte endast tjänstgöra som dragare på åkern, utan han spändes även för “vägnera“, det vill säga kärran och vagnen. Körslorna bestod vanligen dock endast i hemforslandet av gårdens grödor, varjämte även en och annan kvarnfärd kunde företagas.

Då åkdonen för det mesta hade träaxlar och var tungkörda, klarade de sig inte länge utan smörjning annars jämrade och skrek värre. Det var ju ont efter smörjningsmedel, som uteslutande bestod av “ule“, avfallsfett vid slakt, uppblandat med tjära. I nödfall smorde man med färsk nötgödsel eller något annat “smurt“, som kunde tysta gnisslet på en gammal träaxelvagn. Uppför liderna hade lasset snigelns fart, och det skrek och pratade i de osmorda naven: “Kommer allri dit, kommer allri dit, kommer allri dit”, eller “hjälp mäk, hjälp mäk, hjälp mäk“. En annan kärra i sällskapet kunde då gnissla till svar: “Var å en får frakta säk, var å en får frakta säk, var å en får frakta säk“. På hemvägen och ned för liderna gick det lättare: “Nu har ja vört dar, nu har ja vört dar, nu har ja vört dar” eller “nu rer ja mä sjölver, nu rer ja mä sjölver, nu rer ja mä sjölver“.

Det berättas även att man använde skogssniglar som smörjmedel. Därav kom uttrycket ”snigelmil”, vilket var den sträcka man kunde köra på smörjningen av en snigel. Ända in i modern tid använde man sig av dessa slemmiga små djur som smörjmedel; man mosade helt enkelt sniglarna vid hjulaxelns nav vilket smörjde det hela. Nackdelen var att detta ganska snabbt torkade ut vilket gjorde att man ständigt hade en burk med sniglar tillhands så att man snabbt kunde smörja upp hjulen om de började kärva igen.

Plöjning med krok. Karl Fredriksson Mellomgården Hudene Foto Gustaf Ewald 1903

“Axen” eller oxen spelade en stor roll i lantbrukets tjänst under 1800-talet och tidigare. Den trängdes så småningom undan av den raskare hästen, och denne blev så småningom ersatt av med traktorn, vår tids moderne dragare. Oxen, ja “så’na djur finns inte“, sade den tidens jordbrukarungdom.

Ett litet torp vid en sjö. Torparen plöjer med en träkrok efter en oxe

Den så kallade “västgötakroken” var av samma typ som återfinns på bilder av hällristningar i Bohuslän. Ursprungligen hörde den hemma i Västergötland, varifrån den kom till de andra västsvenska landskapen, liksom också till Småland i söder och till Norge i norr. Det är ju mycket märkligt och intressant, att denna typ av krok eller årder kunnat hålla sig kvar i landskapet i omkring 3000 år. Bland de äldsta bilderna av träkrokar som finns bevarade är Häradssigillen från 1500-talet i Väne, Kåkinds, Vilske och Vadsbo.

Ända in på 1930-talet kunde man få se en och annan lantbrukare i skogstrakterna använda sig av detta ålderdomliga jordbruksredskap. Det är inte konstigt att oxen har blivit måttstock för styrka och att någon var ”stark som en oxe”.

​